Etikettarkiv: förflutna

Talet

D, 18 åringen med visioner, genomförde mycket, pratade desto mer och hemskt godtrogen!

D, min totala motsats.

Född till modell med ordförrådet bara en drömmare kan ha. Du beskriver din verklighet i detalj oavsett åhörare som en sann sagoberättande far. Nu är ju detaljer inte allas starka sida och utanför sagornas värld kan detaljer ge upphov till ett enormt test för tålamodet. Ja. Kort sagt vi uttrycker oss olika. Men kul D! Det är kul att du vill testa själv! Ibland inte..

Som tur är godkände dina föräldrar mitt radikala sätt att vara på i jämförelse med ditt. Det är inte alla föräldrar som nöjer sig med att en fördömma en 20 åring som står i en hatt och lämnar över en kraftigt överförfriskad son.

Vid första anblicken ser du nog ut att vara vilken klassens clown som helst. Men åren har visat en vän med ett stort djup, som ständigt ifrågasätter vad som är rätt och fel, är vetgirig och erbjuder en enorm ömhet för både sig själv och andra.

Du är Berg Och dalbanan, pirret i första baken uppför- du delar med dig av de förväntansfulla stunderna i ditt liv som du osäkert ser framemot. Skräcken när backen vänder neråt- när livet mörknar får jag prata av mig. Lyckoruset i sträckan tillbaka- vi delar livet med varan, toppar som dalar.

I tre timmar har jag verkligen hatat dig. Av de 5,600,000 timmar av vänskap, är tre timmar ändå en piss i havet. Medelhavet, det är ett mirakel att vi fortfarande lever. I alla fall att vi båda gör det…

Du har gått från en skojig sköldpadda som är rädd innanför skalet för det nya och främande, till en ståtlig, dansant och brunstigt lejon. Som i alla fall nästan skrattar det nya och okända rakt i ansiktet.

Jag tar dig förgivet. Någonstans bland alla timmar gick vi över gränserna för ytligheter så som bekant och vän. Du är min bror.

Ont begär

Drogen du tar, beroendet du har som utmanar din livslust.
En attraktion som gör mig ont och utmanar stora delar av hjärtat. Känslorna vet aldrig vart de egentligen hör hemma utan staplar ständigt förvirrade runt i kroppen.

Varje gång du svarar känner jag starka dörrar som inte tänker brista. Varje fras är ett kommande piskade regn mot ansiktet. Trots kylan mot kinden kliver jag alltid ett steg närmre källan.

Du är mitt onda begär och jag tänker inte låta dig gå.

Sagor

Ni är få. Ni är en minoritet jag inte kan köra över med sagor för att skydda mitt eget skin, och vrida vägen efter mitt eget tycke och smak. Jag har aldrig känt så stark ångest över att ha berättat en saga för någon. Ett så starkt samvetskval att hela magen vridit sig till en stor kramp som inte lossnar. Jag satt där med en saga och en verklighet.

Sagan som skulle stärkt mitt ytliga ego och släckt lustar som kommer som tidvattnet med ebb och flod. Översvämmar mig med lust och lämnar mig med tankar om varför och en stark tomhet.

Verkligheten ger mig krav. Krav på kontroll, ödmjukhet och tålamod.
Oavsett väg, är du värd all sanning. Konsekvenserna är mina att bära.
Vi är skuldfria.

Meningen?

Vad finns det för mening med att man så sällan släpper hela greppet om det förflutna, det som varit? Svaret är att det ofta inte finns någon mening mer än din egen stolthet eller kärlek för det som varit.

Det håller enbart kvar skorpan av gamla sår, för att explosivt öppnas igen och göra lika ont som då trots att du gått eller i alla fall försökt gått vidare..

I hetsen kräver man svar på någon som andra redan glömt eller gömt. Du kräver saker du första gången inte skulle veta. Allt enbart för att igen försöka läka, i hopp om att det denna gång ska gå bättre med en förståelse. En förståelse om varför du inte fattade från början!

Vad är mest hälsosamt ur ditt perspektiv? Att radera allt och gå vidare med erfarenheter. Eller gå med sår som aldrig riktigt läker på grund av din egen längtan, stolthet eller ilska..

Jag blir frustrerad på mig själv som inte släpper. När det inte finns någon anledning till att hålla i, gör jag det ändå. Med poetiska förklaringar samtidigt som jag VET varför jag inte går vidare…

Jag gör nya upptäckter nya val och förskräcks av tanken på att det förflutna ligger så alldeles för nära. Trots sin korta varaktighet och det tidsmässiga avståndet gör det mig rädd att förlora det jag får idag. Ändå håller jag kvar en monolog med förr, utan att få något tillbaka mer än känslan av rädsla.

Jag vill se vart denna vägen leder mig. Jag vill inte överhuvudtaget förlora den på grund av min oförmåga att stänga gamla dörrar! Nu känns det som den hänger i en mycket skör sytråd.. Hur länge finns tålamodet att vänta? Lyckas jag stänga rätt dörrar innan?

Jag har redan låst upp denna dörr och väntar med samma iver och längtan som barn väntar på tomten varje år… Att den ska öppnas med välvilja av någon annan.

Staffan Ydrefalk