Etikettarkiv: provocerande

Flickan i fönstret

Ser du floden som går igenom staden? Floden som äger ett dussintals stenbroar. En plats där gatorna och husen liknar ett gammalt Stockholm. Jäms med flodens båda sidor finns en allé med yviga träd, kraftfullt utslagna blommor, fina bänkar och folk som vandrar längs gågatan som följer floden bit ifrån kanten.

Jag ser en sorg i hennes ögon, en sorg som är så stark att jag ryggar tillbaka.. Masken hon en gång kunde hålla hårt och fast, har halkat, färgen är sprucken och man kan se rakt in. Hon var en flicka med skönhet och utstrålning. En flicka med drömmar. Hon ser mig inte, hon tittar på någon annan. Någon som hon tror kan ge pengar i utbyte…

Framför mig står fyra, fem män. De hetsar varandra, dom pratar på ett språk jag inte förstår.. Ett språk av girighet och makt över andra.. Trots att jag inte vet vad som sägs är det ändå omöjligt att inte förstå. De pratar om flickan.. Flickan i fönstret som en gång hade kraften till att drömma, kraften att leva. Det är obehag, jag känner mig förvirrad och illa till mods av tanken..

Det händer på riktigt… Jag var i Amsterdam för några år sedan och såg en kvinna, inte så mycket äldre än mig själv, sitta i ett fönster och förföra män utanför. Jag ser tydligt att det inte är “frivilligt”. Det som äcklade mig var de män som stod utanför på gatan.

De yttre rösterna

Varje gång du nämns ilar det en större våg av irritation genom kroppen. Jag gick, ni blev kvar och idag agerar vi båda mer positivt än de ca 168 dagar då vi sågs i samma rum. Från början bildades snabbt en bild som inte var dig till någon nytta. Jag gav dig chansen att visa mig motsatsen, och aktivt försökte jag varje dag hålla de yttre rösterna borta.

Vi var aldrig på samma våningsplan, vi var ofta i samma rum men på olika våningar. För varje handling jag värderar som misstag från din sida knackar rösterna sig närmare och mitt försök att ge dig möjlighet att visa mig din tanke bleknar sakta bort dag för dag. Tillslut brister allt, skyddsbarriären från rösterna slutar existera och strax efter känner jag hur min egen värdegrund skriker av frustration.

I 100 dagar har jag försökt ta hissen upp en våning för att påpeka att taket är för tjockt för att ett samarbetet ska funka. Men hissen fastnade altid på vägen och sjönk sakta tillbaka till min egen våning. Nu jobbar olika röster istället till din fördel. De nämner att du tagit hissen ner och lyckats öppna dörrarna med vissa svårigheter. Ibland åker hissen förbi våningen de andra är på. Men då tvingar du den att åka upp igen.

Jag ville förstå, tror jag… När jag kände att du var så långt ifrån mina egna värderingar och samtidigt försöka jobba mot samma mål, under samma tak, gjorde målet omöjligt att fokusera på. Jag såg enbart det jag inte ville se dig göra. Respekten för dig minskar och min självgodhet ökar. Jag är medveten om min oförmåga till samarbete. Det blev ett aktivt beslut av mitt omedvetna, när allt inom mig ville slå dig.

Jag ser de 168 dagarna tydligare för varje gång och jag vill aldrig tillbaka.

Fängslad

Med datum och uppgifter jag inte godkänt gjorde ni mig fängslad. Fängslad i sinnet, fängslad i utförandet.

Ni stoppade min förmåga att tänka, när ni sa ett icke godkänt när tiden rann förbi.

Ni stärkte min desperation, när ni underkände mig och sa att jag kunde bättre.

Jag kunde och kan mer än jag visade.

Jag protesterade!

När jag var tvungen, visade jag det jag kunde och gick vidare..

Ni var alltid lika chockade över var det kom ifrån. Det kom ifrån mig själv, jag var tvungen att visa på era villkor för att klara mig.

Det är samma sak idag som då. Är jag inte engagerad i det som händer, så händer inget. Kommer jag på något att skriva måste jag skriva det där och då. Fem minuter senare kan jag inte skriva. Känslan jag hade är borta och i känslan fanns också mitt tålamod att skriva..

En vän från den här tiden, fick läsa de utlåtanden ni gjort om mig i tre år. Han undrade vem det är ni förväxlat mig med. Det var inte jag som var på de papper han läste..

Vill du hjälpa mig så var inte här!

 

Jag har bestämt mig för att försvinna. Men glömmer saker vilket gör att jag blir kvar mycket längre, många sekunder länge än jag vill..

Att jag inte kommer iväg gör mig irriterad och frustrerad. Jag vill inte prata, men blir tvungen för att inte fastna.

Paniken över att inte få vara själv hänger över mig fortfarande. Jag svänger in på vägen som jag vill ska vara tom. Det är den inte..

Precis innan mig sätt åker åtta andra hjul in på samma väg.

Det ska inte vara någon här! Det är aldrig någon här! Vad fan gör dom här.?. Jag vägrar att stanna. Fortsätter förbi där jag skulle få vara..

Ingenting funkar. Inte ens kläderna sitter bra längre. Inbillar mig någon sorts klaustrofobi av jakan och kavajen.

Tillslut ligger jag diagonalt genom hela bilen och det kommer något slag på sättet för att få ut någon frustration av all som blev nyss.

Avtagsvägen, 200 meter ifrån vägen. Där står jag.. Står bilen parkerad, Jag ligger i bilen..

När jag bestämt att vara själv vänder humöret på hundradelar.. Finns ingen menig att stoppa och förstå, reda ut.

Alla är i vägen, säger du något är du bara i vägen. Vill du hjälpa mig så var inte här! Jag kommer alltid tillbaka. När jag går måste jag få gå.

Känner lugnet infinna sig. Jag har inte rört mig utan ligger fortfarande tvärsigenom bilen. Jag slutar tänka. Ingen ser mig. jag finns, Inget mer. Bara finnas.