Etikettarkiv: dölja

Sagor

Ni är få. Ni är en minoritet jag inte kan köra över med sagor för att skydda mitt eget skin, och vrida vägen efter mitt eget tycke och smak. Jag har aldrig känt så stark ångest över att ha berättat en saga för någon. Ett så starkt samvetskval att hela magen vridit sig till en stor kramp som inte lossnar. Jag satt där med en saga och en verklighet.

Sagan som skulle stärkt mitt ytliga ego och släckt lustar som kommer som tidvattnet med ebb och flod. Översvämmar mig med lust och lämnar mig med tankar om varför och en stark tomhet.

Verkligheten ger mig krav. Krav på kontroll, ödmjukhet och tålamod.
Oavsett väg, är du värd all sanning. Konsekvenserna är mina att bära.
Vi är skuldfria.

Djupare andetag

Jag står där, avslappnat står jag med huvudet lutat mot dörrkarmen. Du följer mig med blicken och ser med värme in i mina ögon. Det finns ett lugn och samtidigt en längtan i dina ögon.

Du döljer det du tänker på. Få vet nog vad som egentligen rör sig i huvudet på dig. Men jag vet vad som rör sig i mitt, jag har en utmaning… Eller egentligen har det blivit en utmaning. En utmaning som aldrig ska finnas. Min hand fingrar nervöst på dörrkarmen bakom ryggen. Hur svårt kan det egentligen vara? Jag tar mod till mig.. Eller vänta, varför ska jag vara modig?… Nej men nu gäller det!

Jag tar ett lite djupare andetag och.. ”Jag älskar dig”.

Mina tankarna gör precis det jag tänkte göra men mina läppar rör sig inte. De är lika stilla som dina och jag försöker en gång till. ”Jag älsk…” Nej.. Det går inte. För varje sekund blir du vackrare och jag ser din inre värme nu mer än tidigare.

Nu tvingar jag fram orden och det jag vill säga blir sagt. Det känns ingenting. Jag har bara sagt det till en ända person tidigare, och nu när du står här känner jag ingenting. Jag hör orden men de blir bara svävande ord i rummen jag står emellan.

Jag ser dig genom spegeln och jag ska säga att jag älskar dig. Det ska få mig att tycka om mig mer och med tiden ska det bygga upp mitt egenvärde. Men hur börjar jag, när jag till en början inte kan forma orden ur min egen mun?

 

Jag står tyst en längre stund och bara studerar min egen spegelbild.

Jag tycker om den. Men det förblir en tyst hemlighet för mitt inre…

Fly

Jag vill fly. Jag är osäker, rädd och vill inget annat än att fly.

Jag har på den punkten inte förändrats någonting. Vi har sets sammanlagt 30 timmar.. Men frågorna om det är rätt? Funkar det? Är hon snygg? Kommer såra henne.. Och många andra frågor.. Kommer lika snabbt fram i huvudet och en vis panik sätter sig stadigt på mig.

Jag vet att utseendet inte spelar någon roll. En ”perfekt” tjej på utsidan kan vara ett stort vrak på insidan. Det är sedan tidigare undersökt..

Trots att jag vet, så kommer jag där och ifrågasätter ALLT.

Vad är jag rädd för?

Jag vill verkligen tuta och köra, för att komma vidare, och fatta att det mest av allt bara är jag själv dom stoppar mig hela tiden. Men det är hur svårt som helst, när jag står där jag står nu idag.

Jag förnekar allt som händer trots att det händer, och många gånger är det inte något annat än fantastiskt. Jag förnekar det så att när det inte blev något, kommer jag vara nere en stund men inget allvarligt, för att snart vara på fötter.

Jag skyddar mig själv för att jag inte ska skadas.. Som har konsekvensen att jag aldrig heller kommer prova det jag aldrig prövat. För att det kommer göra väldigt ont OM.. Det inte går bra.

Med känslor
Staffan

Åren som försvann

Ska jag räkna mitt liv i siffror, år, dagar, timmar, minuter, sekunder.. Eller i erfarenheterna som präglat den jag är idag.

Tid innehåller ingenting, det är många siffror som går runt i en stor oändlig åtta.

I gymnasiet sa min bror att tiden efter. De första åren efter skolan går alldeles för fort, och manade mig kanske att inte vara så irriterad över att tiden går för sakta till allt jag vill göra sen. För sju år sedan gick jag ut skolan ,och det kunde varit igår som brevet fanns i min handen, och alla rosor i blå-gula band runt halsen på mig.

Tiden är bara borta och jag känner mig inte äldre än då. På något sätt förändrad är jag inte heller, enligt några som följt med länge. Det ända skillnaden jag känner är mig själv. Jag har förändrats på många sätt, även om många inte syns på utsidan. Värderingar har ändrats, bytt plats, blivit starkare andra helt försvunnit. Jag har fått en bekräftelse från omvärlden att jag var och är den jag vill vara.

Världsvan, jag vill vara så självgod och säga mig vara världsvan idag. Erfarenheterna berättar att det är sju år och inte minuter sedan jag fick slutbetyget.

Jag är den jag vill vara, skrev jag nyss.. Jag har fortfarande blinda punkter som jag inte vet om, inte heller varför jag gör olika saker ibland.

Jag är sådär öppen och social som jag vill vara, och berättar det mesta för många. Trots det, blir en del överraskade över hur jag agerar efter flera år av bekantskap. Jag har med andra ord en förmåga att utan att tänka på det selektivt censurera mig själv, både i personlighet och ord. Jag kan inte uttala mig om detta skulle vara positivt eller negativt.. Det är dock mycket irriterande i vissa situationer, där jag tar föregivet att umgänget känner mig och ändå blir förvånade över mig.

Jag ska åldras av erfarenheter!

Det andra med tid, de verkar bara göra en skrynklig och vuxen..