Sagor

Ni är få. Ni är en minoritet jag inte kan köra över med sagor för att skydda mitt eget skin, och vrida vägen efter mitt eget tycke och smak. Jag har aldrig känt så stark ångest över att ha berättat en saga för någon. Ett så starkt samvetskval att hela magen vridit sig till en stor kramp som inte lossnar. Jag satt där med en saga och en verklighet.

Sagan som skulle stärkt mitt ytliga ego och släckt lustar som kommer som tidvattnet med ebb och flod. Översvämmar mig med lust och lämnar mig med tankar om varför och en stark tomhet.

Verkligheten ger mig krav. Krav på kontroll, ödmjukhet och tålamod.
Oavsett väg, är du värd all sanning. Konsekvenserna är mina att bära.
Vi är skuldfria.

Murgröna

Sakta växer känslorna över murarna. Precis som murgrönan sakta växer över de gamla stenmurarna i städerna, växer min bild av dig över muren. En från början mycket grå stad blir allt eftersom grönare, växten starkare och vackrare.

Från början fanns inte så mycket av något. Över tid har våra möten skapat en omtänksamhet jag inte kan förneka. Automatiskt försvarar jag dig i din frånvaro. Till en början var allt en stor förvirring, jag hade inte avsikten att fortsätta något alls.. Men med tiden spricker något, det sprids en värme och glädje i tankarna om oss. Tankarna går från att inte vilja, till att se den framtiden, se det jag länge saknat.

Ingen rusar fram, utan varje steg framåt verkar gå som i slowmotion. Med rädsla för vad en avskalad sanning om oss inte skulle leda till, gör omvägarna oändliga till antalet.

Min bild av dig förändras, du växer sakta som murgröna i mina tankar och det börjar bli svårt att se den gråa stenen…

Tvivlaren

Ja, det skulle kunna vara mitt verkliga namn. Jag tvivlar ständigt på mina egna handlingar. Sällan inför andra, jag tror aldrig det skulle hända. Åtminstone inte på det här viset. Tvivla på att kliva över mina rädslor, att praktiskt steg för steg ta stegen för att i ensamheten snabbt backa och starkt tvivla på allt som där och då kändes så rätt.

Det sägs att man bygger murar genom olika rädslor eller tidigare erfarenheter som inte riktigt gick som önskat. Det ända sättet att komma över dessa murar är att gå rakt igenom dom och konfrontera de som muren byggdes av.

Jag klara bättre och bättre att med ansträngning gå igenom murarna, ni borde kalla mig trollkarl! Men när tankarna får fritt spelrum och ingen utom tankarna själva får andrum, blir tvivlet en verklighet och verkligheten en drömbild. Jag slutar lita på mina egna känslor och utgår från att det inte kan stämma. Det logiska säger att murar inte går att tränga igenom, ändå görs det hela tiden…