Hopplösa människa

Har varit ledig sedan 20:e December.. Kliar i fingrarna, tankarna snurrar värre än någonsin och fixar inte att ingenting göra fram tills 9:e då sista delen på utbildningen börjar igen!

Eftersom jag inte har så mycket att göra eller tänka på för den delen så går det lilla jag har att tänka på, på repat.. sjukt dåligt. och så man nojig i vanliga fall..

Vart ska världen ta vägen… 😉

Jag har en dålig kvinnosyn

Jag vill först och främst vara mycket egoistisk till en början, och hävda att OM JAG har en dålig kvinnosyn. Ja, då har det gått jävligt utför sista tiden. Jag anser mig själv, ha syn bättre än många andra.

Jag fick höra detta som ett avslut på en diskussion i mitt kommentarsfält på Facebook i veckan.  
Jag hade lagt ut följande artikel om en 6 åring som blivit avstängd och anmäld för sexuella trakasserier. Det är erat ansvar att läsa den artikeln för att förstå mig rätt längre ner i den här texten.
(6-year-old suspended for kissing girl, accused of sexual harassmentedition.cnn.comA 6-year-old Colorado boy was suspended from school and accused of sexual harassment for kissing a girl on the hand. Did the school go too far?)


Kommentarsfält i allmänhet är ett mycket spännande ställe där det verkar vara helt normalt att attackera varandra samtidigt som man (i många fall) dum förklara en själv utan att själv se det. Hur ska vi komma vidare med alla de problem som finns, om vi inte kan ens försöka se den andres sett att se på världen? Folk skriver något ”smart” med innebörden att den andre är en idiot och avlutar sen hela samtalet. Vinst det någon alls som vinner på ett sådan beteende? 

Jag är själv inte expert på vare sig diskutera eller hålla ett lugn i olika samtal. Men jag försöker och det går bättre och bättre.


Jag la i alla fall ut artikeln ovan, med följande text: ”Varför är jag inte förvånad är det händer i västerlandet…. Och har de inte gått liiiiiiite för långt med typ.. ALLT”

Första kommentaren, Kvinna 1:

”Man får inte pussa tjejer som inte vill bli pussade, oavsett hur gammal man är.”

Tillägger strax efter:

”Eller killar heller för den delen.”

Man 1: 

”Vidrigt! Man kan ju se på hans blick att han kommer bli en tung förbrytare och allmänt elak person! Lika bra att kasta in han i fängelse!!
”

 Jag ser en viss ironi i mannens uttalande. Men tycker att kvinnans uttalande är väldigt hårt och inte tagit hänsyn till att det är BARN vi pratar om. då jag kan tycka att det räckt att fortsätta ha samtal om var som man inte får göra/får göra.

Kvinna 1:

”Missade detaljen att det var på handen. Och det var väl kanske lite väl hårt. Står dock fast vid det andra.”

Vad har det för betydelse om det var på handen? Det är fortfarande ett BARN.. Nu är jag ganska upprörd. Men vet inte riktigt hur jag ska svara..

Staffan:

”*SUCK*”

Kvinna 2:

”Helt galet! En kyss på handen är ju en oerhört artig gest, inget annat! Hade väl räckt att fröken sa till att han fick fråga först innan han gör om det… crazy world!
” 

Det som är spännande är att vi missat att pojken haft mycket problem i skolan med bråk och annat.
Jag står dock fast vid att det är väldigt grovt att stänga av en 6 åring från skolan och dessutom ge honom en anmälan om sexuella trakasserier.

Staffan:

Frågan är hur mycket vi ska förstöra framtidens barndom… Genom att agera som ett oskyldigt barn generellt gör, blir du klassad som sexbrottsling…           

            Jag är lika upprörd när det gäller frågan om sex i Sverige. Män ska idag helst filma att de frågar sin partner om de ska ha sex och hon säger ja. Sedan spara det som bevis för att partnern kan ändra sig när som helst och män har ingen chans att försvara sig.
           
            Sexuella övergrepp ska inte finnas! Men det gör det idag…. Och…
           
            Den procent av mänskligheten som håller på med det, gör det komplicerat för oss andra och man känner sig väldigt osäker i relationen till en annan då minsta grej gör att man tror man kan blir anmäld. 

Förstås olika beroende på hur bra man känner varandra m.m. men jag tror fortfarande många har en viss oro som inte borde finnas där
.

Och jag svarar tillslut med ovanstående och drar in det till den ständiga debatten om sexuella trakasserier och våldtäkter.. Nu ska jag för en gång skull göra mig hörd.. tror jag i alla fall.

Kvinna 1:

Eller så lär vi bara barn från början att det inte är ok att till exempel pussas utan att den andra vill. Och att tjejer ändrar sig och anmäler är en myt.
 

Och jag vet inte ens varför en enda tjej skulle vilja utsätta sig för den processen heller. För till och med när det finns klara bevis går hela samhällen ihop och förklarar att det inte är sant. Eller att det beror på att hon är en slampa och får skylla sig själv…


Jag blir väldigt chockad av att någon tror att det inte finns en ända kvinna som skulle kunna ändra sig.
Jag har själv erfarenhet av kvinnor man träffat som inte mått så bra psykiskt och helt plötsligt vänt och hotat självmord att ordvalet skulle varit våldtäkt är inte så långt borta. Jag säger inte att ALLA kvinnor är så eller att de är så hela tiden. MEN det finns kvinnor och stunder som kan göra att det blir helt fel. (det finn män som är precis likadana! men denna diskussion handlade om kvinnor)

Jag fortsätter med att skriva hur JAG som MAN känner gällande alla debatter och samtal i media gällande sexuella trakasserier och våldtäkt.

Staffan: 

Jag tror och hoppas att vi sedan länge, lärt våra barn att inte pussa/närma sig någon som inte själv vill. Det finns dock alltid rötägg..            

Jag skulle vara försiktig med att hävda att det bara är en myt. Även om det skulle vara en som gjort så, så är det fortfarande gjort en gång. Jag vet ett tillfälle som uppdagades av media där ett helt samhälle fryst ut en tjej på ett sådant sätt som du beskriver. Jag tror att det sällan blir så stort stöd från samhället av ”brottslingens” sida. MEN Ja. Det har hänt och jag förstår mig ibland inte på hur vi funkar. 

Jag tror inte heller den som skulle ändra sig, tänker så långt i konsekvenser. 

Men det är fortfarande ett faktum att alla dessa ”regler” om att det ska frågas och svaras, gör att man drar sig för att ens bemöta någon. 

Även om det nu är en myt att kvinnor kan ändra sina svar. Är det som man, en oro att närma sig kvinnor, för allt talar idag emot oss. 

Det senaste jag hörde var att om en man skulle ha sex med en kvinna så var hon tvungen att SÄGA ja. Det betyder att man våldtagit någon som bara nickat tillsvarva eller som även själv var ”in the moment” och glömde säga något alls. 

Jag vet att allt detta har att göra med att få det rätt när det är ett brott som ska lösas. MEN det påverkar även alla oss andra som inte gör någon besvär. 

T.ex om man nyss har träffats. Det känns bra. Det är bra i relationen. Samtidigt har du ingen aning omvem det är och om hon tvärt skulle kunna bli ”någon annan”. Det kan jag garantera, att det finns sådana människor överallt.            

Bara det att det måste sägas ja eller nej gör att iaf jag drar mig för att ta första steget i en del lägen. Bara närmanden kan ju räknas som sexuella trakasserier. Det är ju bara att se på det vi skrev först. En puss på en hand. Även jag som vuxen skulle kunna göra det och faktiskt tycka det är en oskyldig chest. Allt beror på situationen och intentionen.

Det som händer efter att jag beskrivit hur JAG känner med allt som skrivs, får jag den här slängd i ansiktet.

70 våldtäkter per dag anmäls inte

http://touch.metro.se/nyheter/70-valdtakter-per-dag-anmals-inte/EVHlkt!fd3giBn7ADiTQ/

Kvinna 1:

Jag orkar inte med din bild av kvinnor som att det inte går att lita på att dom inte ska anmäla folk för våldtäkt i tid och otid. Tror du att killar springer runt och anmäler folk för misshandel lite då och då också?

Jag vet helt ärligt inte alls hur jag ska svara på den här kommentaren genom text. Det är nu jag önskar att vi pratade och inte skrev.

Det går att lite på kvinnor lika mycket som män och det är inte så att jag VARENDA gång tror att jag ska bli anmäld för något. Men snälla förstå vad jag menar när jag säger att allt snack ÖVERALLT gör att i alla fall JAG får en oro eller ska man istället säga en försiktighet när jag bemöter kvinnor för att mysa eller ha sex. för jag har varit med om att kvinnor jag träffat har ”flippat”. De är inte psykiskt sjuka. där och då mådde de bara väldigt dåligt och det syntes inte förens efteråt. Jag tror arr det också gör att jag är lite för försiktigt för mitt eget bästa idag.

Men att jag skulle ha en dålig bild av kvinnor förstår jag inte. Denna kvinna som skrev kan ju gå in på en t.ex byggarbetsplats i en timme och se vad många andra har för jargong till kvinnor. Men det är samma sak där på bygget. Det är en attityd. När många av dom kommer hem har de en väldigt sund kvinnosyn tror jag. Men jargongen på jobbet skulle jag med glädje döda. Den är vidrig.

Jag avslutade i alla fall med följande kommentar:

”Det är många av världsproblemen som aldrig kommer lösas då det finns stor okunskap i vad är dialog.”

När det gäller brottet våldtäkt kan jag anse att det är mycket svårt att i lagtext säga vad som ska sägas i situationen för att det ska vara/ inte ska vara våldtäkt.

Jag tycker däremot att det är dax FÖR LÄNGE SEN att rätten inte leker i rättssalen, och tar fram förslag som:

”Visserligen, skriver rätten, har hon hållit samman sina ben före att de förde in flaskan i henne, men det behöver inte ha uppfattats som bristande samtycke.

– Utan möjligen som ett uttryck för blygsel eller inledande tvekan, skriver rätten.

– Personer som är invecklade i sexuella aktiviteter med varandra gör ju naturligen saker med varandras kroppar på ett spontant sätt utan att fråga om den som berörs samtycker till det eller inte, fortsätter rätten.”

Källa: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16779918.ab

det är skötsamma vad legtexten säger om man kommer till rätten där de utrycker sig där och det har hänt vid flera fall!

Naket ansikte

Idag har varit en skön dag. Tydligen är det bra att vara aktiv och göra saker för att komma ur destruktiva tankar..

Vet fortfarande inte hur jag ska göra. Vissa saker får allt att för en stund komma tillbaka. Sånt som dumma men väldigt bra låtar på en spellista. Fy vad jag inte vill höra

Saknar ditt vackra nakna ansikte. Det är så fint.

Kastad

Jag har aldrig varit här förut, det är nytt. Vad jag än gör vinns det än känsla av att tyngden inte kommer släppa förens den själv känner för det. Att bara gå inköringsproblem och känna något tryckande är inte något jag önskar att vara med om fler gånger. Men det är väl därför man har sina murar, man har höga murar för att slippa gå igenom det jobbiga.

Det är nu frågorna kommer. Vad var det? Gick det verkligen inte att göra något? Sa jag allt, eller missa jag något som var av värde? Medan börjar gå in på detaljer och se alla småsaker som gjordes ”fel”.

Är det nu man ska glömma och gå vidare? Inte känna bakåt. Bara gå framåt. Inte tänka på var den andra tänker på om man hittar någon där ute..  Det var ju en som bröt, och släppte taget.. Eller? Det känns fel att prata/träffas/se andra som då. Ensam utan att känna lust för något nytt.

Tiden går också mycket sakta. Klart det tar en tid att släppa något du inte själv valt att sluta. Men det känns som ”offerkoftan” varat länge, och egentligen bara varat dagar.

**

Hoppa! Ja, det sägs att man ska våga hoppa. En metafor för att göra något du inte känner dig trygg med. Jag hoppade en liten bit och blev sen kastad till ett annat ställe.. Här får inte jag styra. Mina känslor går av sig själv. Hur gör jag för att få någon annans kast till en erfarenhet jag kan hantera?

Med känslor
Staffan

Hennes spöke

Hennes spöke är kvar, hon visar sig varje ensam stund. Jag kan känna henne runt hela min kropp. Jag känner hur något som inte finns ligger mellan mina armar och trycker sig närmare för mer värme. Vill hålla om, krama om, känna värmen…

Inget finns där.

***

Det finns väldigt märkliga stunder i livet. De där stunderna när något händer och efteråt känns inget som det tidigare var, trots att det som hände bara var något litet du inte tänkt skulle förändra.

Det känns så nu, något skedde som jag inte såg, något förändrade mitt liv utan att jag visste. Men idag är allt som det var, och inget känns som då.

Med känslor
Staffan

Den gången

Det kändes till och från. Jag var osäker på vad jag kände. Det var så olika. Sekunden jag såg den långa texten knöt sig hjärtat. saknaden och vad jag faktiskt känner blev så starkt. Jag saknade dig innan jag läst vad det stod.

Hur mycket är det värt för en att kämpa. Vad är det värt när beslutet redan är fattat..

***

Känns fördärvligt, handlingsförlamad. Känner dig mellan mina armar hela tiden utan att du är här, känner en längtan att hålla om dig. Men här finns bara luft.

Att möta den man själv var är mer är någon vill fråga efter. Jag vet hur det är men inte vad det är eller hur jag ska tråckla mig igenom.

***

Tankarna dras redan till ”livet efter”.. Jag gör det inte med vilja. Jag tror det är en överlevnads grej.

***

Vill du att jag ska kämpa för att hålla kvar, eller acceptera din känsla?

***

Det här börjar bli väldigt jobbigt… Trycker i bröstet till och från av oro

***

Väljer att fokusera fel, väntar på de negativa

***

Att se de negativa sidorna innan det händer gör inte att du kan ta det onda på ett bättre sätt, det kommer, hur du än gör. Göra lika ont.

Ständigt obehagligt. Väldigt raka ärliga svar. Ständig klump i bröstet.

Pratade en hel del. Fick ut mycket. Efter en stund blev jag ändå ganska ”lugn”. Sen frågan, frågan om hon samlat ihop mina saker så jag får med mig allt.. Högg. Även om det uttalat redan var slut hade jag inte gett upp. Det kan ändras..

Den frågan gjorde så ont. Insikten av..

Under hela tiden saknade jag hennes närhet. Så nära men ändå så långt borta. Nu är det bara tomt.

Jag vet inte hur jag funkar, varit så osäker på så mycket. Det var något som ändå trotsade, bröt igenom fastnade. Tror det kallas kärlek.

Alla gånger funkar det inte hur mycket jag än önskar det.

Med känslor
Staffan

Så många tankar

De är ständigt i rörelse. Fördelar sig i tio, till hundra. Det känns som tusen tankar flyger framför mina ögon.

Så mycket ändring, ändå så lite.
Så säker, ändå så osäker.
Så närvarande, ändå så frånvarande.

Konsekvenser, det måste alltid finnas konsekvenser. Får jag verkligen känna, tycka, göra så här?

Idag kommer inget prat få mina tusen tankar att slockna. Dom lyser så starkt, så intensivt.

Är det rätt eller fel.
Är det för mycket eller för lite.
Vad är rätt, vad är bra.
Hur vet någon det?

Med känslor

Ord

Ord. Så svåra att ljuda, skriva.

Ord så starka att när de synlig görs,
känns de som dess styrka kraftigt svalnat.

Känslan som inte finns i ord. Ord blir sliskigt och tomt.

Till och från har jag de där orden som jag vill säga men inte vågar. Just för att de har så stark betydelse och ibland känns det som inget blev sagt då känslan är starkare än ord. För att förmedla en känsla krävs handling eller en kroppskontakt.

Med känslor
Staffan

Oron finns att jag inte ”kommer ihåg” hur man gör.

deprimerad, desperat, frustrerad, abstinent, rastlös, vilsen, velande, vill inte/kan inte, VILL, röd tråd..

Det finns många ord som kan beskriva vad jag många gånger känner efter föreläsningar som på mista sätt inspirerar/motiverar mig inombords. Jag vet inte vart jag ska ta vägen efter en föreläsning efter den som ikväll.

EN grej, ETT event.. ge mig bara en sak som jag får kräkas ur all mitt engagemang i. Något fängslande, något som verkligen kräver entusiasm. Jag vill ha EN sak som tar min tid ifrån mig, EN sak som får mig upp på berget för att se dalen nedanför. Idag får vägen både vara upp och ner det berör mig inte! bara den inte står helt stilla. Jag tror på mig själv att jag idag vet när jag ska bryta och vända för inte väl i dalen hitta brunnen som tar mig ännu längre ner.

Jag tror jag kan hålla mig stadigare idag än för något år sedan, den tiden följde jag bara med banan utan att kunna kontrollera om det gick uppför eller nedför. Nu vet jag att jag kan, i alla fall tillräckligt för att må bra.

Jag har inga idéer längre.. kanske är jag i en formsvacka i det kreativa, det är ju alla till och från. Men att den är mycket mer påtaglig då jag inte kan lägga bort fokus från idétorkan till något annat projekt.

Jag gör en sak idag. Studerar.
Innan jag studerade gjorde jag saker som att. Studera, ha/planera scoutmöten, gå kurs, pendla till Stockholm 2ggr/v, åka på helgmöten, jobba i en ideell grupp.

Det är mitt eget beslut, jag får stå för det själv. Och..

Ja, där.. Där borta, då kommer det hända saker. Snart där…. Eller?

Jo, jag är snart där. Vad händer där? Jag har viljan, jag vet att jag vill, känner stort engagemang. Till vad?.. Jag har INGEN ANING. Jag är enbart så enormt jävla peppad att vara där. För nu, nu ska jag gå igenom vad vanliga människor kallar den ”gråa vardagen”.

Helt ärligt har jag haft det värre.. Men tiden tar aldrig slut. Det jag menar när jag pratar om ”förr” är de senaste fyra- fem åren.. jag har alltid haft något aktuellt att göra OCH idéer och tankar på vad jag ska göra sen. Jag har aldrig varit i den här ”stabila” vardagen förut. Jag har börjat med något annat om börjat känna av den. Nu häller jag mig dock kvar i den för att bli KLAR med det jag gör och sen börja med något väl valt grymt jobb.

Stunder som den just nu känns det som jag tog vatten över huvudet när jag bestämde mig för att nolla ALLT, och börja om. JAG.. inte göra något.. Jag klarar inte av en semester!

Med risk att överdriva, går jag till attack mot min egen TV när det kommer upp något som provocerar (idag nästan allt).

Det är åtta månader kvar.
Om åtta månader är jag på ”noll”
Om åtta månader vill jag att en arbetsplats tar emot all min energi och låter mig få utlopp för den.

Om sex månader hoppas jag att jag får börja engagera mig på ett eller annat sätt.
Om sex månader kan jag börja fixa saker jag vill göra.
Om sex månader kan jag hitta ställen jag vill höra hemma.

***

Oron finns att jag inte ”kommer ihåg” hur man gör.

Med känslor
Staffan

Fläta ihop

Mitt liv är längre inte ensamt. Men hur flätar man ihop mitt liv med någon mer? Så länge ensam, egna regler, egna tankar, eget sätt att vara.. Anpassat till bara mig.

Är till och från så rädd att göra fel. Samtidigt känna viljan att gå in i mig själv. Fundera sådär filosofiskt.. Att bara vara och ladda om.

Att få vara fri, utan att ha modet att ta det tillvara.
Att i mig begäran att att vara ensam, känna sådan längtan till någon annan.

Kommer allt falla på plats? Kommer det vara som resten av mitt liv, en berg och dal bana?

Är det en prövning av tålamod jag går igenom? Hur flexibel kan jag egentligen vara när det rör mig som mest privat? Klarar jag något som gör att inget är som det förr varit?

Är svaret det alla delar med sig av..? ”Sluta tänk och bara var, det kommer att visa sig”

Jag tvekar till att våga trycka ”spara” på denna text, tänk om det tas på fel sätt. Förr har jag inte brytt mig. Varför censurera sig? Men nu känns det egentligen som det mest relevanta. Trots att jag bara skriver vad jag tänker, är det så annorlunda nu.

Tack vare att jag inte kan bestämma hur det blir sen, gör mig orolig och börjar grubbla på helt banala saker som ingen någonsin kunnat svara på.

Det ända jag hoppas på är att denna text får vara en text som alla andra. En text där jag lättar mitt huvud från tankar.

Med känslor
Staffan

5. Motivationen

Kroppen återhämtar sig sakta men säkert efter mina fyra dagars vandring. Den del som är stelast är ryggen hela ryggen är stel och gör det till och från jobbigt att andas då det känns som den krampar av träningsvärk.

Jag skickade ett peppande sms till de som fortfarande vandrar, för att önska dem lycka till. Efter några timmar får jag tillbaka ett välment svar där de skriver att de ökat tempot och satsar på längre sträckor framöver för att komma ikapp.

Helt automatiskt går hela jag igång på detta svar och blir frustrerad och väldigt arg.

Jag hade önskan att gå snabbare än vi gjorde. Men gruppen som var gjorde det inte möjligt. Att läsa att de ökat distansen efteråt tog mycket hårt och motivationen som inte fanns finns helt plötsligt i överflöd..

Benen som gjorde ont, och var anledningen till mitt avbrott är fortfarande ömma. Detta finns inte som en bra anledning av att avbryta vandringen idag. Jag hade kunnat gå längre med risk för bestående skador. Men då hade jag gett allt.

Igår var jag smart. Jag slutade i tid.
Idag är jag arg och revansch lysten.

Jag tar automatiskt åt mig att det var jag som sinkade gruppen, på grund av att de gick så mycket längre när två avbröt. Trots att jag vet att jag hängde med i det tempot som var och önskade högre. Eftersom jag inte uttalade min önskan får jag inte heller ha det som ett försvar. Men det är svårt att inte se sig som den ”svaga länken” när distans och troligen tempo ökar efter jag försvinner. Att vi var två som föll bort har jag svårt att lägga in. Som en magnet tar jag på mig ”skulden” och irritationen byggs upp fort inom mig mot denna andra person som också slutat gå.

Jag anser för mig själv att om tempot varit högre hade utmaningen varit större, och motivationen kommit på posten. Detta med en nästan garanterad skada på mina benhinnor. Men då hade jag gett upp av ”rätt” skäl.

Förutfattat, stereotyp

Förutfattade meningar är otroligt förödmjukande för den som får det kastat i ansiktet. Jag fick en på mig i helgen och därför kände jag för att skriva.

Några sanningar först bara!;

  • Jag har inte legat med halva Sverige.
  • Tjejer slänger sig inte efter mig.
  • Jag har svårt att prata med tjejer som attraherar mig.
  • Ja, jag ser bra ut.
  • Jag är inte vältränad. ( jag tränar genomsnitt 1månad per år)

**

Jag fick kommentaren i helgen att jag var van med vandringar, ”du är ju scout”
En scout har oftast ett basläger de utgår ifrån med en dagspackning. Det är inte samma sak som 22kg packning i konstant vandring i fyra dagar.

När jag får höra sånt här blir jag små irriterad. Jag försöker vara mig själv och blir hela tiden översköld att vara någon annan, någon bättre tränad, någon mer ytlig och en player.

Personer blir nästan chockade över att jag inte ligger med någon varje dag, har haft 100 sex partners eller att jag har svårt att hitta tjejer jag tycker om. ”Du har väl inga problem att få tjejer”..

Tjejer som slänger sig över mig vill jag inte ha! Vad ger de mig att ha ett förhållande med en sådan tjej?

Hitta någon du verkligen är attraherad av och gå och prata med denna person, efter det kan vi prata om varför du inte har haft så många partners. Jag har inte sex bara för att få någon hög siffra att skryta med som vissa andra kanske är ute efter..

Tack vare min klädstil har jag också fått veta att jag är dryg, brat mm.

Jag skojade med en tjej en gång som klädde sig snygg och fråga om hon skulle till Stureplan.. Hon svarade att hon anser sig klä sig stiligt och snyggt. Det svaret tyckte jag mycket om.

För idag verkar det inte som att jag får klä mig stiligt och snyggt utan att bli betraktad som något as som gått vilse och är 23 mil hemifrån.

Jag klär mig för att känna mig snygg, låt mig då vara det! Utan att inbilla dig att jag är någon annan!

4. Ändhållplats

Vaknade i morse med rätt så utvilad kropp. Solen lös in och morgonen vad väldigt fin. Morgonen var dock tung för framsidan på benen. Hela framsidan på benen bultar av värk vid rörelse. Jag satsar på att det är mestadels stelhet och går över under första timmarna.

Dag fyra visar sig inte vara så lätt som jag önskat. Det onda i kroppen har gått över i någon form av ihållande obehag som ”lätt” går att ignorera. Även smärtan i benen går över.. En stund. Efter en tid på grusväg och backig terräng funkar det inte längre.

Jag hoppas på att ta mig till Lillsjön och kvällen innan jag bryter. Jag funderar fram och tillbaka och inser att det inte är värt att ta mig upp till Lillsjön. Utan stannar vid Sixtorp.

Det blir en överraskning för övriga då jag hela förmiddagen sagt att jag mår bra/hyfsat. Väl framme i Sixtorp börjar vvi dock att fördela om allt mat och material så att de två de fortsätter, verkligen optimerar packningen så mycket som möjligt. Vi blev två som avbröt och två som fortsätter. Jag är således jour fram tills att de ringer och ska hämtas. Förhoppningsvis på söndag.

Summering,
Erfarenheterna jag drog av denna ”helg”hajk var att;

Distansen för en vandring i skog är max 20km/dag, om humöret ska hållas uppe och återhämtningen ska bli hyfsad. Pauser för lunch, middag och två längre raster. Frukost – vandra – rast 15-20min – vandra – lunch – rast 15-20min – vandra – middag – Nattförläggning/ alt. Vandra en kort sträcka till.

En ryggsäck på 22kg, är max vikten för en packning på dag 1.
(Tänk på att du kan behöva bära extra vikt då annan person inte fått samma vila)

Dagarna hade en temperatur mellan 20-25 grader, mellan 12-15 var det mycket tungt att vandra.

Jag drack mellan 4-5 liter vatten om dagen och kissade 1-2 gånger om dagen, någon dag var det 3 gånger.

Sjövatten går att dricka!… Hade ingen ”ren” vattenkälla vid några tillfällen och fyllde därför vatten från sjön. Har nog druckit ca 6 liter sjövatten, och mår fortfarande bra.

Yttre skador: blåmärken & bristning på höften efter avbergarbältet. Fyra blåsor på fötterna, kunde undvikas med tätare strumpbyte.

3. Psykiskt

Det sägs här att dag tre är den värsta. Efter det går allt lättre och bättre.

Vaknade med en väldigt fuktig sovsäck.. Sov dåligt. Det som bestämmer motivationen på nästa dags vandring är natten, hur bra du sover och hur du vaknar. Igår vaknade jag lugnt och utvilad. Idag var det inte samma skönhet som vaknade..

Samtidigt vet jag att det är kortas sträcka hem just nu. Så viss hemlängtan och med en ömmande kropp gör att jag fram till lunch slagits med mig själv om jag ska fortsätta eller sluta vandra. Jag har inte samma starka motivation att slutföra detta, det är inte en stark milstolpe i mitt liv så som de andra till viss del uttryckt sig.
Men som sagt så ska idag vara den värsta dagen av alla tio.

Kroppen har gått över från att vara i en tortyrkammare till att gå en ”vanlig” promenad. Jag kanske kommer över det här också, och fortsätter med mina stundtals alldeles för pratsamma vandrare;)

Eftermiddag: kom fram till Svartå Herrgård, alla var trötta och det mjuka gräset kändes som grusväg under mina bara fötter.

Trots stor utmattning lyckades vi med stor kämpar glöd hitta till vindskyddet 7 km längre bort. Den känslan älskar jag! Att tagga, adrenalinet som rusar fram i kroppen samtidigt som jag ser hur skymningen sakta försvinner till en sommar mörk natt i Juli.

Nu är elden igång, nyponsoppan snart klar och de fem knäckemackorna bredda med messmör.. Hänger upp alla svettblöta kläder på torklinan ovanför mig i vindskyddet, och snart ligger man på liggunderlaget med sovsäcken över sig, en varm sommarnatt mitt i den svenska skogen.

2.

Morgonen: vaknar av mig själv, röklukt av elden och ser andy står och göra frukost. Det onda i kroppen är enbart träningsvärk.

Mår toppen och kommer gå längre nu efter frukost. Tankarna på att sluta finns inte alls

Status: blåmärken på höften

1.misshandeln

Efter 200 meter, en packning mellan 20-25kg. Backen upp går tungt och jag vill inte veta dagens slut.

Dagen har flutit på bra och det aktiva arbetet med att växla spänningen i de olika rämmarna börjar gå smidigt, vilket även gör det kättare att vandra.

Hemma och på små hajker, har jag glatt går ner i varenda sumpmark för att se om allt håller.

20km, 20kg. Foten sätts ner i 4cm dy, flyttar sig 2cm. Du blir as förbannad, är trött, orken finns inte.

Gjorde 26km. Sista två kilometrarna gick endast på irritation och aggression.

En flygande känsla när ryggsäcken slår i backen.

Status: ont i
Båda axlarna
Båda sidor om höften
Båda rumpmusklerna
Båda vristerna
Hela ryggtavlan

0.Plötsligt

Jag sitter och äter, imorgon kl 07 åker vi till starten och 28 äventyrliga mil väntar kommande dagarna.

Jag vill inte. Jag känner helt plötsligt att all vilja försvunnit, och jag kan tänka mig att göra ingenting i en hel vecka.

Jag ska gå med tre personer var av en jag känner väl och två jag knappt träffat.

Vi är borta i tio dagar, scoutlägren som mindre var tio dagar. Tio dagar utan omvärlden är en oerhört lång tid och det kan hända oerhört mycket. Starka band kan knytas, helvetet kan gå löst.. Ingen ting är säkert mer än att vi kommer börja gå imorgon.

Efter två dagar kommer det kännas som vi varit ute för evigt. Det är då åtta dagar kvar, en evighet. Går allt bra kommer det vara fantastiskt, …

Med värme
Staffan, Fritidsledarstudent

Sommarbilder från Viby

Tre bilder

Här finns tre bilder som togs under en Söndagskväll i Juli. Även denna gång hittade jag inte det naturreservat jag letade efter. Åkte ett par mil för att se om man hittade det jag sökte . Men ack nej, det var svårare än så. Jag fick nöja mig med att springa ut på en av alla åkrar jag passerade med bilen för att få någon bild alls.

Detta blev resultatet

https://www.facebook.com/photo.php?fbid=545462342180595&set=a.403960682997429.91073.292541324139366&type=1&relevant_count=1

Stjärngossen


Efter sju år av att vara arg och oförstående, inte få prata, inte bli förstådd. Kan jag för första gången gå hit med ett leende och se framåt.

Att vara tacksam att jag fick vara med dig den tiden.

Trots sprickorna och den bleka, flagnande färgen. Låter din familj stjärngossen stå kvar på sin plats bredvid din sten. Trots att vi bleknar bort från varandra får jag fortfarande stå vid din sida.

Blommorna och allt annat tycks förändras varje gång jag kommer. Men stjärngossen, och hjärtat från Emilia är alltid där.

Inte mitt liv

Det här är inte mitt liv att leva.
Jag saknar tempot, planeringen den upptagna kalendern jag aldrig tittar i.
Det sker fortfarande en hel del saker under alla veckor. Men det är så mycket mindre än det förr varit. Jag saknar engagemanget, glöden, energin i min egen kropp.
Nu, är det bara en kamp att sitta kvar. Att vänta. Att vänta på att göra resor för mig själv, bara min skull. Att vara långsiktig.
Jag, är ett stängt brinnande rum, som bara väntar på att dörren ska öppnas.
Med känslor
Staffan

Att jobba mot familj, vänner, familjens vänner

Det är en stor, hårfin gråzon.

Att ständigt göra avvägningen vad denna kund/vän ska ha för pris, kan inte få magkramp för mindre.

Kanske är det lätt. Alla vänner ska få ett bra pris. Men var sätter jag min gräns för vänner? När slutar de va vänner och blir enbart en kund?

Under åren som målare och hobbyfotograf fick jag mycket skitsnack mot mig på olika sätt. Detta har lät till att jag har tröttnat på att bli överkörd på olika sätt, och beroende på tillfälle är nu mera mycket principfast. Speciellt på foto.

Det är överhängande att jag förlorar kunder på detta sätt. Men vad är viktigast?
Min integritet eller att bli erkänd och en större kundkrets..

I dagsläget väljer jag med säkerhet min integritet då jag för länge sedan tröttnat på att bli dåligt behandlad av olika sorts kontakter/kunder. Jag sätter hellre ned foten om jag anser det vara fel någonstans än att än en gång bli överkörd.
Frågan återkommer dock. Vart är min gräns för ”gratis” jobb mot vänner?

Fara

Även denna gång har jag hunnit filosofera över mina tankar innan de skrivs ner, vilket gör att den digitala texten blivit mycket mindre än ”originalet”.

Jag har inte känt mig som mig själv senaste månaderna. Identitetskris?

Funderar över om det är på grund att min minimala aktivitet på fritiden.. Jag har minskat ner på allt, och idag gör jag praktiskt taget inget för någon annan/ ideellt. För första gången sedan studenten har jag haft en verklighet att ”slappna av” i. Att reflektera.

Förut har allt skett efter varandra i en morden crossfade på någon månad som gör att tempot aldrig på riktigt sänkts för återhämtning.

Senaste veckorna har har funderat på hur det dels för egen del, ja, helt för egen del skulle vara att gå in i den person som en stor del av min omgivning anser att jag är.

Den person jag själv har mycket svårt att identifiera mig med. Hur skulle min värld förändras? Vill jag vara sådan? Går det att komma tillbaka till mig själv, som är idag, om jag ”testar den andra?

Det kommer inte ske någon yttre förändring, då majoriteten redan ser mig som denna person. Det är snarare våld mot mig själv till vis del, och en annan del är att ta in att jag faktiskt är värd och mer populär/omtyckt än jag själv vill ta in att jag är.

Som sagt är jaget på vift och jag vet inte hur jag ska göra för att hitta det. Det är det som är faran!

Att jag medvetet inte gjort något, och nu intalar mig själv att jag inte längre vet, vad och vem.

Med känslor
Staffan

Panik, Ignorans & Stress

Senaste tiden har jag träffat vänner som betyder en hel del för mig, och tiden har vid samtliga tillfällen varit emot mig.

Känner mig jätte glad och vill ha flera timmar med varenda en!

Dock så har verkligheten känts som minuter som går mycket snabbare än de ska.

Detta har fått mig att känna mig stressad. För att jag vill säga så mycket på så lite tid, att jag fått panik. Jag har också märkt att det gjort mig ignorant på vad som faktiskt sägs, att jag inte är närvarande..

Jag hör vad som sägs men flänger med blicken överallt och beter mig rastlöst.. Efteråt är mycket grötigt och kan inte riktigt säga vad som sades.

Vet inte vart det kom ifrån.. Vet bara att det irriterar mig riktigt mycket!

Kanske är det så att jag inte längre är intresserad av att prata, utan mer är intresserad av att bara vara i dess sällskap.

Med känslor
Staffan

Vilken sida vill jag stå på.

Vilken sida vill jag stå på. Jag vill inte stå på någon och allas, oavsett religion. För mig är alla religioner bara olika sagor..

Jag anser att du kan inte ge en förklaring på en situation genom att använda religion som ursäkt. Inte heller på kulturen.

Jag ser mycket från båda sidor av det som händer i Stockholmsområdet, både bra och mindre bra saker. Hur framför jag allt jag ser och upplever utan att få en stämpel som sinnesförvirrad? Det går inte idag. ”Dom andra gör ju fel”

Det första är att majoriteten av oss alla för jämnan lyckas att beskylla hela etnisiteter. Det är sällan mer än en handfull extremister som utför dessa dåd, och ändå dras resterande befolkning in på skyldig listan.

Nej det är inte rätt att kasta stenregn mot myndigheter som håller samhället i balans. Finns inget som försvarar det.

Poliskåren är dock inte felfri. Det finns rötägg även där som inte kan hantera situationer de hamnar i. Utnyttjar makten som finns i uniformen.

Kommer du från ett krig där polis och militär gått över alla gränser, har du inte den bästa relationen till dem även om du byter land.

Gick det snett som liten och inte fått den hjälpen av myndigheter som alla pratar om. Då har du antagligen inte heller någon vidare bra relation till de skyddsnät som finns i Sverige.

En teori jag har om vår fientlighet i immigrationsfrågor, är att som svensk identifierar du dig med allt som finns innanför landsgränsen.

Medan många andra länder/befolkningsgrupper identifierar sig starkast i familjen och religionen.

Börjar vi prata om förändringar som bryter mot normer och värderingar som varit, blir vi alla hotade oavsett vart i Sverige vi befinner oss.

Inte politik! Det ska vara handfast och synliga förändringar nu!

Inte förrän du kan gå in i en öppen dialog med din motpart har du rätten att uttrycka din åsikt.

Skapandet av..

Tattueringen på min högra arm ristades in på grund av min egen ”skam” av att presentera mig som Scout.

Jag vet vad majoriteten av personerna jag möter har för attityd mot Scouterna. Det är bland annat nördigt och det existerar en helt förvrängd bild av hela organisationen som består av av över 30 miljoner människor i 160 av världens länder.

Den var ett sätt för mig att presentera mig som scout utan att behöva yttra ett ord, och på så sätt inte behöva ta emot omvärldens skit. Den har för mig personligen betydelsen att 20 år av mitt liv innehåller många fina minnen och lärdomar från att vara scout. Lärdomar om ledarskap, om misslyckanden och lyckanden. Det är en milstolpe som 2010 förändrade mitt liv och fick mig att följa mina visioner ett steg längre.

Vid handleden, runt jorden står orden ”Create a better world.

När texten fastnade på min arm var det enbart en slogan från WOSM. Idag är det en boost för mig själv. Texten får mig att göra det jag står för och det jag vill åstadkomma. Det får mig att fortsätta trots hård motvind.

Med känslor
Staffan

”Detta är ett nytt krig, det är fürern krig..”

Det liv vi lever, det liv vi tar för givet , det liv vi tar så självklart.

Det kan på bara dagar, veckor, månader helt förändras. Det som hände under andra världs kriget är inget som inte kan hända idag, vi har fortfarande krig, vapen, krigs stradegier..

Tänk på vad du gör, vad är dina värderingar? Är de mänskliga?

Din verklighet är grundad på din syn/värderingar av/i samhället, och inte vad massan ser. Rätt kan bli fel och fel kan verka så rätt. Det kallas manipulation. Det sker varje dag. Just nu inom konsumtion. I morgon? Vad vill de då att vi ska tycka?

Det känns så konstigt att se händelserna efteråt, uppspelade. Var det verkligen så det var?

Du är självständig tills den dagen du börjar läser nyheten, reklamen, medierna. De säger inte att du ska tycka, bara se deras redigerade verklighet.

Det brukar sägas att massmedia är den tredje stadsmakten. Utan propagandan tror inte jag det kriget blivit så omfattat som det blev…

**

Går människor i krig, finns inga lagar. Det är skrattretande att det finns text om krigföring.

Inget av de samarbeten och fredsavtal som finns idag är till någon hjälp om den som vill ha makten, gör allt för att ta den.

Ur filmserien: krigets unga hjärtan. ”Detta är ett nytt krig, det är fürern krig..”

Alla överenskommelser existerar enbart när båda sidor är närvarande.

Alla kan göra allt och vad de vill, det är inte förens de känner sig besegrade som majoriteten kan ställa dem tillsvars.

Med känslor
Staffan

Just a Dream..

It just feels like a dream.. It so far away that I don’t remember being there.

It’s far from my own reality, my own culture that nothing feel real.

I know that it was more then frustrating to be in Saudi Arabia.. But it was also amazing! The people, the land, the hole thing of being there.. I miss it. I want to go back. But money says stop! Because I don’t have enuf to go..

I’m gone go agin.. Don’t know when. I just know that I need to be there at least one more time!

I want to photograph my way of seeing this land. Most of all the people!

With feelings
Staffan

Tankar i oro

Du tjänar inte på att vara tyst och tänka. Din oro kommer aldrig gå över om dina tankar inte får en realistisk syn av någon annan.

Du själv kommer endast förstora din oro till något du inte kan hantera, och svaret eller lösningen blir motsatsen till det du egentligen vill.

Allt detta på grund av att du hellre gömmer dina tankar från andra, än att dela dom

Dela dom och den tunga ryggsäcken bara du känner men alla andra ser, släpper taget om dig. Du blir dig själv igen

Med känslor
Staffan

Helomvändning

Jag bryr mig inte så mycket om hur människor jag möter är till sättet mot andra om jag själv inte är inblandad..

Går de emot mina värderingar och synsätt håller jag avstånd, eller kan ha intressanta diskussioner med dem.

Gör du mig involverad, kan du vänta dig en helomvändning och du kan inte längre räkna med mig. Det blir personligt, och min annars kanske till synes ”liberala” åsikt om dig kommer att ändras till att bli en stark och principfast.

För mig spelar det inte den minsta roll om jag ”ser fel” och du inte menar det. Jag vet antagligen hur du är mot andra, och jag kommer inte tro att du behandlar mig det minsta annorlunda när det kommer till kritan.

Staffan.

Samma plats

Jag är över alla frågor, i alla fall de flesta.

Jag har löst alla knutar på varför. Jag vet vem jag sörjer utan att bära sorg till alla samtidigt.

Trots det finns det sådan stor oförståelse till hur många sörjde din bortgång. För mig helt konstig och obegriplig, samtidigt som jag själv trängde bort den utom på natten. Där fanns du alt för många gånger, lika tydlig som den verkligaste verklighet.

Jag kom hit varje halv år, på något sätt kände jag mig tvingad.

Inget var någonsin förändrat, inte heller nu. Men jag kunde inte släppa dig om jag inte kom och gick. Du var och är en milstolpe som alltid är tvungen att besökas. Jag ser själv inget syfte med det.

Jag vill sluta. Det finns inget här för mig. Jag har Inga skyldigheter, snälla låt mig vara. Låt mig hitta lugnet någon annanstans! Låt mig värna om någon annan!

Med känslor
Staffan

Kramens trygghet

Klarar inte att hantera det sociala nu. Jag får panik av att ens tänka på att gå ner och umgås.

Kan vara en trötthet sedan en tid.. Jag vet inte. det ända jag vet är att jag vill bort för att paniken och klumpen i magen ska minska, tyna bort..

Dagen har varit helt underbar samtidigt har den tärt otroligt mycket. Starka känslor åt båda många håll, tillsammans med en trötthet går knappt att hålla balanserad. Disträ och med bekymrad min har jag gått större delen av dagen. jag kan inte säga att jag tänkt så mycket alls.. Jag har känt, Jag har känt så mycket, så mycket att jag bara vill brista.

För vem ska jag brista? För alla, för ingen?
Vill bara ha en varm kram, de gånger en kram kommit idag har jag inte villat släppa. Bara hålla kvar. Känna värmen, den där värmen som sprids, och visar på vilken otrolig värme personen du kramar har möjlighet att ge dig. I sekunder känner jag den där tryggheten, tryggheten där jag bara skulle kunna släppt allt. Som lika fort försvann.

Finns det på riktigt?

Starka känslor. Många känslor.

Finns dom på riktigt?

Är det en synvilla i känslor på grund av en för stark längtan, finns dom bara i mitt huvud.. Eller finns allt på riktigt?

När vågar jag dela allt som finns här inne?

När är den här, var finns den tiden då alla tankar blir verklighet?

När vågar jag lita på att verkligheten inte kommer göra mig illa för att jag försöker?

Med känslor
Staffan

Så fort

Dagarna kan komma så fort.

De där dagarna, som jag känner mig så ensam. Känns som jag bara är med psykiskt.

Det spelar ofta Inge roll om jag är aktiv och pratar med personer. Trotts det är ensamheten där, och jag vet inte om jag vill stanna eller fly.

Jag vet inte om jag vill vara ensam eller på stora packade stadstorg.

Jag står på scenen. Alla ser mig, och ingen känner mig.

Med känslor
Staffan

Klarar inte grupper

Jag kan inte hantera det sociala i större grupper jag ingår i.

Jag vill synas samtidigt som jag inte vill sticka ut.

Försöker jag ta för mig känns det mest krystat.

Jag känner igen det från skolan. Jag var bland alla och igen. Det fanns ingen grupp jag alltid gick tillbaka till, jag var i många grupper lite hela tiden.

Kände mig aldrig hemma hos någon specifik grupp utan mer utanför.

I mindre grupper känner jag verkligen att jag släpper mig själv, och låter mig vara mig själv. Jag visar upp mig mycket snabbare och känner ofta snabbt förtroende för de som ingår i gruppen.

Att arbeta i och med grupper funkar väldigt bra, de har ofta en kort varaktighet och ett bestämt mål. Att ingå i en ”vanlig” grupp är för mig långt ifrån samma.

Med känslor
Staffan

Drömmer om

Det är fascinerande hur man kan drömma om denna stunden då allt finns och inget problem i världen existerar.  Drömmer om denna oskuldsfulla kärleken som bara finns. Som aldrig ifråga sätts, utan bara blomstrar upp från ingen stans och tar en med häpnad. En kärlek som jag alltid önskar att jag ska få njuta av.

Fly

Jag vill fly. Jag är osäker, rädd och vill inget annat än att fly.

Jag har på den punkten inte förändrats någonting. Vi har sets sammanlagt 30 timmar.. Men frågorna om det är rätt? Funkar det? Är hon snygg? Kommer såra henne.. Och många andra frågor.. Kommer lika snabbt fram i huvudet och en vis panik sätter sig stadigt på mig.

Jag vet att utseendet inte spelar någon roll. En ”perfekt” tjej på utsidan kan vara ett stort vrak på insidan. Det är sedan tidigare undersökt..

Trots att jag vet, så kommer jag där och ifrågasätter ALLT.

Vad är jag rädd för?

Jag vill verkligen tuta och köra, för att komma vidare, och fatta att det mest av allt bara är jag själv dom stoppar mig hela tiden. Men det är hur svårt som helst, när jag står där jag står nu idag.

Jag förnekar allt som händer trots att det händer, och många gånger är det inte något annat än fantastiskt. Jag förnekar det så att när det inte blev något, kommer jag vara nere en stund men inget allvarligt, för att snart vara på fötter.

Jag skyddar mig själv för att jag inte ska skadas.. Som har konsekvensen att jag aldrig heller kommer prova det jag aldrig prövat. För att det kommer göra väldigt ont OM.. Det inte går bra.

Med känslor
Staffan

Hej Dyselecksi

Hej, jag har dyselexi. Jag har svårigheter att läsa texter med ord som är utanför mitt ordförråd och inte kan referera till.

Sex år efter studenten börjar jag på en utbildning och tar själv beslutet att gå en utredning för dyselecksi. Jag vet att jag har svårigheter av att läsa och vissa fall skriva. Kostnaden för denna utredning betalas av kommunen, oftast. I mitt fall beviljade de inte finansiering.

Jag klarade skolan med minimal marginal i de teoretiska ämnena.
-I lågstadiet fick jag hjälp med att läsa i ostörda grupprum.
-På högstadiet erbjöds jag stöd och extra lektioner.
-På gymnasiet råddes jag att börja på ”stödstugan”.

Många sa att jag behövde hjälp, ingen gav mig hjälp och förklarade varför.

Det sättet jag blivit erbjuden den hjälp i skolan har kränkt mig. Det har känts som en ärekränkning då ryktena om dessa stödgrupper var att de mest innehöll personer med stora problem med skola och socialt.

Jag hade mindre problem, och klarade mig utan. Men hade fått högre betyg om jag fått hjälpen.

Skolans råd till mig om stöd tog jag emot som en dum förklaring och nedvärdering av mig. Som att jag var en av de där.

Möjligen ville de väl men uttryckte sig mycket klumpigt!

Jag visste att jag inte var jätte bra men jag var inte dum.

Med känslor
Staffan

Åren som försvann

Ska jag räkna mitt liv i siffror, år, dagar, timmar, minuter, sekunder.. Eller i erfarenheterna som präglat den jag är idag.

Tid innehåller ingenting, det är många siffror som går runt i en stor oändlig åtta.

I gymnasiet sa min bror att tiden efter. De första åren efter skolan går alldeles för fort, och manade mig kanske att inte vara så irriterad över att tiden går för sakta till allt jag vill göra sen. För sju år sedan gick jag ut skolan ,och det kunde varit igår som brevet fanns i min handen, och alla rosor i blå-gula band runt halsen på mig.

Tiden är bara borta och jag känner mig inte äldre än då. På något sätt förändrad är jag inte heller, enligt några som följt med länge. Det ända skillnaden jag känner är mig själv. Jag har förändrats på många sätt, även om många inte syns på utsidan. Värderingar har ändrats, bytt plats, blivit starkare andra helt försvunnit. Jag har fått en bekräftelse från omvärlden att jag var och är den jag vill vara.

Världsvan, jag vill vara så självgod och säga mig vara världsvan idag. Erfarenheterna berättar att det är sju år och inte minuter sedan jag fick slutbetyget.

Jag är den jag vill vara, skrev jag nyss.. Jag har fortfarande blinda punkter som jag inte vet om, inte heller varför jag gör olika saker ibland.

Jag är sådär öppen och social som jag vill vara, och berättar det mesta för många. Trots det, blir en del överraskade över hur jag agerar efter flera år av bekantskap. Jag har med andra ord en förmåga att utan att tänka på det selektivt censurera mig själv, både i personlighet och ord. Jag kan inte uttala mig om detta skulle vara positivt eller negativt.. Det är dock mycket irriterande i vissa situationer, där jag tar föregivet att umgänget känner mig och ändå blir förvånade över mig.

Jag ska åldras av erfarenheter!
Det andra med tid, de verkar bara göra en skrynklig och vuxen..

Med värme
Staffan, 25 år & 362 dagar

Åren som försvann

Ska jag räkna mitt liv i siffror, år, dagar, timmar, minuter, sekunder.. Eller i erfarenheterna som präglat den jag är idag.

Tid innehåller ingenting, det är många siffror som går runt i en stor oändlig åtta.

I gymnasiet sa min bror att tiden efter. De första åren efter skolan går alldeles för fort, och manade mig kanske att inte vara så irriterad över att tiden går för sakta till allt jag vill göra sen. För sju år sedan gick jag ut skolan ,och det kunde varit igår som brevet fanns i min handen, och alla rosor i blå-gula band runt halsen på mig.

Tiden är bara borta och jag känner mig inte äldre än då. På något sätt förändrad är jag inte heller, enligt några som följt med länge. Det ända skillnaden jag känner är mig själv. Jag har förändrats på många sätt, även om många inte syns på utsidan. Värderingar har ändrats, bytt plats, blivit starkare andra helt försvunnit. Jag har fått en bekräftelse från omvärlden att jag var och är den jag vill vara.

Världsvan, jag vill vara så självgod och säga mig vara världsvan idag. Erfarenheterna berättar att det är sju år och inte minuter sedan jag fick slutbetyget.

Jag är den jag vill vara, skrev jag nyss.. Jag har fortfarande blinda punkter som jag inte vet om, inte heller varför jag gör olika saker ibland.

Jag är sådär öppen och social som jag vill vara, och berättar det mesta för många. Trots det, blir en del överraskade över hur jag agerar efter flera år av bekantskap. Jag har med andra ord en förmåga att utan att tänka på det selektivt censurera mig själv, både i personlighet och ord. Jag kan inte uttala mig om detta skulle vara positivt eller negativt.. Det är dock mycket irriterande i vissa situationer, där jag tar föregivet att umgänget känner mig och ändå blir förvånade över mig.

Jag ska åldras av erfarenheter!

Det andra med tid, de verkar bara göra en skrynklig och vuxen..

Tog tid att..

Jag känner att slutet är i närheten. Början är där.

Att sätta sig på tåget den vårdagen, den värmen efter lång vinter kyla. Att gå längs gatorna, kliva in i parken med grön mark och bristande trädkronor.

Med en känsla av nytt, en känsla genom hela min kropp om möjligheter och valet att göra allt!

Vetskapen att jag är långt borta från det gamla och framför mig har det jag vill.

Det tog tid att bestämma.
Det tog tid att gå igenom.
Det tog tid att skapa..

Det känns som igår.

Med känslor
Staffan

Tankarna flyger till Norge, utflykter med mormor och morfar -96..

Det var spännande, allt var spännande som liten. Nya människor var aldrig svårt att träffa. Idag är det svårt att känna mig upprymd som när jag var liten.

Med känslor
Staffan

Osäker på vem jag visar upp

Ibland kommer det fram, osäkerheten för hur andra ser mig i text och bild.

Det finns situationer då jag uttryckt mig klantigt enligt mig själv eller ser underlig ut (gör mig till) på bilder. I sådana lägen känner jag mig nästan tvungen att förklara varför jag ser ut eller skrivit som jag gjort. Det resulterar oftast i att jag inte villat skriva alls.

Att då få bekräftat att jag är ”fin jag med” värmer väldigt mycket.

Jag känner med säkerhet att jag redan skrivit det och det krävs antagligen upprepningar av det.

Att även om jag i många situationer är stark och är bekväm, finns de tillfällen då ingenting känns som fast mark.

Undrar om det går att vara så pass trygg att du bara vid enstaka tillfällen känner obalans?

Med känslor
Staffan

Svart i hjärtat av skogen

Sitter med en lampa i ena handen och en sked i andra och rör om i havet av bacon som är vår mat för dagen.

Kan inte låta bli att le och känna att det trots allt idag, har det varit värt det. Efter 1.7 mils vandring och vilse i letande efter hem för natten vilket inatt är ett vindskydd långt inne i Tivedens skogar.

Med allt på en bra nivå får jag möjligheten av att bara njuta av att vara här. Den friheten kan bara upplevas och inte påtvingas.

Med känslor
Staffan

Golare

Jag träffade en person under en fest. Enligt mig fick vi snabbt förtroende för varandra, hur sann den var är oklar då jag gissar vi båda hade en del alkohol i oss.

Efter en stund har vi kommit så långt i samtalen att personen benämner mig som bror och påtalar att personen gillar mig som person. Jag ber personen att vi ska gå in då jag fryser som fan.

När personen möter andra på vägen in märks det tydligt att personen talar en hel del sanning. Någon vill absolut inte ha ner personen, jag svarar bara irriterat att jag vill det för jag vill prata med denna personen. Personen jag pratar med är omtalad och inte på ett för mig positivt sätt.

När vi är inne fortsätter personen berätta. Efter många som stör oss och något som känns som många minuter senare. Tycker jag att jag inte kan lyssna längre utan att känna mig tvungen att gå vidare med det jag antagligen kan få höra.

Jag säger att om personen säger något som är ”straffbart” måste jag anmäla det.

Här avslutas vår kontakt omedelbart och förtroendet är borta innan jag hunnit få ur mig hela meningen.

Jag är istället en golare, en tjallare som inte går att lita på.

Personen jag pratat med finns inte längre kvar i rummet och känslan av att vilja hjälpa är utbytt till rädsla för vad personen kan komma att göra. Personen lita på mig och jag sa det ända personen inte ville höra.

Efter vad personen tidigare pratat med mig om, ökade nu min puls då jag inte längre hade personen på min sida.

Jag lugnade efter en stund ner mig.

Frågan som kvarstår är, hur ska jag som blivande Fritidsledare få dessa personers förtroende?

Utan att behöva tänka länge är det med sannolikhet fler som reagerar likadant.

Vem ska dessa personer prata med? Dom ända som inte har anmälningsskyldighet vad jag vet är präster.

Hur fångar samhället personer som mer än gärna vill prata utan att ta risken att bli anmäld?..

Med frågor
Staffan

Jag skriver för att lugna ner mig själv när allt blir för mycket.

Du måste använda din fantasi för att fullt ut kunna tolka allt som i texten står. Kan du tolka går du sällan ifrån denna läsning oberörd.

Med känslor
Staffan

Inte en chans

Jag har länge, känt att jag är väl medveten om hur jag hanterar olika akuta situationer. Jag anser att jag känner mig själv så pass bra att jag kan säga så.

Jag började titta på en film vid namn 50/50, efter en bit in i filmen inser jag plötsligt något.

Jag har ingen chans att säga hur jag i samma situation skulle reagera. Jag försökte lite nonchalerat fundera på hur jag skulle kunna hantera ett sådant besked.

**

Jag kan inte!

Det står helt stilla och jag kan själv inte alls komma på något ”plan” för hur jag skulle fungera efter ett besked om att vara dödssjuk. Det är helt blankt och hindret skrämmer mig. Jag har inte, och kommer aldrig kunna förbereda mig för att få en svår sjukdom. Det ända som kommer upp i mitt huvud är att jag måste skriva. Att jag måste skriva ner allt! Som jag gör idag. Det är det ända som kommer upp..

Jag har så mycket jag har lärt mig och en tanke som denna gör allt svårt. Jag skulle inte få en chans att göra det jag vill, målbilden blir helt förändrad, kanske bara så mycket starkare. Kanske kämpar jag med all min kraft, kanske låter jag slumpen avgöra. Det jag bara kan säga idag är att jag aldrig kommer veta och aldrig vill veta, hur jag skulle reagera, om jag skulle få veta.

Cancer, filmen följer en man runt 27 år som utan förvarning får ett besked om att han har 50% chans att överleva sin sjukdom.

Med känslor
Staffan