Etikettarkiv: jag

Ont begär

Drogen du tar, beroendet du har som utmanar din livslust.
En attraktion som gör mig ont och utmanar stora delar av hjärtat. Känslorna vet aldrig vart de egentligen hör hemma utan staplar ständigt förvirrade runt i kroppen.

Varje gång du svarar känner jag starka dörrar som inte tänker brista. Varje fras är ett kommande piskade regn mot ansiktet. Trots kylan mot kinden kliver jag alltid ett steg närmre källan.

Du är mitt onda begär och jag tänker inte låta dig gå.

När jag släpper kanten växer vågorna

Lycka och närheten till någon annan. Saknaden av någon annans närhet. Ångesten efter impulsen.

Vissa känslor är dubbla och av slutet, blir verkligheten inte den sanning fantasin visade mig. Kvar är ett raserat kaos.

Vissa känslor går i vågor och vid de små mellanrum som vågorna skapar, finns rädslan av att ha tappat det ända jag ville känna. På vågen. På de vita gässen är närheten så stark att jag aldrig vill släppa.

Det går i vågor. Vågor jag inte kan styra. lika fort som jag släpper kanten blir vågorna alltid större och kraftigare. De bär mig till ställen jag aldrig varit vid. Till nya vägar som jag inte behärskar.

Sagor

Ni är få. Ni är en minoritet jag inte kan köra över med sagor för att skydda mitt eget skin, och vrida vägen efter mitt eget tycke och smak. Jag har aldrig känt så stark ångest över att ha berättat en saga för någon. Ett så starkt samvetskval att hela magen vridit sig till en stor kramp som inte lossnar. Jag satt där med en saga och en verklighet.

Sagan som skulle stärkt mitt ytliga ego och släckt lustar som kommer som tidvattnet med ebb och flod. Översvämmar mig med lust och lämnar mig med tankar om varför och en stark tomhet.

Verkligheten ger mig krav. Krav på kontroll, ödmjukhet och tålamod.
Oavsett väg, är du värd all sanning. Konsekvenserna är mina att bära.
Vi är skuldfria.

Murgröna

Sakta växer känslorna över murarna. Precis som murgrönan sakta växer över de gamla stenmurarna i städerna, växer min bild av dig över muren. En från början mycket grå stad blir allt eftersom grönare, växten starkare och vackrare.

Från början fanns inte så mycket av något. Över tid har våra möten skapat en omtänksamhet jag inte kan förneka. Automatiskt försvarar jag dig i din frånvaro. Till en början var allt en stor förvirring, jag hade inte avsikten att fortsätta något alls.. Men med tiden spricker något, det sprids en värme och glädje i tankarna om oss. Tankarna går från att inte vilja, till att se den framtiden, se det jag länge saknat.

Ingen rusar fram, utan varje steg framåt verkar gå som i slowmotion. Med rädsla för vad en avskalad sanning om oss inte skulle leda till, gör omvägarna oändliga till antalet.

Min bild av dig förändras, du växer sakta som murgröna i mina tankar och det börjar bli svårt att se den gråa stenen…

De yttre rösterna

Varje gång du nämns ilar det en större våg av irritation genom kroppen. Jag gick, ni blev kvar och idag agerar vi båda mer positivt än de ca 168 dagar då vi sågs i samma rum. Från början bildades snabbt en bild som inte var dig till någon nytta. Jag gav dig chansen att visa mig motsatsen, och aktivt försökte jag varje dag hålla de yttre rösterna borta.

Vi var aldrig på samma våningsplan, vi var ofta i samma rum men på olika våningar. För varje handling jag värderar som misstag från din sida knackar rösterna sig närmare och mitt försök att ge dig möjlighet att visa mig din tanke bleknar sakta bort dag för dag. Tillslut brister allt, skyddsbarriären från rösterna slutar existera och strax efter känner jag hur min egen värdegrund skriker av frustration.

I 100 dagar har jag försökt ta hissen upp en våning för att påpeka att taket är för tjockt för att ett samarbetet ska funka. Men hissen fastnade altid på vägen och sjönk sakta tillbaka till min egen våning. Nu jobbar olika röster istället till din fördel. De nämner att du tagit hissen ner och lyckats öppna dörrarna med vissa svårigheter. Ibland åker hissen förbi våningen de andra är på. Men då tvingar du den att åka upp igen.

Jag ville förstå, tror jag… När jag kände att du var så långt ifrån mina egna värderingar och samtidigt försöka jobba mot samma mål, under samma tak, gjorde målet omöjligt att fokusera på. Jag såg enbart det jag inte ville se dig göra. Respekten för dig minskar och min självgodhet ökar. Jag är medveten om min oförmåga till samarbete. Det blev ett aktivt beslut av mitt omedvetna, när allt inom mig ville slå dig.

Jag ser de 168 dagarna tydligare för varje gång och jag vill aldrig tillbaka.

Djupare andetag

Jag står där, avslappnat står jag med huvudet lutat mot dörrkarmen. Du följer mig med blicken och ser med värme in i mina ögon. Det finns ett lugn och samtidigt en längtan i dina ögon.

Du döljer det du tänker på. Få vet nog vad som egentligen rör sig i huvudet på dig. Men jag vet vad som rör sig i mitt, jag har en utmaning… Eller egentligen har det blivit en utmaning. En utmaning som aldrig ska finnas. Min hand fingrar nervöst på dörrkarmen bakom ryggen. Hur svårt kan det egentligen vara? Jag tar mod till mig.. Eller vänta, varför ska jag vara modig?… Nej men nu gäller det!

Jag tar ett lite djupare andetag och.. ”Jag älskar dig”.

Mina tankarna gör precis det jag tänkte göra men mina läppar rör sig inte. De är lika stilla som dina och jag försöker en gång till. ”Jag älsk…” Nej.. Det går inte. För varje sekund blir du vackrare och jag ser din inre värme nu mer än tidigare.

Nu tvingar jag fram orden och det jag vill säga blir sagt. Det känns ingenting. Jag har bara sagt det till en ända person tidigare, och nu när du står här känner jag ingenting. Jag hör orden men de blir bara svävande ord i rummen jag står emellan.

Jag ser dig genom spegeln och jag ska säga att jag älskar dig. Det ska få mig att tycka om mig mer och med tiden ska det bygga upp mitt egenvärde. Men hur börjar jag, när jag till en början inte kan forma orden ur min egen mun?

 

Jag står tyst en längre stund och bara studerar min egen spegelbild.

Jag tycker om den. Men det förblir en tyst hemlighet för mitt inre…

Det där lugnet skrämmer mig.

Finns jag om ingen annan ser mig? Om ingen annan ”Gillar” min existens, är jag då fortfarande värd något? Missbruket av att behöva synas är en stress. Den där intresseklubben som allt för ofta brukar anteckna saker, tog för många år sedan över mitt liv. Jag går rutinmässigt in på sociala medier för att få reda på något fantastiskt onödigt. Något som inte kommer att tillföra mitt liv något gnutta vett alls. Det ända är att det för stunden stillar begäret av att veta allt, och att möjligen hunnit blivit bekräftad sedan sist jag var inne för 20 minuter sedan.

Självfallet är både du och jag precis lika värdefulla oavsett vad cyberspace hävdar. Mitt beteende och mina tankar tror tyvärr att verkligheten är en kopia av Facebook, bekräftas du inte finns du inte.

Jag vaknar, det är tyst och mörkt i rummet. Allt är behagligt och lugnt. Det skrämmer mig. Jag har troligtvis inte, men kanske, möjligen missat något (o)viktigt i min andra verklighet. Jag vill ligga kvar, njuta av stillheten. Jag vet och kan mitt eget bästa. Mitt begär av ”kontroll” och abstinents av att intresseklubbarna ohämmat tar emot min åsikt utan eftertanke, tar däremot över och jag loggar in, loggar ut från verkligheten.

Det skrämmer mig att lugnet stressar mig. Det skrämmer mig att mitt beteende vill veta saker jag inte vill veta. Jag vet mitt eget bästa. Jag vill, men klarar det inte. ”Om någon vill mig något viktigt så ringer dom” Vart försvann den mentaliteten? Handlingen är fortfarande fullt genomförbar. Ingen har tagit bort ringfunktionen, de har däremot lagt till många andra saker.

Jag har med andra ord dumförklarat hela min bekantskapskrets med det här förhållningssättet. Mina tankar tror att ingen jag känner kan slå mitt nummer och trycka på den stora gröna ikonen/knappen.

Jag skräms av att inte kunna styra mig själv.

Planerad rymning.

Resan känns så. Som en planerad flykt från allt som i vardagen ockuperar tiden att tänka. Att lägga in det viktigaste just då, stänga dörren och åka. För varje meter stänga av det som är, och för varje minut fylla tankarna med mig själv. 

Gå in. Gå djupt. In i mig själv.

***

Vart ska jag? Vad är meningen? Vem kan jag få prata med på djupet? Kan jag åka till de trygga människor jag sen tidigare redan känner?

Kan man ha livsmentorer? En sådan person som jag kan filosofera med i timmar? Mitt liv är uppdelat. Mitt jag och min trygghet ligger ojämnt fördelat i hela Sverige och delar av Finland.

De som inspirerat mig har fastnat. Jag har lagt en ohämmad trygghet i deras händer utan lov. Varför vet jag inte. De kom förbi de murar andra en livstid, ständigt försöker komma över. Jag kan förlora dom imorgon, vem kan förutspå framtiden? Ändå är min tillit enorm för dessa människor.

De har inte krävt något av mig, utan har bekräftat mig som en jämlike. Vi har olika åsikter, olika bakgrund. Det jag tror varit samma är vår sårbarhet. Vi har vågat visa andra våra rädslor. Vi har ensamt fallit och gemensamt landat.

En öppen kanal

Min frustration av det jag utsattes för hade en öppen kanal med mina känslor vilket gjorde att jag inte bar på det tunga då det på samma gång det kom in i mig rann ut i tårar, skrik eller båda.

Den kanalen stängdes av och konsekvensen var förödande för den som senare fick allt över sig.

Att bära på den frustration någon annan gett dig är inget annat än destruktivt och orealistiskt.
Samhället jag var på väg att växa upp i tillätt mig inte att visa hur ont jag hade. Jag fick inte visa det genom mig själv.

Jag skulle genom våld ge denna människa samma smärta som den givit mig, så som en spegel( gärna med förstoring).
Men det var oacceptabelt för mig att visa vilken smärta den gett mig med dennes val av ord.
Det var alltid det med få undantag.

Ord. Med ord skar dom mig blodig. Genom att inte acceptera min öppenhet gick orden djupare än de skulle behövt göra. Det dröjde inte länge innan en av mina förmågor stängdes för allmänheten och censurerades till enstaka vredesutbrott som ingen någonsin förstod källan var ifrån. De hade en fördröjning som kunde vara veckor långa.

Att i realtid visa att du är sårad är en värdefull förmåga, ratad av omvärlden och dömd till att sprida avundsjuka.
Du ska alltid svara: jag mår fint.
Du ska ta emot smällar av alla sorter.
VI skrev under din tystnadsplikt till och om dig själv
VI förlängde köerna till den lokala psykologen.

Det är inte omanligt att visa vad du känner, hur du mår.

Det är inte okvinnligt att inte visa hur du mår.

MEN. Båda är födda med tårar, till för att användas!
Du slår och sekunden efter se vad du skadat psykiskt. Skulle du då slå igen?

(2012)