Vårens eget sommarregn

Tv:n slår bilder mot mig, flera tusen bilder varje sekund och jag ser inte längre min verklighet. Först när bilderna har stannat ser jag det gråa täcket som skapats över himmelen. Efter de korta konstaterandet av vädret fortsätter jag till vardagens sysslor medans den melankoliska musiken strömmar ut ur nästa anpassningsbara enhet. Det skapas en bubbla runt mig medans den jag älskar sitter uppdagen i ett rum som inte finns med människor som är så långt bort att de inte går att röra vid. Vi är i två olika bubblor som vi för stunden själva valt och jag är väldigt nöjd med min egen. Jag vaggas skata in i en sorts trygghet, en känsla av värme. 

Under tiden som passerar har regnet börjat slå hårt mot backen, och de till en början få dropparna har efter en stund ökat till ett kraftigt regn som rensar luften samtidigt som världen utanför spelar sin egen musik blandat med mullret och blixtarna på himlen. Vi är klara samtidigt, världen och jag, och jag kan inte undgå längtan att gå där ute mot den blöta baken i den kalla luften som regnet nyss kylt ner. 

Barfota i mina sommrigaste skor öppnar jag dörren och går ut. Jag är mycket mer förväntansfull n jag vill medge och när jag tillslut möts av alla dofterna från ett varmt sommarregn så går en känsla välbehag igenom hela kroppen. Jag går sakta igenom den lilla parken utanför vår lägenhet med en stark känsla av glädje. Jag brukar sällan nära något annat än att bara se saker runt mig snabbt åka förbi mig då jag alltid ska från A till B. Men den här gången är allt så annorlunda och alla sinnen känner av allt som finns just nu och kopplar ihop dofter med minnen av sommarregn. Känslorna byter av varandra hela tiden och ändå lyckas jag vara så närvarande. Det är bara känslan som kommer tillbaka inte bilder bara känslor..

Talet

D, 18 åringen med visioner, genomförde mycket, pratade desto mer och hemskt godtrogen!

D, min totala motsats.

Född till modell med ordförrådet bara en drömmare kan ha. Du beskriver din verklighet i detalj oavsett åhörare som en sann sagoberättande far. Nu är ju detaljer inte allas starka sida och utanför sagornas värld kan detaljer ge upphov till ett enormt test för tålamodet. Ja. Kort sagt vi uttrycker oss olika. Men kul D! Det är kul att du vill testa själv! Ibland inte..

Som tur är godkände dina föräldrar mitt radikala sätt att vara på i jämförelse med ditt. Det är inte alla föräldrar som nöjer sig med att en fördömma en 20 åring som står i en hatt och lämnar över en kraftigt överförfriskad son.

Vid första anblicken ser du nog ut att vara vilken klassens clown som helst. Men åren har visat en vän med ett stort djup, som ständigt ifrågasätter vad som är rätt och fel, är vetgirig och erbjuder en enorm ömhet för både sig själv och andra.

Du är Berg Och dalbanan, pirret i första baken uppför- du delar med dig av de förväntansfulla stunderna i ditt liv som du osäkert ser framemot. Skräcken när backen vänder neråt- när livet mörknar får jag prata av mig. Lyckoruset i sträckan tillbaka- vi delar livet med varan, toppar som dalar.

I tre timmar har jag verkligen hatat dig. Av de 5,600,000 timmar av vänskap, är tre timmar ändå en piss i havet. Medelhavet, det är ett mirakel att vi fortfarande lever. I alla fall att vi båda gör det…

Du har gått från en skojig sköldpadda som är rädd innanför skalet för det nya och främande, till en ståtlig, dansant och brunstigt lejon. Som i alla fall nästan skrattar det nya och okända rakt i ansiktet.

Jag tar dig förgivet. Någonstans bland alla timmar gick vi över gränserna för ytligheter så som bekant och vän. Du är min bror.

Murgröna

Sakta växer känslorna över murarna. Precis som murgrönan sakta växer över de gamla stenmurarna i städerna, växer min bild av dig över muren. En från början mycket grå stad blir allt eftersom grönare, växten starkare och vackrare.

Från början fanns inte så mycket av något. Över tid har våra möten skapat en omtänksamhet jag inte kan förneka. Automatiskt försvarar jag dig i din frånvaro. Till en början var allt en stor förvirring, jag hade inte avsikten att fortsätta något alls.. Men med tiden spricker något, det sprids en värme och glädje i tankarna om oss. Tankarna går från att inte vilja, till att se den framtiden, se det jag länge saknat.

Ingen rusar fram, utan varje steg framåt verkar gå som i slowmotion. Med rädsla för vad en avskalad sanning om oss inte skulle leda till, gör omvägarna oändliga till antalet.

Min bild av dig förändras, du växer sakta som murgröna i mina tankar och det börjar bli svårt att se den gråa stenen…