Etikettarkiv: glad

Talet

D, 18 åringen med visioner, genomförde mycket, pratade desto mer och hemskt godtrogen!

D, min totala motsats.

Född till modell med ordförrådet bara en drömmare kan ha. Du beskriver din verklighet i detalj oavsett åhörare som en sann sagoberättande far. Nu är ju detaljer inte allas starka sida och utanför sagornas värld kan detaljer ge upphov till ett enormt test för tålamodet. Ja. Kort sagt vi uttrycker oss olika. Men kul D! Det är kul att du vill testa själv! Ibland inte..

Som tur är godkände dina föräldrar mitt radikala sätt att vara på i jämförelse med ditt. Det är inte alla föräldrar som nöjer sig med att en fördömma en 20 åring som står i en hatt och lämnar över en kraftigt överförfriskad son.

Vid första anblicken ser du nog ut att vara vilken klassens clown som helst. Men åren har visat en vän med ett stort djup, som ständigt ifrågasätter vad som är rätt och fel, är vetgirig och erbjuder en enorm ömhet för både sig själv och andra.

Du är Berg Och dalbanan, pirret i första baken uppför- du delar med dig av de förväntansfulla stunderna i ditt liv som du osäkert ser framemot. Skräcken när backen vänder neråt- när livet mörknar får jag prata av mig. Lyckoruset i sträckan tillbaka- vi delar livet med varan, toppar som dalar.

I tre timmar har jag verkligen hatat dig. Av de 5,600,000 timmar av vänskap, är tre timmar ändå en piss i havet. Medelhavet, det är ett mirakel att vi fortfarande lever. I alla fall att vi båda gör det…

Du har gått från en skojig sköldpadda som är rädd innanför skalet för det nya och främande, till en ståtlig, dansant och brunstigt lejon. Som i alla fall nästan skrattar det nya och okända rakt i ansiktet.

Jag tar dig förgivet. Någonstans bland alla timmar gick vi över gränserna för ytligheter så som bekant och vän. Du är min bror.

Murgröna

Sakta växer känslorna över murarna. Precis som murgrönan sakta växer över de gamla stenmurarna i städerna, växer min bild av dig över muren. En från början mycket grå stad blir allt eftersom grönare, växten starkare och vackrare.

Från början fanns inte så mycket av något. Över tid har våra möten skapat en omtänksamhet jag inte kan förneka. Automatiskt försvarar jag dig i din frånvaro. Till en början var allt en stor förvirring, jag hade inte avsikten att fortsätta något alls.. Men med tiden spricker något, det sprids en värme och glädje i tankarna om oss. Tankarna går från att inte vilja, till att se den framtiden, se det jag länge saknat.

Ingen rusar fram, utan varje steg framåt verkar gå som i slowmotion. Med rädsla för vad en avskalad sanning om oss inte skulle leda till, gör omvägarna oändliga till antalet.

Min bild av dig förändras, du växer sakta som murgröna i mina tankar och det börjar bli svårt att se den gråa stenen…

Åren som försvann

Ska jag räkna mitt liv i siffror, år, dagar, timmar, minuter, sekunder.. Eller i erfarenheterna som präglat den jag är idag.

Tid innehåller ingenting, det är många siffror som går runt i en stor oändlig åtta.

I gymnasiet sa min bror att tiden efter. De första åren efter skolan går alldeles för fort, och manade mig kanske att inte vara så irriterad över att tiden går för sakta till allt jag vill göra sen. För sju år sedan gick jag ut skolan ,och det kunde varit igår som brevet fanns i min handen, och alla rosor i blå-gula band runt halsen på mig.

Tiden är bara borta och jag känner mig inte äldre än då. På något sätt förändrad är jag inte heller, enligt några som följt med länge. Det ända skillnaden jag känner är mig själv. Jag har förändrats på många sätt, även om många inte syns på utsidan. Värderingar har ändrats, bytt plats, blivit starkare andra helt försvunnit. Jag har fått en bekräftelse från omvärlden att jag var och är den jag vill vara.

Världsvan, jag vill vara så självgod och säga mig vara världsvan idag. Erfarenheterna berättar att det är sju år och inte minuter sedan jag fick slutbetyget.

Jag är den jag vill vara, skrev jag nyss.. Jag har fortfarande blinda punkter som jag inte vet om, inte heller varför jag gör olika saker ibland.

Jag är sådär öppen och social som jag vill vara, och berättar det mesta för många. Trots det, blir en del överraskade över hur jag agerar efter flera år av bekantskap. Jag har med andra ord en förmåga att utan att tänka på det selektivt censurera mig själv, både i personlighet och ord. Jag kan inte uttala mig om detta skulle vara positivt eller negativt.. Det är dock mycket irriterande i vissa situationer, där jag tar föregivet att umgänget känner mig och ändå blir förvånade över mig.

Jag ska åldras av erfarenheter!

Det andra med tid, de verkar bara göra en skrynklig och vuxen..