Planerad rymning.

Resan känns så. Som en planerad flykt från allt som i vardagen ockuperar tiden att tänka. Att lägga in det viktigaste just då, stänga dörren och åka. För varje meter stänga av det som är, och för varje minut fylla tankarna med mig själv. 

Gå in. Gå djupt. In i mig själv.

***

Vart ska jag? Vad är meningen? Vem kan jag få prata med på djupet? Kan jag åka till de trygga människor jag sen tidigare redan känner?

Kan man ha livsmentorer? En sådan person som jag kan filosofera med i timmar? Mitt liv är uppdelat. Mitt jag och min trygghet ligger ojämnt fördelat i hela Sverige och delar av Finland.

De som inspirerat mig har fastnat. Jag har lagt en ohämmad trygghet i deras händer utan lov. Varför vet jag inte. De kom förbi de murar andra en livstid, ständigt försöker komma över. Jag kan förlora dom imorgon, vem kan förutspå framtiden? Ändå är min tillit enorm för dessa människor.

De har inte krävt något av mig, utan har bekräftat mig som en jämlike. Vi har olika åsikter, olika bakgrund. Det jag tror varit samma är vår sårbarhet. Vi har vågat visa andra våra rädslor. Vi har ensamt fallit och gemensamt landat.

Vad vill du säga?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.