Etikettarkiv: tankar

Sagor

Ni är få. Ni är en minoritet jag inte kan köra över med sagor för att skydda mitt eget skin, och vrida vägen efter mitt eget tycke och smak. Jag har aldrig känt så stark ångest över att ha berättat en saga för någon. Ett så starkt samvetskval att hela magen vridit sig till en stor kramp som inte lossnar. Jag satt där med en saga och en verklighet.

Sagan som skulle stärkt mitt ytliga ego och släckt lustar som kommer som tidvattnet med ebb och flod. Översvämmar mig med lust och lämnar mig med tankar om varför och en stark tomhet.

Verkligheten ger mig krav. Krav på kontroll, ödmjukhet och tålamod.
Oavsett väg, är du värd all sanning. Konsekvenserna är mina att bära.
Vi är skuldfria.

Murgröna

Sakta växer känslorna över murarna. Precis som murgrönan sakta växer över de gamla stenmurarna i städerna, växer min bild av dig över muren. En från början mycket grå stad blir allt eftersom grönare, växten starkare och vackrare.

Från början fanns inte så mycket av något. Över tid har våra möten skapat en omtänksamhet jag inte kan förneka. Automatiskt försvarar jag dig i din frånvaro. Till en början var allt en stor förvirring, jag hade inte avsikten att fortsätta något alls.. Men med tiden spricker något, det sprids en värme och glädje i tankarna om oss. Tankarna går från att inte vilja, till att se den framtiden, se det jag länge saknat.

Ingen rusar fram, utan varje steg framåt verkar gå som i slowmotion. Med rädsla för vad en avskalad sanning om oss inte skulle leda till, gör omvägarna oändliga till antalet.

Min bild av dig förändras, du växer sakta som murgröna i mina tankar och det börjar bli svårt att se den gråa stenen…

Tvivlaren

Ja, det skulle kunna vara mitt verkliga namn. Jag tvivlar ständigt på mina egna handlingar. Sällan inför andra, jag tror aldrig det skulle hända. Åtminstone inte på det här viset. Tvivla på att kliva över mina rädslor, att praktiskt steg för steg ta stegen för att i ensamheten snabbt backa och starkt tvivla på allt som där och då kändes så rätt.

Det sägs att man bygger murar genom olika rädslor eller tidigare erfarenheter som inte riktigt gick som önskat. Det ända sättet att komma över dessa murar är att gå rakt igenom dom och konfrontera de som muren byggdes av.

Jag klara bättre och bättre att med ansträngning gå igenom murarna, ni borde kalla mig trollkarl! Men när tankarna får fritt spelrum och ingen utom tankarna själva får andrum, blir tvivlet en verklighet och verkligheten en drömbild. Jag slutar lita på mina egna känslor och utgår från att det inte kan stämma. Det logiska säger att murar inte går att tränga igenom, ändå görs det hela tiden…

Aldrig ska du gå fri

Du kommer själv aldrig tillåta det. Du skapar ditt eget regn för att kunna fortsätta uppskatta solen. För varje problem som lättar från ditt liv skapar du en ny, och upplever varje problem lika stort som det förra. Du skapar en problematik av saker som annars skulle gå dig förbi. När problemen inte går att jämföra då blir det minsta, det största.

Hur gör man för att backa innan regnet öser ner?

Vi lever fortfarande i skogen.

Vi levde från början i en skog som levde och gav oss vad vi behövde.
Idag bor du i en natur, en skog som är manipulerad och skapad för att dina behov alltid ska kunna uppfyllas.
Du bor i en död skog där du har kontrollen.

Skogen du bygger består av samma grundstenar som den som fanns där från början. Det du gjort är förvandlingen och manipulationen.
Du är också Gud. Du har gjort åskan och blixten manuell och gillar du inte det du skapat jämnar du det med marken.

Du har förvandlat berget till en missil som med en handling kan utplåna hela din värld.

Vi har skapat en skog som Inte kan överraska oss och som står kvar vad vi än utsätter den för.

Träden och växterna är dock starkare. Låter du din nya skog stå orörd kommer den sakta ätas av den som var där först.

En sådan kraft har ingen förvandlat fram..

Kramens trygghet

Klarar inte att hantera det sociala nu. Jag får panik av att ens tänka på att gå ner och umgås.

Kan vara en trötthet sedan en tid.. Jag vet inte. det ända jag vet är att jag vill bort för att paniken och klumpen i magen ska minska, tyna bort..

Dagen har varit helt underbar samtidigt har den tärt otroligt mycket. Starka känslor åt båda många håll, tillsammans med en trötthet går knappt att hålla balanserad. Disträ och med bekymrad min har jag gått större delen av dagen. jag kan inte säga att jag tänkt så mycket alls.. Jag har känt, Jag har känt så mycket, så mycket att jag bara vill brista.

För vem ska jag brista? För alla, för ingen?
Vill bara ha en varm kram, de gånger en kram kommit idag har jag inte villat släppa. Bara hålla kvar. Känna värmen, den där värmen som sprids, och visar på vilken otrolig värme personen du kramar har möjlighet att ge dig. I sekunder känner jag den där tryggheten, tryggheten där jag bara skulle kunna släppt allt. Som lika fort försvann.