Etikettarkiv: lugn

Vill du hjälpa mig så var inte här!

 

Jag har bestämt mig för att försvinna. Men glömmer saker vilket gör att jag blir kvar mycket längre, många sekunder länge än jag vill..

Att jag inte kommer iväg gör mig irriterad och frustrerad. Jag vill inte prata, men blir tvungen för att inte fastna.

Paniken över att inte få vara själv hänger över mig fortfarande. Jag svänger in på vägen som jag vill ska vara tom. Det är den inte..

Precis innan mig sätt åker åtta andra hjul in på samma väg.

Det ska inte vara någon här! Det är aldrig någon här! Vad fan gör dom här.?. Jag vägrar att stanna. Fortsätter förbi där jag skulle få vara..

Ingenting funkar. Inte ens kläderna sitter bra längre. Inbillar mig någon sorts klaustrofobi av jakan och kavajen.

Tillslut ligger jag diagonalt genom hela bilen och det kommer något slag på sättet för att få ut någon frustration av all som blev nyss.

Avtagsvägen, 200 meter ifrån vägen. Där står jag.. Står bilen parkerad, Jag ligger i bilen..

När jag bestämt att vara själv vänder humöret på hundradelar.. Finns ingen menig att stoppa och förstå, reda ut.

Alla är i vägen, säger du något är du bara i vägen. Vill du hjälpa mig så var inte här! Jag kommer alltid tillbaka. När jag går måste jag få gå.

Känner lugnet infinna sig. Jag har inte rört mig utan ligger fortfarande tvärsigenom bilen. Jag slutar tänka. Ingen ser mig. jag finns, Inget mer. Bara finnas.

Åren som försvann

Ska jag räkna mitt liv i siffror, år, dagar, timmar, minuter, sekunder.. Eller i erfarenheterna som präglat den jag är idag.

Tid innehåller ingenting, det är många siffror som går runt i en stor oändlig åtta.

I gymnasiet sa min bror att tiden efter. De första åren efter skolan går alldeles för fort, och manade mig kanske att inte vara så irriterad över att tiden går för sakta till allt jag vill göra sen. För sju år sedan gick jag ut skolan ,och det kunde varit igår som brevet fanns i min handen, och alla rosor i blå-gula band runt halsen på mig.

Tiden är bara borta och jag känner mig inte äldre än då. På något sätt förändrad är jag inte heller, enligt några som följt med länge. Det ända skillnaden jag känner är mig själv. Jag har förändrats på många sätt, även om många inte syns på utsidan. Värderingar har ändrats, bytt plats, blivit starkare andra helt försvunnit. Jag har fått en bekräftelse från omvärlden att jag var och är den jag vill vara.

Världsvan, jag vill vara så självgod och säga mig vara världsvan idag. Erfarenheterna berättar att det är sju år och inte minuter sedan jag fick slutbetyget.

Jag är den jag vill vara, skrev jag nyss.. Jag har fortfarande blinda punkter som jag inte vet om, inte heller varför jag gör olika saker ibland.

Jag är sådär öppen och social som jag vill vara, och berättar det mesta för många. Trots det, blir en del överraskade över hur jag agerar efter flera år av bekantskap. Jag har med andra ord en förmåga att utan att tänka på det selektivt censurera mig själv, både i personlighet och ord. Jag kan inte uttala mig om detta skulle vara positivt eller negativt.. Det är dock mycket irriterande i vissa situationer, där jag tar föregivet att umgänget känner mig och ändå blir förvånade över mig.

Jag ska åldras av erfarenheter!

Det andra med tid, de verkar bara göra en skrynklig och vuxen..