Tack..?

Är det det inte så man säger? Jag sa så igår, flera gånger..

Jag står på ett dansgolv jag inte vill stå på. Jag skulle vara hemma vid det här laget.
Jag står på ett dansgolv och sjunger med på grund av den trall vänliga musik som spelats sedan jag var liten.

Halvt förvånad så ser jag någon jag inte träffat på tio år tränga sig fram på samma golv.

Jag har vid stunder undrat hur det skulle bli om vi sågs senare i livet.. Det är inte utan viss oro som jag sett detta tillfället i mitt huvud.

Vi hälsar och får varandra att komma på vilka vi är. Tyvärr så har jag kort sagt stenkoll på vem han är. Totts att vi inte talats vid på tio år så har jag inte glömt hur han ser ut idag.

Väldigt snart efter en handskakning så säger han att han skulle vilja pratas vid en stund och vi försöker få oss bort från golvet till en ”tystare” plats (halvt ironiskt när man är på krogen)

-Förlåt.

Tio års tystnad bruten.

Det känns overkligt. Jag har alltid undrat vad det var jag gjort för att mina skolår skulle vara som dom blev. Idag, Ikväll fick jag veta en stor del.

Att få höra den andra historien, att få höra varför, var en lättnad som jag fortfarande inte kan ta in. Jag tror att det kommer ta långtid att förstå vad som sades. Det är det ända jag kan förklara min kyla med. Jag visade inte så mycket alls vad jag kände. Jag kunde inte.

Det var en blixt från klar himmel. Jag har nog väntat på stunden, samtidigt som jag intalat mig själv att den inte kommer att inträffa. Tack

Det som nu händer har gjort att jag blev väldigt skeptisk om ni menade allvar.. Det händer inte två gånger på samma kväll, inom samma timma.

Hur jag än vrider på det så kan jag inte neka till att ni talar från er själva och  menar det ni sa till mig. Jag sa aldrig att jag skulle vara där jag var förens 10 minuter innan jag kom.

Det kan inte varit ”planerat”.
För mig var det så overkligt. Ni får förlåta mig att jag har svårt att ta in det ni sa. Det kommer tillslut att landa på riktigt hos mig och kommer vara till stor hjälp att ni gjorde det ni gjorde.

När jag sitter där kommer det fram en annan person som jag känt sen skolan.
(Jag ska inte sitta här och jämföra vem som var värst eller inte. Han som stod framför mig nu gjorde saker som lämnade avtryck i mitt liv. Enligt mig lättare att ignorera och förlåta. Trotts det har det när jag sitter här inte glömts bort. Då jag ganska bra kan beskriva vad som skrevs den gången och vart.)

– Förlåt.
Han förklarade varför han var som han varit.

Tack

___

På samma kväll har två personer som lämnat jobbiga avtryck i mitt liv kommit fram till mig och sagt Förlåt. Det var ingen ursäkt som sades vid ett kort sammanträffande.

De satte sig ner och sade varför. De förklarade själva varför. Det kom inte från någon ”förmedlare” i skolan, kurator, lärare, rektor… ingen vän eller bekants ord. Det var helt och hållet deras ord från de själva. Jag anser att det är starkt. 


Det var tio år sen detta hände. Bagatell saker, små saker man gör, väntar man inte tio år på att säga förlåt för.

Det finns de personer som inte kan förstå hur jag så ”lätt” jag kan förlåta dom.
Jag har min historia. I den finns det många tomrum och frågor om varför? Genom att få höra det dom sa så kan jag fylla ut de tomrum och få en större förståelse till varför allt hände. Jag kommer inte ha allt glasklart.

Vem kan de efter så lång tid?

2 svar på ”Tack..?”

  1. Lika starkt som de är att genuit be om ursäkt för nåt man har gjort lika starkt är de att kunna förlåta

  2. Jag håller med Mona, men vad skönt för er alla att nu kunna ta ett Stort steg framåt i era liv.Kanske inte glömma men heller inte ta så stor del av era liv.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.