Jag trodde döden

Jag trodde döden var långt borta. Hon visa att hon fortfarande existerar. Ironiskt. Men döden känns nästan mer levande än alla liv jag springer förbi varje dag.

Den andra sidan.
Tankarna på vad som finns där och att någon skulle dit, får mig att känna mig mer levande än någon annan. Världen som jag ser den försvinner och allt blir en enda stor känsla av liv, och rädsla över att inte få ha den kvar.

Döden är starkast.
Även om hon inte är här för att be någon ta farväl. Väcker hon ändå alltid samma starka känslor av hennes uppenbarelse. Det finns inga mellanting, allt eller inget, inga nästan.

Efter hennes närvaro finns mest oro, tårar och kärleken kvar.

Ont begär

Drogen du tar, beroendet du har som utmanar din livslust.
En attraktion som gör mig ont och utmanar stora delar av hjärtat. Känslorna vet aldrig vart de egentligen hör hemma utan staplar ständigt förvirrade runt i kroppen.

Varje gång du svarar känner jag starka dörrar som inte tänker brista. Varje fras är ett kommande piskade regn mot ansiktet. Trots kylan mot kinden kliver jag alltid ett steg närmre källan.

Du är mitt onda begär och jag tänker inte låta dig gå.

När jag släpper kanten växer vågorna

Lycka och närheten till någon annan. Saknaden av någon annans närhet. Ångesten efter impulsen.

Vissa känslor är dubbla och av slutet, blir verkligheten inte den sanning fantasin visade mig. Kvar är ett raserat kaos.

Vissa känslor går i vågor och vid de små mellanrum som vågorna skapar, finns rädslan av att ha tappat det ända jag ville känna. På vågen. På de vita gässen är närheten så stark att jag aldrig vill släppa.

Det går i vågor. Vågor jag inte kan styra. lika fort som jag släpper kanten blir vågorna alltid större och kraftigare. De bär mig till ställen jag aldrig varit vid. Till nya vägar som jag inte behärskar.