Kategoriarkiv: Tankar

Tuffa dagar

Motsättningar, förhoppningar som inte blir av, jobb som rinner ut i sanden, umgänge som inte hinns med.

Det finns alltid där vissa dagar mer än andra. Jag känner att jag borde inte bli så påverkad som förut, jag vet om att saker händer inte alltid som man planerar för det.

Ändå finns känslan kvar, mer hanterbar och jag kan stå och betrakta den, fundera över varför den är där. Men den finns fortfarande där.

Många gånger vill jag vara för mig själv, känna på egen hand.

Känslan av att ingen vill vara nära. Personers bortförklaringar blir förvrängda i mitt huvud, och jag skapar mig mitt eget utanförskap.

Till en början uppbyggt av viljan att umgås, övergår efter en tid till att inte vilja bli kontaktad.

Ingen menar illa, det bygger på fel plats och fel tidpunkt.

Upprepade nej kan så småningom inte längre vara en tillfällighet i mitt huvud, måste vara något annat.

Livet är periodvis feltajmat, lätt att se svårare att härda ut.

Med känslor
Staffan

Tålamod

Jag har lärt mig att ett krav för en bra dialog är att ha tålamod.

En bristvara på den här personen!

Å ena sidan vill jag självklart göra klart studierna till Fritidsledare. Jag sitter dock till dom tätt på nålar, för att jag vill ut i verkligheten och göra skillnad. Få veta om ALLA mina idéer, planer, projekt, visioner, utopier och vägar är möjliga att gå eller genomföra.

Jag känner mig fasthållen. Jag lär mig bra saker i skolan, när jag däremot går förbi ett intressant ställe/ situation svävar tankarna direkt iväg och jag vill ut och praktiskt GÖRA saker, slås för min sak, för förbättring.

Ett halvår har gått och tiden går snabbt. För mitt brinnande intresse går tiden ytterst långsamt..

Möjligen ska jag lägga in fler åsikter i skolan än jag gör idag. Många gånger jag kan fara upp i taket utan att veta hur jag ska framföra saken. Vet bara vart jag står i frågan utan förklaring

Med känslor
Staffan

Historien talar annorlunda

Jag tänkte just tanken att jag börjat skriva inlägg på andra ställen mer privat, för egen del.

Tyckte att det var länge sedan jag skrev något inlägg i stil med det jag gjorde bara för något år sedan..

Den tanken fick ett abrupt slut då jag tittade på vad jag lagt ut senaste tiden, 14 stycken texter på två månader med ett fint glapp mellan varje inlägg.

Kanske är det en dum tanke att jag inte skulle behöva denna ventil mer. Jag har tagit den föregivet och trott att den slutat fungera, använts.

Även om de 14 texterna ibland bestod av ett ord, har det en laddning som skulle motsvara 10 000 bokstäver i olika kombinationer.

Bara för det inte syns betyder inte att det inte finns.

Vart är du om fem år?

Jag kan inte svara.

Hur kan jag svara på en fråga där svaret för varje minut, varje sekund förändras? Varje val ändrar vägen.

Det jag vet är att jag inte vet, och att jag kommer äga verktyg att använda vid vägskäl och problem som uppstår.

Att medvetet använda dessa för att hjälpa andra.

Jag gör det redan, ofta utan att tänka på det förens jag står mitt i.

Lever på

Jag lever på mina vänner, det vet jag.

Om de låter mig.. så kommer jag att ge allt och lite till tillbaka i tillit och allt som kan önskas.

Det känns inte alltid ok att de betalar saker åt mig, jag blir skuldsatt.. Men jag vill, tror & hoppas att jag kan ge det tillbaka på många sätt.

Med känslor
Staffan

Utan karta

Att tänka, ger mig många lösningar på saker jag inte förstår i mitt liv.

Till en gräns.

Jag befinner mig i kloaker och går framåt, vilket efter stund visar sig vara bakåt, höger blir vänster..

Kartan för hur allt hänger ihop är borta. Den försvann innan kröken, kröken där borta, lite ditåt för några timmar sen.

Jag springer runt och finner inget annat än ren skit.

Att lyfta blicken för nya sätt att se, existerar inte på kartan som inte finns.

Att ha någon som lyssnar, bara lyssnar. Öppnar upp en hel värd av möjligheter och lösningar. Fortfarande mina egna.

Skillnaden är att jag hör dom utifrån mig själv när jag pratar, jag säger allt i konkreta ord. Inte i tankar som ändras så fort jag tänker samma tanke igen.

Att själv tänka och att ha någon som lyssnar kommer leda dig mycket långt.

Får du andras tankar tillbaka finns det få problem du inte kan lösa med tiden.

Med känslor
Staffan

Utan karta

Att tänka, ger mig många lösningar på saker jag inte förstår i mitt liv.

Till en gräns.

Jag befinner mig i kloaker och går framåt, vilket efter stund visar sig vara bakåt, höger blir vänster..

Kartan för hur allt hänger ihop är borta. Den försvann innan kröken, kröken där borta, lite ditåt för några timmar sen.

Jag springer runt och finner inget annat än ren skit.

Att lyfta blicken för nya sätt att se, existerar inte på kartan som inte finns.

Att ha någon som lyssnar, bara lyssnar. Öppnar upp en hel värd av möjligheter och lösningar. Fortfarande mina egna.

Skillnaden är att jag hör dom utifrån mig själv när jag pratar, jag säger allt i konkreta ord. Inte i tankar som ändras så fort jag tänker samma tanke igen.

Att själv tänka och att ha någon som lyssnar kommer leda dig mycket långt.

Får du andras tankar tillbaka finns det få problem du inte kan lösa med tiden.

Vad hände?

Att ligga i denna vila jag gett mig själv tillåtelse att känna får mig att ifrågasätta.

Ifrågasätta alla de idéer och projekt jag haft viljan att förverkliga.

Den känslan finns inte idag. Jag känner mig fulländad. Jag känner inget måste, utan är mer än nöjd över vart jag är nu idag. Jag ser inte måsten, bara behag.

Det får mig att ifråga sätta mig.

Har jag nått ett stort mål? Och är nöjd för det. Vad hände?

Rädd att tappa

Jag läser den Feedback som jag fick i våras och under VBL. Jag hinner inte känna hur bra jag är.

Jag kommer istället ihåg hur upp i varv jag var under den tiden och blir rädd av att jag minns det just så.

Jag var uppe i varv..

Det är väldigt skönt att vara cool lugn innombords, MEN. Jag känner mig så långt ifrån den jag var då. Jag vet att jag kan men blir osäker på om jag verkligen är den personen som beskrivs i texterna idag. Då var jag ju si och så. Nu är jag ju lugn som en filbunke. Kan jag verkligen komma/vara i samma form som då? Är jag lika stöttande? Är jag lika förstående?

Det visar sig med all säkerhet hur det är och jag vet ju att jag inte ändrat personlighet sen dess. Jag känner mig bara så osäker på att jag verkligen kan leva upp till mig själv. Låter nästan knäppt när jag ser vad jag skriver. Jag har gett mig själv prestations ångest över att varit så bra förut.

Fascinerande att jag kan få prestations ångest över att bara vara mig själv..

Jag tycker ju att jag borde avancerat! Kanske är jag lika bra OCH idag bra även för mig själv. För det var jag inte då.. Mycket höga toppar och djupa dalar med engagemang på MAX.

Med känslor
Staffan

Att se

Att se en personlig utveckling är underbart. Jag mår riktigt bra av att prata med personer som för en tid sedan hade det riktigt jobbig i mångt och mycket men nu utstrålar ett välmående jag gillar att få se. De talar om hur det går bättre i olika områden och att det känns bättre idag.

Jag är mycket väl medveten om att jag kan verka godtrogen då jag lyssnar och tar in det dessa säger till mig. Men varför skulle jag inte? Mig har de inte svikit. Jag känner att jag fått deras förtroende och är mycket nöjd  för de.

Skulle det vara så att de de säger mig inte stämmer så slår det till största delen tillbaka på de själva. För kommer de ut kommer de ha svikit mig och gjort mig besviken att de inte sagt sanningen samt att det är ju bara dom själva som styr deras liv. säger de inte till någon hur de mår kan ingen hjälpa dom..

Jag tror på er. Ni är fantastiska personer.

Med känslor
Staffan

Önskar att jag kunde känna

Sitter på pälsad på en bänk påväg hem efter en väldigt kort promenad..

Det är så skönt. Det är så jävla skönt att inte göra någonting.

Vist har hösten sitt att ge, men det är så skönt att få vara utan något ansvar att tala om. Jag är här nu. Jag har haft micro pauser för att klara när det varit mycket. Men det var i alla fall år sedan jag kände som nu.

Jag förstår precis vad Hannes menar. Att inte ha planer och drömmar för framtiden gör att jag lever vardagen.

Inte det att jag inte får drömma och ha visioner. Utan att inte jaga dom. Att bara ha de dom flyktiga idéer. Att istället vara här och nu. Att se vart jag är. Att inte bara ha ”nu” som en språngbräda för vad som kommer ”sen”.

Sen skolan har jag ofta ”jagat” och väldigt lite ”varit”.

Grymt kul! Det är dock först vid stopp, jag ser vad jag verkligen varit med om.

Jag önskar att jag kunde känna så här hela hösten och vintern.

Med känslor
Staffan

Location:Allégatan,Hallsberg,Sverige

All kraft, fan vad mesigt..

här är tredje inlägget. egentligen humoristiskt att se hur snabbt humöret faktiskt vänder. Jag var riktigt lugn efter jag skrivit första texten och när den försvann blev jag så jävla arg..

Efter att ha skrivit två texter helt baserat på vad jag känner. Slängde jag igen bildörren med all kraft, fan vad mesigt.. Jag gör det en gång till. Kanske är det skönt efteråt.

Känner igen skillnad och jag skiter i bilen och går på vägen utan att veta, utan att tänka. Jag är bara så jävla arg. Klaustrofobin är tillbaka och jag vill slänga kavajen åt helvete eftersom någon söm vid axeln sitter konstigt.

Jag vill fortfarande slänga något, gärna dyrbart och ömtåligt.

Att beskriva känslor och en relation till att behöva ensamheten för att texten två gånger ska försvinna..

Jag var lugn, jag var.. Nu är jag enbart arg, förbannad.

Med känslor
Staffan

Humörs skifte

Föregående text försvann och det jag sa om humörsvängningar.. Detta är en vad jag skrev efter den försvann..

Undrar om det inte är meningen att allt jag skriver ska ses, ska läsas.

Det är inte första gången jag skriver långa inlägg som bara försvinner. No (vill inte spara som utkast) är tryckt och allt som gjorde mig lugn är borta.

Hela min förklaring om vald ensamhet finns inte, har aldrig existerat utom för mina ögon.

En text jag fullt ut står för ville inte synas.. Det gör mig arg att skriva något som bara försvinner.

Jag var klar!

Ansåg inte den skulle ses av andra.

”Vill du hjälpa mig så var inte här! Du är i vägen. Jag kommer alltid tillbaka. Jag måste få gå.”

Med känslor
Staffan

Vill du hjälpa mig så var inte här!

Jag har bestämt mig för att försvinna. Men glömmer saker vilket gör att jag blir kvar mycket längre, många sekunder länge än jag vill..

Att jag inte kommer iväg gör mig irriterad och frustrerad. Jag vill inte prata, men blir tvungen för att inte fastna.

Paniken över att inte få vara själv hänger över mig fortfarande. Jag svänger in på vägen som jag vill ska vara tom. Det är den inte..
Precis innan mig sätt åker åtta andra hjul in på samma väg.

Det ska inte vara någon här! Det är aldrig någon här! Vad fan gör dom här.?. Jag vägrar att stanna. Fortsätter förbi där jag skulle få vara..

Ingenting funkar. Inte ens kläderna sitter bra längre. Inbillar mig någon sorts klaustrofobi av jakan och kavajen.

Tillslut ligger jag diagonalt genom hela bilen och det kommer något slag på sättet för att få ut någon frustration av all som blev nyss.

Avtagsvägen, 200 meter ifrån vägen. Där står jag.. Står bilen parkerad, Jag ligger i bilen..

När jag bestämt att vara själv vänder humöret på hundradelar.. Finns ingen menig att stoppa och förstå, reda ut.

Alla är i vägen, säger du något är du bara i vägen. Vill du hjälpa mig så var inte här! Jag kommer alltid tillbaka. När jag går måste jag få gå.

Känner lugnet infinna sig. Jag har inte rört mig utan ligger fortfarande tvärsigenom bilen. Jag slutar tänka. Ingen ser mig. jag finns, Inget mer. Bara finnas.

Med känslor
Staffan

Snabba minuter

På två snabba minuter i slowmotion förstörde du hela min värld i månader.

Nu, nu växer min självkännedom mer än den skulle gjort om du inte försvunnit. Det goda i det onda är att jag idag får en förståelse för hur vad och varför jag kände och handlade som jag gjorde veckorna efter du inte längre var där.

Fem år efter står samma frågor kvar. Tack vare en ansökan till en kurs för två år sedan får jag hjälp idag i att hitta svaren jag inte funnit tidigare.

Ser jag bakåt står det tydligt vilka vägar som gjorde att jag är där jag är idag. Vilka val som gav mig allt. Vad som skulle blivit vid andra val vågar jag inte tänka på, vet bara att livet hade sett väldigt annorlunda ut.

Med känslor
Staffan

Abstinent på stress

Jag kommer inte ihåg när jag kände mig så lugn, harmonisk. Nästan stabil.

De saker jag tagit aktivt ansvar för har klarnat. Saker jag inte klarar har jag avbrutit med vemod.

Jag har med andra ord enbart saker jag klarar kvar idag. Jag har i veckan som varit haft någon förkylning hos mig. En för mig bekräftelse på nyligen avklarad stressande period av mitt liv.

Varje gång jag legat på max, har jag efteråt blivit sjuk.

Jag har hela veckan på deltid gått med huvudvärk av att kraftigt gå och bita ihop. Jag gör så när något gnager som jag borde gjort eller göra. Men jag har inget sådant nu. Så varför gör jag det, skapar huvudvärk.

Är det abstinensen från ett livligare liv?

Jag äger ett val som jag redan bestämt. Men vanan och förut gångna vägar är alltid så mycket lättare att vandra. Stigen finns redan och även om den tar kraft har jag redan vanan inne.

Att gå den nya vägen ger så mycket tid. Tid till reflektion och lugn inombords, välmående. Kanske är det insikter jag inte vill se som gör att jag vill gå den andra vägen..

Mina erfarenheter och den lugna vägen kan ge mig fantastiska stunder. Jag ser det när jag tänker på det. Det skulle vara underbart att fortsätta med harmoni hos mig själv.

Med känslor
Staffan

Jag är rädd

Rädd att göra fel. Rädd att ta det ansvaret jag strävar efter åren framåt. Vågar inte utöva det mandat jag har blivit given.

Jag kan, men får stopp av mig själv. Resultatet blir stökigt och till mig mer vemod.

Gick det så fort att jag inte förstod. Förstod vilket ansvar jag fick..

Jag vet det

Med känslor
Staffan

Blixt från halvklar himmel

Hugger i bröstet

Jag sitter i bilen på väg in efter att varit borta en stund. På radio är ett program där de frågar människor olika saker. Lite som att få inblick i vårt vardagsliv ingen annars ser.

Radion ställer olika frågor och en fråga är en fråga om när personen grät senast. Hon som svarar säger att det var när hennes kusin gick bort i ett mord.

Stämningen i bilen och mig tjocknar och jag sitter aningens mer spänd än tidigare.

Som avslutande fråga säger radion följande ”om hon satt i badrummet med dig, vad skulle du vilja säga till henne?”

Som blixt från en halvklar himmel hugger det till i hela bröstet. En isande känsla, en känsla av sorg, saknad och vemod.

De som försvunnit från mitt liv ligger ibland väldigt ytligt och nära i tankarna.. En snabb och högst ofrivillig flashback har fångat mig och måste upprepade gånger andas djupt för att skaka mig tillbaka till nu, idag.

Med känslor
Staffan

På tavlan framför

Känner hur pulsen ökar. Hur kroppen skjuter in adrenalin.

På tavlan framför mig pratas om personlig utveckling och utvecklingspedagogik.

Orden är starkt kopplade till mina två sista års alla erfarenheter vilket får mig att sitta klarvaken, nervös, glad, engagerad, redo för att KÖRA! Bakom min bänk..

Nervös för att jag vet vad som kan vänta om jag öppnar mig som för två år sedan. Samt alla samtal jag hade och haft, har haft många starka känslor i luften..

Jag vill bara häva ut allt jag vet och fått veta! Nu. Får nog dock hålla mig och ta lite i taget.

Med känslor
Staffan

Någon annan

Vet inte vem jag är. Mitt liv känns främmande för mig.

Jag ser allt som om jag sitter strax utanför mig själv. Jag gör det jag gjorde innan jag åkte, men det känns så annorlunda. Så inte jag.

Inget känns fel. Bara så konstigt annorlunda.

Har jag vuxit eller vart tog jag mig någonstans de sista veckorna borta?

Det känns som jag gått in i någon annan och ska vara där.

Är det möjligt att växa så mycket av att reflektera och samtal att jag har svårt att hitta tillbaka till den som finns här hemma?

Det mesta känns bra så otroligt annorlunda. Så någon annan.

Jag hoppas jag kan vara den jag är nu och samtidigt få lägga in det i den jag var för en månad sen..

Med känslor
Staffan

Riktad fokus

Det känns tungt och nästan kväver mig att se grupper jag varit med i gå framåt utan en när jag har kvar samma engagemang i frågan.

Jag vet varför jag gick ur men det vet ingen annan.. Och jag blir nästan arg när jag ser att de fortsätter när jag anser att jag tidigare ansträngt mig för att lyckas tillsammans med en grupp som inte ger samma energi som en annan.

Har lagt ner en del saker och försöker fokusera för att trotts motgång få sakfrågan genomförd. Jag kommer nog att få gå en hel del omvägar och göra om både här och där för att krångla mig fram, Dock så SKA jag göra det jag för ett år sen började på!

Kanske bör jag landa innan.. Det blir dock av.

Som en yr höna

Vet inte vart jag ska ta vägen, orden bara snurrar framför öknen på mig.

Alldeles för laddade för mig att ta emot. Jag vågar inte.

Går runt kyldisken på Ica fyra gånger på grund av detta och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag vet att det är fantastiska ord jag håller kvar utanför. Men kan de inte ligga där en liten stund till? Jag kom ju nyss hem..

Med känslor
Staffan

Hantera

Känner mig själv ändå finns ett stort låst tomrum jag inte kan hantera

Grattis, ni har en son som kan ge allt men som samtidigt håller sina känslor tyglade alldeles för hårt och utan att kunna ta emot det andra vill ge honom i retur..

Bara vid små stunder i tryggheten kan det sippra mellan sprickorna..

Med känslor
Staffan

I stormens öga

Ligger i en soffa mitt i den utanför fönstret kraftigt brusande staden.

I soffan finns hon som är mig så lik trotts så olik. Jag släpper inte mina murar, utan njuter av närheten och ömheten på ett skyddat avstånd.

Bruset finns inte trotts vetskapen om dess närhet.
Här inne finns lugna toner som fyller lokalen vägg till vägg, golv till tak.

En oas som inte syns för den som inte bryr sig.

Med känslor
Staffan

Sommar och..

Stannar, känns fel. Går framåt känns som jag klampat in på andras liv.

Vet inte vad jag ska säga.. Vad jag ska göra.

Lättast är att bara säga det jag tänker, eller skulle någon alls förstå allt?

Den veckan blev som vanligt komplicerad och invecklad i allt.

Fan..

Jag vill vara ensam.. Tror jag.

Är det så, eller är det åt andra hållet?

Vet varken ut eller in. Det blir bara och sen får jag stå där och ha det komplicerat..

Anstränger mig inte åt något håll. Men måste anstränga mig för att ta mig ut på rätt spår igen..

Med känslor
Staffan

Känna offentligt

Vet inte varför jag sitter här..

Kan det vara tryggheten som finns e de röster som kommer från mannen i mitten av rummet.

Det känns så dumt.

Jag vill prata med någon och vet samtidigt inte om vad.

Kan någon inte bara se mig..

Ena dagen rinner allt utan att jag gör något, andra sitter det tio säkringar runt hela mig som håller mig från att få känna offentligt

Med känslor
Staffan

Timmar

Jag vill rymma, fly.
Alla mina försök misslyckas & jag känner hur paniken växer i mig.. Blir ständigt ständigt fast hållen av rutinen, rutiner som inte för en minut i dagens tid. Finns det ens dagar kvar i min värld? Jag känner bara till timmar och möjligen minuter..
Mina långa timmar och messär av orutin har lösningen i slutet av augusti

Adrenalinet i bröstet, tomheten i hjärtat

Hjärtat slår hårt i bröstet på mig samtidigt vet jag att jag vill göra allt för att vara här när han går bort.

Jag bryr mig inte om det är jobbigt, jag vill träffa honom igen, känna honom i min hand, i min omfamning. Träffa min morfar en gång till när jag fortfarande kan ta honom i handen.

Har blockerat allt så länge för att rädda mig själv.

Nu går det inte lägre. När de sa dagar möjligen veckor finns ingen anledning till att försvara mig längre.

Vill vara här. Har alltid varit borta.. Den här gången vill jag inte!

Måndag.
Jag vaknade för tio minuter sedan och håller mina morgon rutiner strikt för att kunna uthärda tills jag åtminstone ätit.
***
Jag kom att tänkta på ert radhus. Måste vara minst 12 år sedan ni flyttade. Ändå kunde jag igår tala om nästan exakt hur det var möblerat.

Röda tält

Jag står i ett rött tält med två torn så som en circustält. Jag tittar inte längre på kön framför eller på allt bakom mig. Jag ser inte en människa utan hör bara röster runt mig som berättar i sin stress att jag fortfarande är på rätt plats och gör det jag ska göra, visitera väskor efter droger och skadliga föremål.

Ryggen värker efter två timmar vid borden som håller väskan med alldeles för låg höjd för att det ska klassas som behagligt
Känslan av att Visitera i sömnen och få en öm hand dragen i midjan av någon..

Tittar ut över de färdiga tältlandskapey och ser utan att varken känna eller tänka. För trött

Ekande steg

Jag går upp för få trappsteg so leder upp till den lilla allén mellan alla slipade stenar och där tornet i änden belyses av månsken.

Jag hör mina egna fotsteg alldeles för tydligt.

För varje steg dämpas trädens ljud av regn. Bara några få steg innan jag kommit fram har naturen blivit alldeles tyst och inte ens vinden hörs.

Jag hör inget förutom mina egna steg. Stegen låter inte som de borde låta..

Det låter som jag går i en stor sal där mina steg ekar mot dess storslagna väggar innan de rör vid mig igen.

Inflytande

Jag blir så otroligt stolt när jag tänker på vad personer jag träffat senaste åren sagt till mig.

De har använt ord som inspirerande, viljestark, driven, stor hjärtad och en förebild.

Samtidigt kan jag inte undgå att bli skrämd. Skrämd av att ha så mycket inflytande till andra utan att själv tänka på det.

Förra året fick jag veta av personer som inte var jag vem jag är. Jag fick veta vad ni ser..

Det här året har börjat och kommer fortsätta.
Jag har fått lära mig att leda mig själv, att reflektera hur jag leder en människa som jag.

Något som inte är en självklarhet.

Jag är jämfört med för några år sedan otroligt självmedveten.

Hur mycket kan jag lära mig om mig själv egentligen?

Borde det inte finnas ett slut, ett slut på överraskningar och uppenbarelser?

Jag är ju jag, hur kan jag lyckas överraska mig själv så många gånger om..

Behov av Kontroll & vart ligger egentligen mellan polerna Min och Max?

Jag hade saker jag skulle gjort ikväll. Jag sa det utåt. I mitt huvud hade jag många och mycket ansvar att reda ut.

Jag har levt länge på minimalt eller maximalt engagemang. Ovanpå det har jag ett behov jag inte visste om, att jag har ett övergripande kontroll på vad som händer i det jag är inblandad i.

Vägen som går i mellan dessa två poler känner jag knappt till då jag ofta ligger i den ena eller andra polen. För att efter viss tid dyka rakt ner någon tid för att sedan repa mig och gå på nästa sak att göra.

Är jag på Max och ingen hejdar mig så ligger mina visioner längre och längre ifrån jorden där lilla jag står kvar och någonstans där emellan finns jag psykiskt.

Maximalt är mitt största problem. När något går ”fel” där då går allt så fort och alla beslut är tagna på mycket starka känslor utan resonemang.

För världen utanför så blir jag helt oförstådd då jag byter väg att gå var och varannan minut.

För mig är det i stunden självklara val, efteråt inte alltid lika säkra..

Det är inte första gången jag hamnat där jag befunnit mig senaste veckorna. Har varit där för många gånger.

Den totala urladdningen av allt som finns i mig är fantastiskt fruktansvärd.

Efteråt är allt väldigt skönt.

Jag vill inte säga att det är värt den situationen. Är jag där, har jag gått för långt.

Där jag är idag är något nytt, ständigt nära att gå i gamla spår..

Det är första gången jag reflekterar över Varför?
Känner igen de ordet, det fanns med på min VBL. Varför. Det är ett mäktigt ord. Det får fram svar på mycket, om du är villig att ge dig själv svaren.

Det är första gången någon annan frågat mig varför och jag faktiskt försöker svara.

Jag vet att jag är på väg till en bra förändring/utveckling av mig själv. Jag måste bara få med mig hela mig!

En sak som jag måste förstå, är att jag gör allt jag gör.
På frågor som: och vad sysslar du med? Hinner jag inte komma till hälften av det jag gör innan många tycker att jag gör väldigt mycket saker och jag står och undrar hur dom menar…

För varje andetag släpper spänningen från alla starka känslor jag fått idag och ett lugn infinner sig. Kanske hinner jag inte allt jag påstod under dagen.

Ibland kanske inte det gör något…

Ekande steg

Jag går upp för få trappsteg so leder upp till den lilla allén mellan alla slipade stenar och där tornet i änden belyses av månsken.

Jag hör mina egna fotsteg alldeles för tydligt.

För varje steg dämpas trädens ljud av regn. Bara några få steg innan jag kommit fram har naturen blivit alldeles tyst och inte ens vinden hörs.

Jag hör inget förutom mina egna steg. Stegen låter inte som de borde låta..

Det låter som jag går i en stor sal där mina steg ekar mot dess storslagna väggar innan de rör vid mig igen.

.

Där vågorna inte når dig. Där du är precis den du vill vara.

Där sitter jag med en osmaklig snabbkaffe i muggen jag håller i. Jag sitter lutad mot den faluröda torpfasaden, som är sådär sommarvarm av att solen legat på flera timmar.

Solen värmer mig de sista minuterna som den kommer att vara uppe.

Ställer mig upp och funderar n stund på vad jag ska göra nu.. Tankarna hinner inte gå långt innan jag går ner för backen och ut på grusvägen. Vid första stegen på gruset släpper jag mina tofflor som snällt stannar där de blev släppta, i riktning mot vattnet.

Första dagen i sommar som jag går barfota. Att känna gruset under fötterna är så skönt. Trotts alla vassa stenar och barr som åker rakt in i fötterna och gör så jag går som om jag skulle ha svåra tix så är det värt besväret.

Location:ÖVRE KNALLA,Zinkgruvan,Sverige

Hej Scoutvänner!

Här är en grymt brev från Hannes Rosén 🙂

Hej Scoutvänner!

Jag sitter nu i solen på mitt högst temporära utomhuskontor som jag etablerat ScoutStyle och funderar på hur jag ska lösa ett problem som jag har. Jag rekryterar i dagsläget funktionärer till Peace&Love 2012, Safety. Det gjorde jag förra året också. Då hade också jag den stora förmånen att utöver det arbeta på World Scout Jamboreen utanför Rinkaby och även där hantera säkerhetsarbetet på olika sätt.

Någonting som slog mig då och som har slagit mig förr är hur stor skillnad det är mellan att arbeta med Scouter och att arbeta med icke-Scouter. Stämnings-, kvalitéts-, och resultatmässigt. Scouter är de bästa på att samarbeta, de bästa på att lösa problem och de pålitligaste arbetskamraterna man kan tänka sig. Är det inte dags att vi tar och visar det för resten av världen – inte bara för varandra? Att Scouting har kämpat med sitt rykte, hur vi syns och uppfattas, de senaste åren (kanske decennierna) är ingen hemlighet för någon av oss. Det är någonting som vi måste ändra på och jag tror att vi kan göra det genom att synas och verka i andra miljöer än våra egna. Problemet som jag inte vet hur jag ska lösa är att jag inte vet hur jag ska få andra organisationsmedlemmar att arbeta lika bra som Scouter. Ni kan hjälpa mig att börja råda bot på det genom att visa vad Scouting går för.

En av mina ambitioner framöver är att framhålla på vilka olika sätt det man lär sig i Scouterna verkligen är aktuellt och användbart även i andra organisationer. Det är ingen isolerad kunskap som bara fungerar i uniform – det är applicerbart på världen. Det gör skillnad om man är Scout. Första steget i det arbetet är att jag härmed bjuder in alla er Scouter som är över 18 år till att komma och jobba med mig på Peace&Love 2012. Hjälp mig att visa vad Scouting kan leverera.

Samla roverlaget och anmäl er tillsammans, sprid ordet vidare till andra Scouter och roverlag.

Gå in på www.peaceandlove.se/festival/funktionär/

Läs igenom vad som gäller med datum och annat, i första hand söker jag ”Army”-funktionärer – er som verkligen vill vara med och skapa från grunden.

Anmäl er med Pinkoden: 8364-2996 så jag vet vilka ni är. Skriv i ansökan om ni anmäler er med ett roverlag och vad det heter. Hör av er om det är några som helst frågor.

Trefingerhälsning
Hannes Rosén
Hannes.Rosen@gmail.com
070 591 24 08

Omtumlande

Jag var på equmenias riksstämma i helgen vilket var givande på många sätt.

Det som där emot kändes mest av allt. Var när det diskuterades scouting och tro, sekundär scouting.

En person sa rakt ut att han inte kan se scouting utan tro, det går ju inte. Han förstår inte vad man skulle göra och hur det går till..

När han sa det tömdes hela jag..
Det var för mig ett väldigt stort personangrepp då jag är uppväxt i scouting där vi både har scouting som verksamhet och metod. Att höra någon indirekt säga att det skulle vara meningslöst var so att ge mig en smäll i ansiktet.

”Det du gör funkar ju inte..”

Jag tror på mig själv, de scouterna jag är och har varit med i, i 20 år hjälper människor att bygga upp sig själva för att stå på egna ben. Bygger upp en självkänsla och en självkännedom som är mycket viktig.

Scouterna för mig är ett sätt att vara, ett sätt att leva. Gemenskapen, och stämningen!

Mitt scouting är inte ett redskap för att få ut någon annan verksamhet. Scouterna är scouting.

Jag kan inte förstå, hur man kan se på scouterna som ENBART ett redskap för att få ut något annat t.ex verksamhet eller tro..

Hur jag kände då..

Det är första gången på fem år som jag kan tända ett ljus vid dina ben och fortfarande se det brinna efter att tändstickan brunnit ut..

Det har alltid varit stormigt här och jag har bara kunnat vara kvar i några få minuter.

Har det hänt något, eller kom jag bara vid bra väder för en gång skull?

Vad var det som hände? Fanns det någon mening? Hände allt bara för att jag skulle få veta att andar finns?

Efter begravningen fick jag veta att det är starkt att våga sitta där..

FAN vad allt ska vara så starkt!
Kan jag inte få göra sånt som för mig känns självklart?
..I alla fall ganska säkert, utan att få veta hur starkt det är?

Efter omtumlande veckor utav att möta honom på natten i ilskna samtal och på dagen vara helt blockerad för känslor, en tomhet. Inte av att han är borta, utan att jag blockerat mig själv känslomässigt. Jag känner ingenting.

Vi kommer i bil, redan innan kyrkan syns så sprider dig en nervositet och skuld i mig. Det fastnar i bröstet och stannar där.

När jag står några meter från ingången hör jag musik. Dom spelar någon lugn musik som passar i kyrkor.

Jag tittar på Gustav och det går inte!

Jag går iväg en liten bit och brister, Gustav kommer efter ganska snart. Tårarna rinner ner och min röst är egentligen sedan länge borta.

Tanken på att du ligger där inne tillsammans med musiken är för stor för att kunna hantera den.

Pappa undrar vart jag vill sitta, hur ska jag veta det? Utan att tänka säger jag, där framme.

Jag tog för givet för givet att vi skulle sitta på samma plats, vi som var en grupp.

Jag går in någon gång strax innan alla andra. Jag ser pappa sitta bland de första raderna.

Jag vill flytta honom och känner att jag behandlar honom illa när jag går förbi och sätter mig framför alla.

Han är här för min skull och jag ”dissar” honom. Ingen sitter här. Bara jag.

De jag trott skulle sitta med mig, sitter nästan längst bak. Varför?

Frågorna bara ökar i en allt större förvirring och jag har börjat bli arg på grund av det bemötandet jag fått av folk sedan det hände.

Jag får inga svar, jag blir utfryst. Ingen ville prata..

Jag sitter själv med min blockering av känslor, med en rädsla att inte kunna känna. Att inte kunna känna, det jag mest av allt vill känna, Sorg. Jag vill gråta, hur gör man?

Prästen pratar på och det ända som går i mitt huvud är varför och tänk om, jag inte känner..

Prästen börjar prata om vänskapen mellan Frodo och Sam, tydligen en av hans favoritböcker.

Hon som pratade där framme, prästen. Hon hade hittat min ömma punkt. När hon pratade om bandet mellan Frodo och Sam, kändes det som hon pratade direkt till mig.

Till mig, om bandet mellan mig och Mikael. Banden mellan mina vänner och mig som inte går att förklara.

Idag

Det är det känsligaste ämnet jag har! Vi behöver inte prata ofta. Vi behöver inte känt varandra länge, det bara finns där. Något jag inte kan förklara. Den där kontakten och tilliten jag har. Jag bara får till vissa människor.

Ångesten..

Jag har tagit paus från den renovering jag gör hos min syster för att agera projektledare på ett extra inkastat möte för ett för mig större ideellt event senare i höst.
Vi funderar på att Flytta eventet från dess ursprungliga ställe i Danmark till Sverige.
Mötet går fort då vi var två utan några egentliga frågor.. Bara flytten.
Jag skrev till de andra i vår grupp om flytten som snabbt godkändes av majoriteten. Jag stänger av datorn, går ner för trappen och är på väg tillbaka till den renovering jag höll på med för en timme sedan.
Jag känner hur ansvaret sprider sig som en löpeld tillsammans med ångesten.
Jag tänker på scouterna, jobbet. Jag startade eget, jag har inte kommit någonstans.
Allt snurrar runt i huvudet och elden sprids fortfarande och har tagit ett bra tag i bröstet där det nu bara är en stor klump av så många känslor. Jag kan inte reda ut vilken det är. Jag vet bara att det är fruktansvärt obehagligt.
Mest av allt är jag arg. Arg på mig själv för att jag i en månad försvarat min nervositet och lathet med alla sorts bortförklaringar. Jobbet är registrerat och klart, VARFÖR GÖR JAG INGET?!

Jag älskar det ideella och har det minst sagt ständigt i tankarna. Att inse att ingen kommer ge mig pengar om jag inte börjar lägga lika mycket energi på mitt jobb, som på det ideella är jobbigt. Inte för att jag inte vill jobba, utan för att jag står och skriker kan inte utan att försöka!

Nu kan jag inte ens göra det det jag skulle göra ikväll. Jag kan inte tänka klart. Gör fel och börjar bygga irritation tillsammans med den tröttheten som börjar komma.
Tapetkniven ligger på golvet.. Tappar balansen och sätter tummen på det nyss bytta bladet på kniven, LIVET ÄR UNDERBART!
Tillslut är jag trotts motgångar klar här för idag och skriver det här för att på något sätt få ut det som är så obehagligt att ha inombords.
Efter kvällar och känslor som dom här brukar jag ge mig fan på att lyckas och briljera. Vilken jag ofta gör i mitt liv:)

Skämtsamt

Lite skämtsamt kommer kommentarerna från olika håll..
Kan dom verkligen..
Det går ju inte att samarbeta med..

Jag vet att dom kan! Dom kan precis lika bra som du och jag.
Hur bra är du på samarbete när du förkastar en del av världen? på grund av deras lands styre..

Jag är fortfarande mycket delad i mina åsikter från förra året. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna ena dom.

När jag är hemma och pratar om det träffas det inte sällan på kommentarer som starkt ifrågasätter om de verkligen kan något där nere.. Dom lever ju på oljan.

Jag håller med att vi ska ha ett kritiskt tänkande. men hur aktivt är DITT tänkande när du nästan uteslutande går på var vårt land och massmedia säger? kritiserar du svenska källor när dom spottar ur sig saker eller sväljer du allt tillsammans med dina fördomar?

Jag träffade otroligt många människor där nere, många av dom skulle jag gärna träffa igen och genomföra samarbeten med. Dom och vi är otroligt lika! Du tycker garanterat inte om alla här, du väljer vilka du vill umgås med. Det är samma sak där.

Väljer du vänner med samma omtanke som hemma så ökar dina möjligheter otroligt mycket till att kunna skapa otroliga möjligheter för dig själv! Det gäller vart du än befinner dig!

Nästa gång du är på en ny plats med nya människor, titta dig omkring och försök säg att du inte har samma möjligheter som hemma.. Du borde enligt mig ha större.

Se inte ner på någon du bara hört rykten om.

Tack..?

Är det det inte så man säger? Jag sa så igår, flera gånger..

Jag står på ett dansgolv jag inte vill stå på. Jag skulle vara hemma vid det här laget.
Jag står på ett dansgolv och sjunger med på grund av den trall vänliga musik som spelats sedan jag var liten.

Halvt förvånad så ser jag någon jag inte träffat på tio år tränga sig fram på samma golv.

Jag har vid stunder undrat hur det skulle bli om vi sågs senare i livet.. Det är inte utan viss oro som jag sett detta tillfället i mitt huvud.

Vi hälsar och får varandra att komma på vilka vi är. Tyvärr så har jag kort sagt stenkoll på vem han är. Totts att vi inte talats vid på tio år så har jag inte glömt hur han ser ut idag.

Väldigt snart efter en handskakning så säger han att han skulle vilja pratas vid en stund och vi försöker få oss bort från golvet till en ”tystare” plats (halvt ironiskt när man är på krogen)

-Förlåt.

Tio års tystnad bruten.

Det känns overkligt. Jag har alltid undrat vad det var jag gjort för att mina skolår skulle vara som dom blev. Idag, Ikväll fick jag veta en stor del.

Att få höra den andra historien, att få höra varför, var en lättnad som jag fortfarande inte kan ta in. Jag tror att det kommer ta långtid att förstå vad som sades. Det är det ända jag kan förklara min kyla med. Jag visade inte så mycket alls vad jag kände. Jag kunde inte.

Det var en blixt från klar himmel. Jag har nog väntat på stunden, samtidigt som jag intalat mig själv att den inte kommer att inträffa. Tack

Det som nu händer har gjort att jag blev väldigt skeptisk om ni menade allvar.. Det händer inte två gånger på samma kväll, inom samma timma.

Hur jag än vrider på det så kan jag inte neka till att ni talar från er själva och  menar det ni sa till mig. Jag sa aldrig att jag skulle vara där jag var förens 10 minuter innan jag kom.

Det kan inte varit ”planerat”.
För mig var det så overkligt. Ni får förlåta mig att jag har svårt att ta in det ni sa. Det kommer tillslut att landa på riktigt hos mig och kommer vara till stor hjälp att ni gjorde det ni gjorde.

När jag sitter där kommer det fram en annan person som jag känt sen skolan.
(Jag ska inte sitta här och jämföra vem som var värst eller inte. Han som stod framför mig nu gjorde saker som lämnade avtryck i mitt liv. Enligt mig lättare att ignorera och förlåta. Trotts det har det när jag sitter här inte glömts bort. Då jag ganska bra kan beskriva vad som skrevs den gången och vart.)

– Förlåt.
Han förklarade varför han var som han varit.

Tack

___

På samma kväll har två personer som lämnat jobbiga avtryck i mitt liv kommit fram till mig och sagt Förlåt. Det var ingen ursäkt som sades vid ett kort sammanträffande.

De satte sig ner och sade varför. De förklarade själva varför. Det kom inte från någon ”förmedlare” i skolan, kurator, lärare, rektor… ingen vän eller bekants ord. Det var helt och hållet deras ord från de själva. Jag anser att det är starkt. 


Det var tio år sen detta hände. Bagatell saker, små saker man gör, väntar man inte tio år på att säga förlåt för.

Det finns de personer som inte kan förstå hur jag så ”lätt” jag kan förlåta dom.
Jag har min historia. I den finns det många tomrum och frågor om varför? Genom att få höra det dom sa så kan jag fylla ut de tomrum och få en större förståelse till varför allt hände. Jag kommer inte ha allt glasklart.

Vem kan de efter så lång tid?

Om mig

Om jag ska ärligt säga dig vem jag är. Jag har inga ord. Det är du som avgör vem jag är. Jag har sagt så många ord utan att få människor att förstå. Mina ord har satt dom mer i spinn och desto fler ord jag med min mun formar desto större blir deras labyrint till vem jag är.

Det finns dom som låtit mig flöda i eget intresse. Låtit mig prata.
De ställer inga frågor, de ifrågasätter mig.
De frågar om min resa. De låter mig vara jag.

Jag är alltid jag. Jag kan inte vara någon annan. Litar du inte på mig så kan jag inget göra. Du kommer aldrig veta vem jag är då du letar efter något jag inte är.

Den som inte frågar får ofta mycket mer än den som vill veta.
En sång är inget utan melodi, det är bara text. En text som vilken annan text som helst. Du får mig inte att sjunga, du kan bara få mig att läsa min text.

Det är i mina ögon fascinerande hur dom som undrat i flera år fortfarande inte kan sätta fingret på vem jag är. De säger att jag ständigt överaskar, samtidigt förvirrar..

De som lyssnat när jag sjungit har på bara dagar sett mig rakt igenom.

___

Nätter som denna kan jag ibland bli sorgsen då jag aldrig villat vara någon som ingen förstår sig på. Jag vill inte vara förvirrade. Varför ser människor mig som mystisk?..

Hur mycket jag än berättar om min bakrund kommer det inte göra dig mer förståndig. Du ser fortfarande inte mig.

I de stunder som kräver min fulla närvaro, är jag alltid lojal.

Följ ditt hjärta..

De generella orden när vi pratar med någon som vill mycket, är på väg framåt eller har något svårt beslut att fatta: Följ ditt hjärta.

Hur ska jag kunna följa mitt hjärta när jag inte får visa världen vad mitt hjärta berättar, vad mitt hjärta känner? 
Jag har nästan alltid följt mitt mitt hjärta, men aldrig sagt till någon annan vad det viskar till mig. Jag fick som liten veta att ingen vill veta vad det säger. Inte om du är MAN. Är du en man så visar du inte känslor. Mitt hjärta pratar i känslor så vi sa aldrig något så någon kunde höra.
Jag har följt mitt hjärta utan att veta vart. 
Det har dragit mig långt ner utav bara helvete, det har krossat mig i min ensamhet, mosat mig känslomässigt. Gjort min kropp helt menlös, varenda muskel dys funktionell.
Mitt hjärta har fått mig att sväva på moln av lycka. 
Tårar har balanserat upp obalansen hos mitt hjärta och min vilja har fått mig åter på fötter.
Idag får jag höra stora saker, stora saker om mitt eget liv, om MIG! Jag får veta vem jag är.
Jag har svårt att visa andra den verkliga lyckan och bekräftelsen jag känner. Jag säger ofta Tack och går vidare. 
Förut sa jag tack i reflex att svara, nu säger jag tack för att jag inte förstår vad du säger..
Jag lägger det på paus tills jag är på en säker plats, en trygg plats. När jag är trygg kan jag ta till mig det du förut sa till mig. Varje gång har det slagit ut mig totalt och jag vet inte alls vart jag ska ta vägen. Jag fylls snabbt upp till max och tappar tal och tårar rinner ner för mitt ansikte. Lyckan av att känna mig värdefull är stark.
Bland de gånger jag tagit emot vem jag är mest, är när jag berättar för andra vem jag är.
När jag berättar vad jag åstadkommit, vem jag är och vad som driver mig framåt kan jag inte sluta le och börjar nästan skratta.
För samtidigt som jag blir otroligt stolt över mig själv låter det som jag berättar någon annans historia. När jag berättar för andra om min resa så står jag själv och undrar vem jag pratar om. Är det där verkligen jag? Jag får en helt annan bild av mig själv. En för mig väldigt bra självbild!
Idag pratar jag och mitt hjärta högt och säger du att jag är mesig och omanlig. Vad gör du när ingen ser dig?