Kategoriarkiv: Tankar

Jag trodde döden

Jag trodde döden var långt borta. Hon visa att hon fortfarande existerar. Ironiskt. Men döden känns nästan mer levande än alla liv jag springer förbi varje dag.

Den andra sidan.
Tankarna på vad som finns där och att någon skulle dit, får mig att känna mig mer levande än någon annan. Världen som jag ser den försvinner och allt blir en enda stor känsla av liv, och rädsla över att inte få ha den kvar.

Döden är starkast.
Även om hon inte är här för att be någon ta farväl. Väcker hon ändå alltid samma starka känslor av hennes uppenbarelse. Det finns inga mellanting, allt eller inget, inga nästan.

Efter hennes närvaro finns mest oro, tårar och kärleken kvar.

Du var där

Jag ser dig lika tydligt varje gång. Det suddiga filtret försvinner samma stund som jag öppnar ögonen och jag ser dig tydligare än någon annan dag. Verkligheten.

Varje gång jag reser är du där utan brus. Allt är så klart och tydligt och det är lätt att leva. Det finns en vetgirighet på dig och jag är beredd på allt du kan komma att kasta på mig. Inget är omöjligt och jag är odödlig,


Igår var du här. Från ingenstans dök du upp och det var fantastiskt! Jag såg allting så tydligt. Allt som fanns runt omkring mig, det var så vackert. Det som ständigt är som en dimma framför mina ögon försvann och jag fick känna på allt. Känslorna var utanpå.

Talet

D, 18 åringen med visioner, genomförde mycket, pratade desto mer och hemskt godtrogen!

D, min totala motsats.

Född till modell med ordförrådet bara en drömmare kan ha. Du beskriver din verklighet i detalj oavsett åhörare som en sann sagoberättande far. Nu är ju detaljer inte allas starka sida och utanför sagornas värld kan detaljer ge upphov till ett enormt test för tålamodet. Ja. Kort sagt vi uttrycker oss olika. Men kul D! Det är kul att du vill testa själv! Ibland inte..

Som tur är godkände dina föräldrar mitt radikala sätt att vara på i jämförelse med ditt. Det är inte alla föräldrar som nöjer sig med att en fördömma en 20 åring som står i en hatt och lämnar över en kraftigt överförfriskad son.

Vid första anblicken ser du nog ut att vara vilken klassens clown som helst. Men åren har visat en vän med ett stort djup, som ständigt ifrågasätter vad som är rätt och fel, är vetgirig och erbjuder en enorm ömhet för både sig själv och andra.

Du är Berg Och dalbanan, pirret i första baken uppför- du delar med dig av de förväntansfulla stunderna i ditt liv som du osäkert ser framemot. Skräcken när backen vänder neråt- när livet mörknar får jag prata av mig. Lyckoruset i sträckan tillbaka- vi delar livet med varan, toppar som dalar.

I tre timmar har jag verkligen hatat dig. Av de 5,600,000 timmar av vänskap, är tre timmar ändå en piss i havet. Medelhavet, det är ett mirakel att vi fortfarande lever. I alla fall att vi båda gör det…

Du har gått från en skojig sköldpadda som är rädd innanför skalet för det nya och främande, till en ståtlig, dansant och brunstigt lejon. Som i alla fall nästan skrattar det nya och okända rakt i ansiktet.

Jag tar dig förgivet. Någonstans bland alla timmar gick vi över gränserna för ytligheter så som bekant och vän. Du är min bror.

Ont begär

Drogen du tar, beroendet du har som utmanar din livslust.
En attraktion som gör mig ont och utmanar stora delar av hjärtat. Känslorna vet aldrig vart de egentligen hör hemma utan staplar ständigt förvirrade runt i kroppen.

Varje gång du svarar känner jag starka dörrar som inte tänker brista. Varje fras är ett kommande piskade regn mot ansiktet. Trots kylan mot kinden kliver jag alltid ett steg närmre källan.

Du är mitt onda begär och jag tänker inte låta dig gå.

När hjärtat skriker

Do you hear the people sing?

Jag ser en revolution.
Vid ljudet av folket. Att höra massan sjunga. Mäktigt.
Jag vet precis vem jag är, vem jag skulle varit. Den unga mannen med en tro på något större, något bättre! Jag hade varit den unga mannen som brinner för sin frihet, som med stolthet och kraft visat vägen för andra.

För en tid sedan pratade jag med en vän. Vi pratade om hennes föräldrar och vad de gjorde, för och vad de stod för. Att lämna någon man älskar i säkerhet för att kunna kämpa för det som du anser är rätt. Det är så stort. Att prata och försöka förstå vad de kämpade för fick mitt hjärta att svämma och tårarna vilja rinna.

Senast jag träffade min bror, sa han att jag som har så mycket jag vill säga, borde börja snart. Problemet är att jag inte vet vad av allt jag ska börja med.

När jag släpper kanten växer vågorna

Lycka och närheten till någon annan. Saknaden av någon annans närhet. Ångesten efter impulsen.

Vissa känslor är dubbla och av slutet, blir verkligheten inte den sanning fantasin visade mig. Kvar är ett raserat kaos.

Vissa känslor går i vågor och vid de små mellanrum som vågorna skapar, finns rädslan av att ha tappat det ända jag ville känna. På vågen. På de vita gässen är närheten så stark att jag aldrig vill släppa.

Det går i vågor. Vågor jag inte kan styra. lika fort som jag släpper kanten blir vågorna alltid större och kraftigare. De bär mig till ställen jag aldrig varit vid. Till nya vägar som jag inte behärskar.

Sagor

Ni är få. Ni är en minoritet jag inte kan köra över med sagor för att skydda mitt eget skin, och vrida vägen efter mitt eget tycke och smak. Jag har aldrig känt så stark ångest över att ha berättat en saga för någon. Ett så starkt samvetskval att hela magen vridit sig till en stor kramp som inte lossnar. Jag satt där med en saga och en verklighet.

Sagan som skulle stärkt mitt ytliga ego och släckt lustar som kommer som tidvattnet med ebb och flod. Översvämmar mig med lust och lämnar mig med tankar om varför och en stark tomhet.

Verkligheten ger mig krav. Krav på kontroll, ödmjukhet och tålamod.
Oavsett väg, är du värd all sanning. Konsekvenserna är mina att bära.
Vi är skuldfria.

Flickan i fönstret

Ser du floden som går igenom staden? Floden som äger ett dussintals stenbroar. En plats där gatorna och husen liknar ett gammalt Stockholm. Jäms med flodens båda sidor finns en allé med yviga träd, kraftfullt utslagna blommor, fina bänkar och folk som vandrar längs gågatan som följer floden bit ifrån kanten.

Jag ser en sorg i hennes ögon, en sorg som är så stark att jag ryggar tillbaka.. Masken hon en gång kunde hålla hårt och fast, har halkat, färgen är sprucken och man kan se rakt in. Hon var en flicka med skönhet och utstrålning. En flicka med drömmar. Hon ser mig inte, hon tittar på någon annan. Någon som hon tror kan ge pengar i utbyte…

Framför mig står fyra, fem män. De hetsar varandra, dom pratar på ett språk jag inte förstår.. Ett språk av girighet och makt över andra.. Trots att jag inte vet vad som sägs är det ändå omöjligt att inte förstå. De pratar om flickan.. Flickan i fönstret som en gång hade kraften till att drömma, kraften att leva. Det är obehag, jag känner mig förvirrad och illa till mods av tanken..

Det händer på riktigt… Jag var i Amsterdam för några år sedan och såg en kvinna, inte så mycket äldre än mig själv, sitta i ett fönster och förföra män utanför. Jag ser tydligt att det inte är “frivilligt”. Det som äcklade mig var de män som stod utanför på gatan.

Murgröna

Sakta växer känslorna över murarna. Precis som murgrönan sakta växer över de gamla stenmurarna i städerna, växer min bild av dig över muren. En från början mycket grå stad blir allt eftersom grönare, växten starkare och vackrare.

Från början fanns inte så mycket av något. Över tid har våra möten skapat en omtänksamhet jag inte kan förneka. Automatiskt försvarar jag dig i din frånvaro. Till en början var allt en stor förvirring, jag hade inte avsikten att fortsätta något alls.. Men med tiden spricker något, det sprids en värme och glädje i tankarna om oss. Tankarna går från att inte vilja, till att se den framtiden, se det jag länge saknat.

Ingen rusar fram, utan varje steg framåt verkar gå som i slowmotion. Med rädsla för vad en avskalad sanning om oss inte skulle leda till, gör omvägarna oändliga till antalet.

Min bild av dig förändras, du växer sakta som murgröna i mina tankar och det börjar bli svårt att se den gråa stenen…

Tvivlaren

Ja, det skulle kunna vara mitt verkliga namn. Jag tvivlar ständigt på mina egna handlingar. Sällan inför andra, jag tror aldrig det skulle hända. Åtminstone inte på det här viset. Tvivla på att kliva över mina rädslor, att praktiskt steg för steg ta stegen för att i ensamheten snabbt backa och starkt tvivla på allt som där och då kändes så rätt.

Det sägs att man bygger murar genom olika rädslor eller tidigare erfarenheter som inte riktigt gick som önskat. Det ända sättet att komma över dessa murar är att gå rakt igenom dom och konfrontera de som muren byggdes av.

Jag klara bättre och bättre att med ansträngning gå igenom murarna, ni borde kalla mig trollkarl! Men när tankarna får fritt spelrum och ingen utom tankarna själva får andrum, blir tvivlet en verklighet och verkligheten en drömbild. Jag slutar lita på mina egna känslor och utgår från att det inte kan stämma. Det logiska säger att murar inte går att tränga igenom, ändå görs det hela tiden…

Aldrig ska du gå fri

Du kommer själv aldrig tillåta det. Du skapar ditt eget regn för att kunna fortsätta uppskatta solen. För varje problem som lättar från ditt liv skapar du en ny, och upplever varje problem lika stort som det förra. Du skapar en problematik av saker som annars skulle gå dig förbi. När problemen inte går att jämföra då blir det minsta, det största.

Hur gör man för att backa innan regnet öser ner?

De yttre rösterna

Varje gång du nämns ilar det en större våg av irritation genom kroppen. Jag gick, ni blev kvar och idag agerar vi båda mer positivt än de ca 168 dagar då vi sågs i samma rum. Från början bildades snabbt en bild som inte var dig till någon nytta. Jag gav dig chansen att visa mig motsatsen, och aktivt försökte jag varje dag hålla de yttre rösterna borta.

Vi var aldrig på samma våningsplan, vi var ofta i samma rum men på olika våningar. För varje handling jag värderar som misstag från din sida knackar rösterna sig närmare och mitt försök att ge dig möjlighet att visa mig din tanke bleknar sakta bort dag för dag. Tillslut brister allt, skyddsbarriären från rösterna slutar existera och strax efter känner jag hur min egen värdegrund skriker av frustration.

I 100 dagar har jag försökt ta hissen upp en våning för att påpeka att taket är för tjockt för att ett samarbetet ska funka. Men hissen fastnade altid på vägen och sjönk sakta tillbaka till min egen våning. Nu jobbar olika röster istället till din fördel. De nämner att du tagit hissen ner och lyckats öppna dörrarna med vissa svårigheter. Ibland åker hissen förbi våningen de andra är på. Men då tvingar du den att åka upp igen.

Jag ville förstå, tror jag… När jag kände att du var så långt ifrån mina egna värderingar och samtidigt försöka jobba mot samma mål, under samma tak, gjorde målet omöjligt att fokusera på. Jag såg enbart det jag inte ville se dig göra. Respekten för dig minskar och min självgodhet ökar. Jag är medveten om min oförmåga till samarbete. Det blev ett aktivt beslut av mitt omedvetna, när allt inom mig ville slå dig.

Jag ser de 168 dagarna tydligare för varje gång och jag vill aldrig tillbaka.

Djupare andetag

Jag står där, avslappnat står jag med huvudet lutat mot dörrkarmen. Du följer mig med blicken och ser med värme in i mina ögon. Det finns ett lugn och samtidigt en längtan i dina ögon.

Du döljer det du tänker på. Få vet nog vad som egentligen rör sig i huvudet på dig. Men jag vet vad som rör sig i mitt, jag har en utmaning… Eller egentligen har det blivit en utmaning. En utmaning som aldrig ska finnas. Min hand fingrar nervöst på dörrkarmen bakom ryggen. Hur svårt kan det egentligen vara? Jag tar mod till mig.. Eller vänta, varför ska jag vara modig?… Nej men nu gäller det!

Jag tar ett lite djupare andetag och.. ”Jag älskar dig”.

Mina tankarna gör precis det jag tänkte göra men mina läppar rör sig inte. De är lika stilla som dina och jag försöker en gång till. ”Jag älsk…” Nej.. Det går inte. För varje sekund blir du vackrare och jag ser din inre värme nu mer än tidigare.

Nu tvingar jag fram orden och det jag vill säga blir sagt. Det känns ingenting. Jag har bara sagt det till en ända person tidigare, och nu när du står här känner jag ingenting. Jag hör orden men de blir bara svävande ord i rummen jag står emellan.

Jag ser dig genom spegeln och jag ska säga att jag älskar dig. Det ska få mig att tycka om mig mer och med tiden ska det bygga upp mitt egenvärde. Men hur börjar jag, när jag till en början inte kan forma orden ur min egen mun?

 

Jag står tyst en längre stund och bara studerar min egen spegelbild.

Jag tycker om den. Men det förblir en tyst hemlighet för mitt inre…

Det där lugnet skrämmer mig.

Finns jag om ingen annan ser mig? Om ingen annan ”Gillar” min existens, är jag då fortfarande värd något? Missbruket av att behöva synas är en stress. Den där intresseklubben som allt för ofta brukar anteckna saker, tog för många år sedan över mitt liv. Jag går rutinmässigt in på sociala medier för att få reda på något fantastiskt onödigt. Något som inte kommer att tillföra mitt liv något gnutta vett alls. Det ända är att det för stunden stillar begäret av att veta allt, och att möjligen hunnit blivit bekräftad sedan sist jag var inne för 20 minuter sedan.

Självfallet är både du och jag precis lika värdefulla oavsett vad cyberspace hävdar. Mitt beteende och mina tankar tror tyvärr att verkligheten är en kopia av Facebook, bekräftas du inte finns du inte.

Jag vaknar, det är tyst och mörkt i rummet. Allt är behagligt och lugnt. Det skrämmer mig. Jag har troligtvis inte, men kanske, möjligen missat något (o)viktigt i min andra verklighet. Jag vill ligga kvar, njuta av stillheten. Jag vet och kan mitt eget bästa. Mitt begär av ”kontroll” och abstinents av att intresseklubbarna ohämmat tar emot min åsikt utan eftertanke, tar däremot över och jag loggar in, loggar ut från verkligheten.

Det skrämmer mig att lugnet stressar mig. Det skrämmer mig att mitt beteende vill veta saker jag inte vill veta. Jag vet mitt eget bästa. Jag vill, men klarar det inte. ”Om någon vill mig något viktigt så ringer dom” Vart försvann den mentaliteten? Handlingen är fortfarande fullt genomförbar. Ingen har tagit bort ringfunktionen, de har däremot lagt till många andra saker.

Jag har med andra ord dumförklarat hela min bekantskapskrets med det här förhållningssättet. Mina tankar tror att ingen jag känner kan slå mitt nummer och trycka på den stora gröna ikonen/knappen.

Jag skräms av att inte kunna styra mig själv.

För sista gången

Snart är dagen här. Den dagen du aldrig vill ska inträffa, dagen då du för sista gången ser någon du älskat hela ditt liv. En av alla de där få som man trott ska finnas med dig livet ut som en självklarhet.

Du vet inte riktigt hur du ska hantera dig själv sedan du fick veta att din mormor nu för alltid är borta. Utåt visar du dig stark, så som om ingenting har hänt, och inombords förstår du inte varför du inte reagerar mer och längre än du gör. Ni har naturligt tappat kontakten, något som förmodligen gör medelandet ”lättare” att bära. Men så fort du känner dig trygg och omfamnad gråter du värst av alla.

Jag önskar att det funnits en kvot, att det bara fanns ett visst antal personer du skulle behöva se försvinna. Jag upplever tyvärr bara motsatsen, att för varje person som går bort, kommer det in minst en till i mitt liv att älska. Vågen av glädje får inte väga för tungt, utan måste balanseras med sorg.

Det var en mening som fastnade i mitt huvud. Jag skulle bara skriva ner den som en anteckning för att fortsätta på något längre senare. Istället blev det detta, samtididigt som tårarna bara rann ner utan avbrott.

Jag hoppas att du kom till den värmande solen och de där skrattande barnen som du berättade om för mamma.

Med värme
Ditt barnbarn

Resultatet av sin raka motsats

Det här kommer bli en kortfattad summering av det tidigare inlägget som handlar om hur man precis skrivit på sitt drömjobb. 

Ca 10 månader efteråt sitter jag med ett ifyllt papper i händerna och väntar på att en sista sak ska få mig att kliva över tröskeln, och lämna fram min uppsägning. Jag klarar inte av den oro som finns inom mig när jag har en person runt mig. Vad som helst kan vara fel och du vet varken när var eller varför det händer. Två helt olika människor en som är.. och en som tror den är..  Att tro att man är det ena och det andra utan att förankra det i verkligheten bygger en självbild som inte är hälsosam för någon. Att samtidigt blunda för förändring är att hugga sig själv i ryggen. När man kan svara på allt som ”är fel” och samtidigt påpeka att det inte är personens egna problem är det största problem den personen och dess omgivning kan ha. 
Jag älska mitt jobb på alla sätt. Fick jag på det också ta fullt ansvar och en möjlighet till utveckling så hade jag förmodligen också inte haft tankar på flykten så väldigt nära. Jag hade heller aldrig utan att tänka på det, i reflex utryckt min ärliga åsikt om personalen som jobbar runt mig.
Jag önskar och väntar i detta nu enbart på att få skrivs på näste anställning..

Hur mycket kan vi faktiskt växa?

Det är sorgligt att se hur mycket vi bygger upp för att sen skylla på att det kostar att underhålla.

Åker just nu tåget från STHLM till Gbg och ser alla slänter runt om järnvägen som är helt igenvuxet av stora träd och högt gräs.. Hur ville arkitekten och stadsplaneraren att de egentligen skulle se ut?.. Varför bygger ni så mycket när det inte finns någon som får betalt för att hålla koll på att det är fint? Här har vi lösningen på minst 1000 st jobb i Sverige som dragits in just på grund av att: Det är onödiga kostnader!

Men hur kul är det att bo i ett samhälle där allt så småning om kommer att se ut som en stor slum? Är det någon med makt som är berädd att betala priset för att gå runt i en ner pissad betongskog med högt gräs. Eller kan ni tänka er att ge en kvinna eller man som gillar att sköta trädgårdar ett nytt jobb?

(2011)

Planerad rymning.

Resan känns så. Som en planerad flykt från allt som i vardagen ockuperar tiden att tänka. Att lägga in det viktigaste just då, stänga dörren och åka. För varje meter stänga av det som är, och för varje minut fylla tankarna med mig själv. 

Gå in. Gå djupt. In i mig själv.

***

Vart ska jag? Vad är meningen? Vem kan jag få prata med på djupet? Kan jag åka till de trygga människor jag sen tidigare redan känner?

Kan man ha livsmentorer? En sådan person som jag kan filosofera med i timmar? Mitt liv är uppdelat. Mitt jag och min trygghet ligger ojämnt fördelat i hela Sverige och delar av Finland.

De som inspirerat mig har fastnat. Jag har lagt en ohämmad trygghet i deras händer utan lov. Varför vet jag inte. De kom förbi de murar andra en livstid, ständigt försöker komma över. Jag kan förlora dom imorgon, vem kan förutspå framtiden? Ändå är min tillit enorm för dessa människor.

De har inte krävt något av mig, utan har bekräftat mig som en jämlike. Vi har olika åsikter, olika bakgrund. Det jag tror varit samma är vår sårbarhet. Vi har vågat visa andra våra rädslor. Vi har ensamt fallit och gemensamt landat.

Vilken årstid?

Beroende på vilken dag du frågar mig, kommer svaret variera 1000 ord i längd. 

Beroende på i vilken årstid du frågar mig, kommer du se mina mörka eller ljusa sidor.

Beroende på i vilken situation du frågar mig, kommer du få svaret att jag är någon helt annan.

 **

Att själv förstå att lilla jag, helt själv, är tiotals personer i samma varelse är en utmaning. När jag ser det som omöjligt att definiera mig själv, hur skall jag då kunna stilla samhällets krav på att presentera mig som en ända?

Hur hälsar du nya välkomna till din värld.. Vem av alla jag ska fram först?

Kommer den lugna tankfulla jag förlora denna nya kontakt? Kommer mitt kreativa jag ses som dåren som fortfarande går fri?

 

”Beskriv dig själv, min 200 ord.” = ”Beskriv hur jag kommer uppfatta dig när vi ses för första gången.”

Avundsjukan 

Jag lever med en konstant avundsjuka. Jag ser de många fotografer som lever på sin passion. Fotografer som på heltid får göra det de hade som mål. 

Det är i alla fall vad jag ser. Jag vet att många antagligen inte lever drömmen varje dag, utan att det faktiskt finns jobbiga dagar. Men dom är där, där framme i sitt rampljus av att ha lyckats. 

Jag glömmer bort mig själv och min passion. Jag känner bara min brist i att nå mitt eget mål. Jag är lika bra som dom! Hur kan de lyckas och inte jag? Jag tittar.. Avundas och längtar, tills jag kommer på mig själv. 

Jag kan inte komma till deras ställe, jag kan inte bli som dom. Min passion är att fotografera fritt. Att dokumentera mina känslor och det som är runt mig. Mina bilder säljer inte. Min passion är att berätta, att väcka något hos den som ser mina bilder. 

Jag glömmer ständigt bort hur det var det var…

Kokong

Varje vinter. Korta dagar inlindade i en mjuk dvala. 

Allt runt dig har redan dött, utom det liv du tvingar leva i samma frostiga kyrkogård som du. 
Dina tankar lever på längtan efter det som en gång fanns. För varje dag tynar minnena bort medan längtan blir starkare, depression. Bristen på liv och värme sluter kokongen helt. Tid slutar existera.. Färg blir till gråskala, likgiltig. 
***
Plötsligt, värmen mig kinden, kvittret från träden i allén, ljuset. Det gick så fort att ögonen inte hinner anpassa sig.
Varje hus, en ny kokong. Varje människa, en sovande larv. 
Från ett land i grav likgiltighet, till varje människas utopi. Handlingskraft, förälskelse, respekt och förståelse. Världsfred. 
Bristen och längtan efter sol är större än någon kan hantera. Naturens egen drog. 

Där vågorna inte når dig

Där du är precis den du vill vara.

Där sitter jag med en osmaklig snabbkaffe i muggen jag håller i. Jag sitter lutad mot den faluröda torpfasaden, som är sådär sommarvarm efter att solen legat på flera timmar.

Solen värmer mig de sista minuterna som den kommer att vara uppe.

Ställer mig upp och funderar n stund på vad jag ska göra nu.. Tankarna hinner inte gå långt innan jag går ner för backen och ut på grusvägen. Vid första stegen på gruset släpper jag mina tofflor som snällt stannar där de blev släppta, i riktning mot vattnet.

Första dagen i sommar som jag går barfota. Att känna gruset under fötterna är så skönt. Trotts alla vassa stenar och barr som åker rakt in i fötterna och gör så jag går som om jag skulle ha svåra tix så är det värt besväret.

(2012)

Om..

Om jag ska ärligt säga dig vem jag är. Jag har inga ord. Det är du som avgör vem jag är. Jag har sagt så många ord utan att få människor att förstå. Mina ord har satt dom mer i spinn och desto fler ord jag med min mun formar desto större blir deras labyrint till vem jag är.

Det finns dom som låtit mig flöda i eget intresse. Låtit mig prata.

De ställer inga frågor, de ifrågasätter mig.

De frågar om min resa. De låter mig vara jag.

Jag är alltid jag. Jag kan inte vara någon annan. Litar du inte på mig så kan jag inget göra. Du kommer aldrig veta vem jag är då du letar efter något jag inte är.

Den som inte frågar får ofta mycket mer än den som vill veta.

En sång är inget utan melodi, det är bara text. En text som vilken annan text som helst. Du får mig inte att sjunga, du kan bara få mig att läsa min text.

Det är i mina ögon fascinerande hur dom som undrat i flera år fortfarande inte kan sätta fingret på vem jag är. De säger att jag ständigt överaskar, samtidigt förvirrar..

De som lyssnat när jag sjungit har på bara dagar sett mig rakt igenom.

___

Nätter som denna kan jag ibland bli sorgsen då jag aldrig villat vara någon som ingen förstår sig på. Jag vill inte vara förvirrade. Varför ser människor mig som mystisk?..

Hur mycket jag än berättar om min bakrund kommer det inte göra dig mer förståndig. Du ser fortfarande inte mig.

I de stunder som kräver min fulla närvaro, är jag alltid lojal.

Paradiset

Jag är en idyllisk drömmare. En drömmare med sådan kreativitet att det är svårt att behöva godta den verklighet jag ständigt måste tillbaka till.

Desto mer jag saknar, desto mer idyllisk och detalj rik blir den verklighet jag skapar till mig själv..

Innan jag fått veta..

Fängslad

Med datum och uppgifter jag inte godkänt gjorde ni mig fängslad. Fängslad i sinnet, fängslad i utförandet.

Ni stoppade min förmåga att tänka, när ni sa ett icke godkänt när tiden rann förbi.

Ni stärkte min desperation, när ni underkände mig och sa att jag kunde bättre.

Jag kunde och kan mer än jag visade.

Jag protesterade!

När jag var tvungen, visade jag det jag kunde och gick vidare..

Ni var alltid lika chockade över var det kom ifrån. Det kom ifrån mig själv, jag var tvungen att visa på era villkor för att klara mig.

Det är samma sak idag som då. Är jag inte engagerad i det som händer, så händer inget. Kommer jag på något att skriva måste jag skriva det där och då. Fem minuter senare kan jag inte skriva. Känslan jag hade är borta och i känslan fanns också mitt tålamod att skriva..

En vän från den här tiden, fick läsa de utlåtanden ni gjort om mig i tre år. Han undrade vem det är ni förväxlat mig med. Det var inte jag som var på de papper han läste..

En öppen kanal

Min frustration av det jag utsattes för hade en öppen kanal med mina känslor vilket gjorde att jag inte bar på det tunga då det på samma gång det kom in i mig rann ut i tårar, skrik eller båda.

Den kanalen stängdes av och konsekvensen var förödande för den som senare fick allt över sig.

Att bära på den frustration någon annan gett dig är inget annat än destruktivt och orealistiskt.
Samhället jag var på väg att växa upp i tillätt mig inte att visa hur ont jag hade. Jag fick inte visa det genom mig själv.

Jag skulle genom våld ge denna människa samma smärta som den givit mig, så som en spegel( gärna med förstoring).
Men det var oacceptabelt för mig att visa vilken smärta den gett mig med dennes val av ord.
Det var alltid det med få undantag.

Ord. Med ord skar dom mig blodig. Genom att inte acceptera min öppenhet gick orden djupare än de skulle behövt göra. Det dröjde inte länge innan en av mina förmågor stängdes för allmänheten och censurerades till enstaka vredesutbrott som ingen någonsin förstod källan var ifrån. De hade en fördröjning som kunde vara veckor långa.

Att i realtid visa att du är sårad är en värdefull förmåga, ratad av omvärlden och dömd till att sprida avundsjuka.
Du ska alltid svara: jag mår fint.
Du ska ta emot smällar av alla sorter.
VI skrev under din tystnadsplikt till och om dig själv
VI förlängde köerna till den lokala psykologen.

Det är inte omanligt att visa vad du känner, hur du mår.

Det är inte okvinnligt att inte visa hur du mår.

MEN. Båda är födda med tårar, till för att användas!
Du slår och sekunden efter se vad du skadat psykiskt. Skulle du då slå igen?

(2012)

I stormens öga

Ligger i en soffa mitt i den utanför fönstret kraftigt brusande staden.

I soffan finns hon som är mig så lik trotts så olik. Jag släpper inte mina murar, utan njuter av närheten och ömheten på ett skyddat avstånd.

Bruset finns inte trotts vetskapen om dess närhet.

Här inne finns lugna toner som fyller lokalen vägg till vägg, golv till tak.

En oas som inte syns för den som inte bryr sig.

(2012)

Stunder som..

Däcken når gruset..

Bilen på vändplanen vänder runt och stannar. Motorn stängs av och allt är mycket tyst.. …Dörren öppnas.

Jag tar kameran som ligger i passagerarsättet samtidigt som jag reser mig och går.

Några få steg bort från bilen hakar jag fast kameran i bältet, sätter händerna i byxfickorna och andas djupa andetag för att hitta det jag här ute så gärna vill finna..

Jag finner inget och hinner bli små besviken av min barnsliga förväntan. I samma ögonblick blir jag skrämd. Vinden har ryckt tag i löven som ligger bakom mig och bilen, vilket tillverkar ett högt prasslande ljud. Jag skakar av mig räddslan som nyss flög på mig, letar på nyckeln i fickan och låser bilen, tar upp kameran, sätter mig på knä och börjar ta bilder.

Att bilderna som bildas inte blir bra berör mig inte alls.. Jag är inte ute efter bra bilder. Jag är besviken på att jag känner inte den frihet och lätthet som jag önskar.. Trots det fortsätter jag att trycka av, och går allt närmre den bro kamerans öga ändå fastnat för.

Våra tre ögon blir tillslut sammanfogade till ett enda och världen runt om mig tynar sakta bort. Samtidigt uppenbaras jag i ett tomrum. Vårat öga jobbar på bra och får mig att backa in i mörka delar av den gläntan jag nyss stod i, bort från lampornas ljus käglor.

Jag blickar bakåt och försöker förtänga min egna rädsla för mörkret. Två steg.. tre steg till sen är vi där. Bilden vi skapat är renaste konst.

Kamerans öga drar mig närmare det vatten som stillsamt glider förbi. Efter bara minuter ligger jag i gräset, i slänten, bara en halv meter från det stilla vattnet. Vi vrider ögat åt alla håll, på stort som smått längst vatten kanten och upp mot bryggan som ligger bara en liten ansträngning bort.

Utan att jag tänkt, har jag hamnat i mitt eget dilirium där tid och plats inte spelar någon roll. Vad som fortfarande avbildas från vårt öga är helt ovesäntligt. Bara att vi arbetar tillsammans gör mig fri. Till slut rullar jag fram och tillbaka och står näst intill på huvudet för att på olika sätt bara testa resultaten.

När kraften, i min för stunden ända vän har sinat så befinner jag mig liggandes på mage utsträckt över hela bryggan med kameran alldeles för nära vattnets dödliga stillhet.

***

Jag har kommit dit, där som jag hade mitt syfte från början. Jag är här och nu. Inte före, inte efter. Bara nu..
Längst bort på bryggan, på andra sidan den bro som bryggan går under, sätter jag mig ner. Jag lutar ryggen mot en av de pålar som används av båtar som för en stund ska få vila. Med knäna mot bröstet och händerna i de varma byxfickorna sitter jag där ihop krupen och bara är..

Längre bort hör jag hur Örebro brusar.. Det stilla vattnet blir till och från till liv när fiskar chipar efter andan, vinden i träden och annars allt helt stilla. Sitta och bara vara är något som kan vara så befriande.

Mystiska dropar bildades utan hjälp från någon i mina ögon och faller längst min kind.. Varken sorgen eller glädjen finns just nu. Allt är så neutralt.

Vad kan vara så fantastiskt neutralt att du fäller tårar för det?

Vi lever fortfarande i skogen.

Vi levde från början i en skog som levde och gav oss vad vi behövde.
Idag bor du i en natur, en skog som är manipulerad och skapad för att dina behov alltid ska kunna uppfyllas.
Du bor i en död skog där du har kontrollen.

Skogen du bygger består av samma grundstenar som den som fanns där från början. Det du gjort är förvandlingen och manipulationen.
Du är också Gud. Du har gjort åskan och blixten manuell och gillar du inte det du skapat jämnar du det med marken.

Du har förvandlat berget till en missil som med en handling kan utplåna hela din värld.

Vi har skapat en skog som Inte kan överraska oss och som står kvar vad vi än utsätter den för.

Träden och växterna är dock starkare. Låter du din nya skog stå orörd kommer den sakta ätas av den som var där först.

En sådan kraft har ingen förvandlat fram..

De sociala normer.

Varje gång jag bryter mot de sociala normer samhället byggt upp, känner jag en större frihet inom mig själv.

Jag känner att jag får vara mig själv.

Det krigas dagligen, överallt, om allas rättighet till att vara människa.
Är räddslan för det som är annorlunda så stark, att vi får det extrema behovet av att bestämma hur vår omgivning ska få eller inte ska få vara? Ska det vara socialt accepterat att en människas rädsla ska få förminska en annans frihet. Som ett exempel, är dialogens grundregler att visa sin motpart både respekt, acceptans och tålamod för hennes tankar och värderingar.

Vart finns respekten för din politiska åsikt, acceptansen för din sexuallitet och tålamodet för att du inte tänker som dom?

  • Varje krig jag vunnit mot samhället, har gett mig större självrespekt.
  • Varje norm jag brutit har, ökat känslan av frihet.
  • Varje samtal om fördomar, har öppnat min förståelse för andra.

Känna offentligt

Vet inte varför jag sitter här..

Kan det vara tryggheten som finns e de röster som kommer från mannen i mitten av rummet.

Det känns så dumt.

Jag vill prata med någon och vet samtidigt inte om vad.

Kan någon inte bara se mig..

Ena dagen rinner allt utan att jag gör något, andra sitter det tio säkringar runt hela mig som håller mig från att få känna offentligt

Vill du hjälpa mig så var inte här!

 

Jag har bestämt mig för att försvinna. Men glömmer saker vilket gör att jag blir kvar mycket längre, många sekunder länge än jag vill..

Att jag inte kommer iväg gör mig irriterad och frustrerad. Jag vill inte prata, men blir tvungen för att inte fastna.

Paniken över att inte få vara själv hänger över mig fortfarande. Jag svänger in på vägen som jag vill ska vara tom. Det är den inte..

Precis innan mig sätt åker åtta andra hjul in på samma väg.

Det ska inte vara någon här! Det är aldrig någon här! Vad fan gör dom här.?. Jag vägrar att stanna. Fortsätter förbi där jag skulle få vara..

Ingenting funkar. Inte ens kläderna sitter bra längre. Inbillar mig någon sorts klaustrofobi av jakan och kavajen.

Tillslut ligger jag diagonalt genom hela bilen och det kommer något slag på sättet för att få ut någon frustration av all som blev nyss.

Avtagsvägen, 200 meter ifrån vägen. Där står jag.. Står bilen parkerad, Jag ligger i bilen..

När jag bestämt att vara själv vänder humöret på hundradelar.. Finns ingen menig att stoppa och förstå, reda ut.

Alla är i vägen, säger du något är du bara i vägen. Vill du hjälpa mig så var inte här! Jag kommer alltid tillbaka. När jag går måste jag få gå.

Känner lugnet infinna sig. Jag har inte rört mig utan ligger fortfarande tvärsigenom bilen. Jag slutar tänka. Ingen ser mig. jag finns, Inget mer. Bara finnas.

Meningen?

Vad finns det för mening med att man så sällan släpper hela greppet om det förflutna, det som varit? Svaret är att det ofta inte finns någon mening mer än din egen stolthet eller kärlek för det som varit.

Det håller enbart kvar skorpan av gamla sår, för att explosivt öppnas igen och göra lika ont som då trots att du gått eller i alla fall försökt gått vidare..

I hetsen kräver man svar på någon som andra redan glömt eller gömt. Du kräver saker du första gången inte skulle veta. Allt enbart för att igen försöka läka, i hopp om att det denna gång ska gå bättre med en förståelse. En förståelse om varför du inte fattade från början!

Vad är mest hälsosamt ur ditt perspektiv? Att radera allt och gå vidare med erfarenheter. Eller gå med sår som aldrig riktigt läker på grund av din egen längtan, stolthet eller ilska..

Jag blir frustrerad på mig själv som inte släpper. När det inte finns någon anledning till att hålla i, gör jag det ändå. Med poetiska förklaringar samtidigt som jag VET varför jag inte går vidare…

Jag gör nya upptäckter nya val och förskräcks av tanken på att det förflutna ligger så alldeles för nära. Trots sin korta varaktighet och det tidsmässiga avståndet gör det mig rädd att förlora det jag får idag. Ändå håller jag kvar en monolog med förr, utan att få något tillbaka mer än känslan av rädsla.

Jag vill se vart denna vägen leder mig. Jag vill inte överhuvudtaget förlora den på grund av min oförmåga att stänga gamla dörrar! Nu känns det som den hänger i en mycket skör sytråd.. Hur länge finns tålamodet att vänta? Lyckas jag stänga rätt dörrar innan?

Jag har redan låst upp denna dörr och väntar med samma iver och längtan som barn väntar på tomten varje år… Att den ska öppnas med välvilja av någon annan.

Staffan Ydrefalk

Fristaden ingen förstår

Jag sitter i den öppna dörren som leder till uteplatsen på jobbet och fryser.. Men jag sitter kvar… Utanför staden  där allt är mörkt. I de få lampornas sken ser jag hur dimman ligger tung i luften.

***

Den ända som finns att ta hänsyn till är mannen som skymmer mörkret på andra sidan den öppna dörren till uteplatsen.. Den friska luften får honom att känna sig fri, lugn och hemma. Spänningen inom honom släpper och tankarna svävar fritt och vilt även om kylan inom ett par minuter blir alldeles för kall..

***

Det var länge sedan jag fick en stund av ensamhet.. Att släppa allt fritt. Det är då både drömmar, rädslor och annat kommer fram till ytan. Det är den jag är nu som ingen ser. Den personen som ingen förstår existerar.

***

Du kommer aldrig kunna skönja vilken känsla som mannen i dörren i detta nu befinner sig i. Den är inte möjlig att beskriva och den är nästintill omöjlig att beskåda. Den har inget uttryck, ingen mall att gå efter. Känslan av ett tomrum inombords. Ett tomrum som han skulle beskriva som ett paradis. Några få timmar av ensamhet där inget är. Fantasi, drömmar och verklighet glider ihop till en fristad inte många förstår sig på.

I sociala nätverk som cirkulerar runt denna mannen är många gånger mycket lik honom själv. Men stunden kommer då det trotts alla likheter inte finns någon som förstår.

***

Jag ska sluta svara. Svaret ska bli ett och samma: Jag följer mitt hjärta.

Tack vare att jag gjort mycket i jämförelse med andra jag träffar får jag ofta på något sätt försvara mig och det jag gör.. Du kan inte bara göra, du måste förklara.

***

Jag vill så ofta att allt, hela framtiden ska falla på plats nu på en gång. Jag orkar inte vara orolig på att det jag vill ska hända inte ska hinna fram i tid…

I mIn fristad.

Staffan Ydrefalk

Jag har aldrig förstått helheten.

Jag har ständigt erövrat nya erfarenheter och breddat min zon av trygghet. Detta har krävt otroligt mycket av mig själv, och psykiskt har jag både pikat och dalat kraftigt på grund av min egen framfart. Jag har sällan slängt blicken bakåt för att tänka på det jag nyss genomfört, istället har jag sprungit in i en annan utmaning! 

Jag själv förtränger ofta mängden av min erfarenhet då jag inte lägger någon större vikt i att kunna allt samtidigt. Utan gräver fram det som behövs vid ett visst tillfälle, ibland är det väldigt långt borta med mycket damm. Men erfarenheten är alltid en tillgång och bristen att inte kunna allt NU, gör mig lite mer ödmjuk.
***

Min dröm var att jobba 60/40.
60% fast för en trygg ekonomi och 40% för att göra det jag älskar.
För några timmar sedan skrev jag på en anställning till fritidsledare, och jag arbetar för mig själv som fotograf. Samtidigt har jag ett ideellt arbete som låter mig göra det jag älskar, 
Jag har nått min vision om arbetsplats. Nu är det dax att fylla det med AWESOMENESS! Jag har fått möjlighet att jobba minst 100% med det jag älskar att jobba med.

”När jag vrider på huvudet och blickar tillbaka, kan jag med lätthet skapa en röd tråd med händelser som fått mig att bli den jag är och att jag är där jag är just idag. Ibland är det en slump, men utan min egen drivkraft till mer, vet jag inte vem jag hade varit idag.”

Min dröm är att få nätverka, hålla i workshops och presentationer.

#BOOM!
Med värme
Staffan

”Du ska ha våra våra värderingar”

I samhället ropas det överallt om egen vilja. Att ingen ska få göra om mig och att jag är värdefull. Att man ska respektera och acceptera varandras åsikter och värderingar. 

Jag kommer att ta upp en situation som finns. Hur många som gör så låter jag vara osagt. 
Men att organisationer söker personer, ja till och med söker eldsjälar att jobba i deras verksamhet. På ett villkor, att du blir som dom. Vill du inte ändra din livsstil släpper vi inte in dig. 
Hur ska en organisation kunna utvecklas med full kraft om man exkluderar 70% (procentsatsen tagen från luften) av alla som är kvalificerade till tjänsten? 
De 70% som inte delar deras livsstil kan ha svaret på många lösningar. Inte minst så har dom andra infallsvinklar. Jag säger inte att alla tänker lika p.g.a att leva i samma livsstil. Jag har dock rätt i att man missar dom som tänker annorlunda och kan göra den utvecklingen man är ute efter. 
Tänk vad en organisation som inkluderar alla till dialog på alla plan skulle kunna prestera. Vilken hälsostatus du än har, får du tillföra din erfarenhet eller vision.
Det skulle ju vara magiskt. 
När jag möts av de som kräver mig att byta värdering och ställningstagande bemöter jag dom med fullt försvar tillsammans med ett anfall. Det sker automatiskt. Känner jag mig hotad och att någon vill ändra mig blockerar jag allt. Efter det får många det svårt att få mig tillbaka till den dialog med respekt och acceptans alla i samhället ropar efter. 
***
Det finns ofta ett utarbetat syfte med denna exkluderande paragraf. 
Frågan är vad den tillför
Mvh
Staffan Ydrefalk

Du vann

Jag fann dig. 

Idag känns det konstigt. Jag kan i efterhand inte förstå hur mycket jag brann för det jag tror på. Det började som nyfikenhet och äventyrslust. Under året som gick blev det mer och mer en del av mig själv. Det slutade med en enorm frustration, och efter stormen lagt sig kom mängder av insikter. 

Messengers of Peace var mitt barn, och jag var beredd att dö för att få fram min åsikt och vision. 

Exempel: 
Under sommaren jag fick reda på att det skulle vara ett läger i Saudiarabien baserat på Messengers of Peace. Min organisation påstod sig redan ha en representant för denna resa. I mina ögon förstod dom inte potentialen i lägret, och jag såg det som en kränkning att de redan tillsatt någon. En för mig ointresserad person. Följden blev tiotalet mail till min organisation där jag tryckte på vikten av lägret och att jag borde åka. 
Tillslut kom kanten, och jag hoppade utan att tänka. 
Jag SKA dit!
Ett utdrag ur mitt sista mail:

”[…]Där har jag min anledning att åka ner till Peace lägret i Saudi Arabien i slutet på september. Jag vill fortsätta på den resa som ******** lät mig börja på. Jag har ingen aning om vad som kommer hända framöver.  

MEN jag vill göra allt jag kan för att få fortsätta i samma riktning. Jag är Engagerad, Motiverad och Nyfiken. Att sprida min erfarenhet vidare i Sverige är inte svårare än man gör det!  

Min referens är ***** ******* på *****.  

Jag har pengarna till min egen resa.   

Vänliga hälsningar
Staffan Ydrefalk”

Jag är fortfarande idag inte nöjd över hur vissa hanterade frågan, och irritationen kommer som en blixt från klar himmel när jag ser något som relaterar till Messengers of Peace.  
•••
Det började med en resa till ett annat land. En annan kultur, raka motsatsen till den kultur jag själv växt upp i. Det jag hittade var människor som var exakt som dig och mig. 
   Här borta i främmande land med landsmän jag känt i bara timmar, ska jag snart hoppa. Jag kommer att skratta faran rakt i ansiktet och hålla mitt allra första föredrag. 
Föredraget varade max några minuter. Och till en början var det svettigt, skakigt och fruktansvärt. Men jag blev inte utskrattad. Jag blev inte utbuad. Publiken gick inte. 
Jag blev stöttad och pushad att våga stå kvar.  
Tillslut öppnade jag ögonen, publiken tittade på mig. Jag tittade på dom. Skakningarna slutade. Jag slutade svettas. Nervositeten och adrenalinet sjönk aldrig. Allt förvandlades till ren lycka! Jag stod där framme, jag stod själv och jag pratade oavbrutet om vad som motiverar mig. Jag gestikulerade hejdlöst. 
Jag stod i centrum och jag älskade det!. 
•••
Jag fick aldrig igenom min vision i Sverige. Men vinsten av erfarenheter gav mig t.ex en rikare fritidsledarutbildning, nya visioner m.m.. 
Men jag saknar tempot och det extrema drivet som jag hade. Även om jag gjort saker efteråt på samma sätt så fattas det där genuina, nästan maniska engagemanget i dagens uppdrag. 
Med värme

Staffan

Fristaden ingen förstår

Jag sitter i den öppna dörren som leder till uteplatsen på jobbet och fryser.. Men jag sitter kvar… Utanför staden  där allt är mörkt. I de få lampornas sken ser jag hur dimman ligger tung i luften. 

***
Den ända som finns att ta hänsyn till är mannen som skymmer mörkret på andra sidan den öppna dörren till uteplatsen.. Den friska luften får honom att känna sig fri, lugn och hemma. Spänningen inom honom släpper och tankarna svävar fritt och vilt även om kylan inom ett par minuter blir alldeles för kall.. 
***
Det var länge sedan jag fick en stund av ensamhet.. Att släppa allt fritt. Det är då både drömmar, rädslor och annat kommer fram till ytan. Det är den jag är nu som ingen ser. Den personen som ingen förstår existerar. 
***
Du kommer aldrig kunna skönja vilken känsla som mannen i dörren i detta nu befinner sig i. Den är inte möjlig att beskriva och den är nästintill omöjlig att beskåda. Den har inget uttryck, ingen mall att gå efter. Känslan av ett tomrum inombords. Ett tomrum som han skulle beskriva som ett paradis. Några få timmar av ensamhet där inget är. Fantasi, drömmar och verklighet glider ihop till en fristad inte många förstår sig på. 
I sociala nätverk som cirkulerar runt denna mannen är många gånger mycket lik honom själv. Men stunden kommer då det trotts alla likheter inte finns någon som förstår.
***
Jag ska sluta svara. Svaret ska bli ett och samma: Jag följer mitt hjärta.
Tack vare att jag gjort mycket i jämförelse med andra jag träffar får jag ofta på något sätt försvara mig och det jag gör.. Du kan inte bara göra, du måste förklara. 
***
Jag vill så ofta att allt, hela framtiden ska falla på plats nu på en gång. Jag orkar inte vara orolig på att det jag vill ska hända inte ska hinna fram i tid… 
I mIn fristad.
Staffan Ydrefalk

Det där spelet…

Finns det något mer ointressant än att ”tävla” om att få hem någon eller att ”vinna” någon…? Att göra en människa till ett objekt utan åsikt… 

Intresset fallet plat om någon väljer att tävla.. Att bevaka revir är för mig inget större intresse. Är du intresserad kommer du vara där när allt är slut. Jag ser ingen mening i att vara sliskigast eller störst, bäst och blåst. 
***
Jag är trött på människor som ser mig som en reval som måste besegras… Märker jag det putar jag bort dig för att du är äcklig, eller går där ifrån för att det inte finns något värt att ha.
Jag har inget att bevisa så låt mig vara. Jag tänker inte tävla så sluta spela. Vill du ha mig så har du mig här. Va dig själv och jag kommer jag att stanna.
Med känslor
Staffan

Frågor utan svar

När jag hittade den första jag på riktigt älskat, gav hon inget tillbaka…

Nu är det mycket fokus på vart jag vill vara framöver. Hur blir framtiden egentligen? Jag vet inte samtidigt som jag vet precis vad jag egentligen vill. Ovissheten är bara ett spel med mig själv. Att skapa kaos för omgivningen. Ska vara hal, ska inte gå att greppa.

Men längst inne finns önskan om att få älska och en familj.. Bara en! Relationen behöver inte hålla.. Bara jag får ett barn att älska! Jag har inget ord för det jag känner om relationer. Den är skräckinjagande. Skulle jag hitta någon som känns bra skulle jag flytta idag!

Allt annat är bara extra… Jag har uppfyllt det jag vill idag och allt som kommer nu är vara extra. Det går att prioritera om något annat kommer på vägen. Jag skulle ge allt för det. Så var och när kommer jag träffa dig?

Du trodde inte att jag kände något längre… Var jag verkligen så bra på att dölja alltid? Eller ville du inte se det?

När tårar faller

Är det bekräftelsen på att det är äkta? Är det så vi vet att vi en gång för alla lyckats med den omöjliga uppgiften att öppna oss för någon annan? Att våga ta in och våga känna.

När tårar faller och förklaringen inte finns. Du sitter och pratar om något som längtan trodde den skulle få men inte fick. När inget längre är logiskt. Är det då det är äkta på riktigt?

När hjärtat ständigt avbryter dig med tårar, tårar du inte förstår. När hjärnan vill se verkligheten och hjärtat bara vill gråta.

Jag har haft svårt att våga känna, våga släppa. Idag har hjärtat börjat jobba själv, struntar i vad jag vill och visar helhjärtat vad mina känslor ville men inte fick..

Jag har aldrig riktigt varit med om att sitta och prata för att helt plötsligt brista utan att kunna stoppa det. Det var så stark saknad, hjärta hade i hemlighet gått in utan hämningar och fastnat. Jag visste inte hur starkt det kändes tills då mitt hjärta utan att vara barmhärtig visade mig precis hur fast jag var.

Med känslor
Staffan

Laddad magnet

Vi bor i samma värld med osynliga väggar som inte får överskridas, de finns för din säkerhet.

Jag har en laddad magnet som är omvänd för att mänsklig värme och trygghet inte ska straffa mig, den är alltid laddad, för min säkerhet.

Det som i min värld till vis del skapar relationer och förtroende till andra. Ses som ”brott” hos andra och ständigt får jag citat: ”du bör vara försiktig” ”va observant”. Sagt till mig. Blickar som visar på opassande eller felaktigt beteende.

Alla dessa magneter pluspol mot pluspol som stöter bort mig för att visa att jag inte gör rätt.

Ingen har hittills tagit på sig ansvaret att förklara varför jag växt upp i fel värld.

Laddad magnet

Vi bor i samma värld med osynliga väggar som inte får överskridas, de finns för din säkerhet.

Jag har en laddad magnet som är omvänd för att mänsklig värme och trygghet inte ska straffa mig, den är alltid laddad, för min säkerhet.

Det som i min värld till vis del skapar relationer och förtroende till andra. Ses som ”brott” hos andra och ständigt får jag citat: ”du bör vara försiktig” ”va observant”. Sagt till mig. Blickar som visar på opassande eller felaktigt beteende.

Alla dessa magneter pluspol mot pluspol som stöter bort mig för att visa att jag inte gör rätt.

Ingen har hittills tagit på sig ansvaret att förklara varför jag växt upp i fel värld.

Lisbeth Pipping

Under en lektion om mobbing ser vi en intervju med Lisbeth Pipping.

Under intervjun blir mitt bröst tyngre och tyngre. Tårarna är nära när Lisbeth beskriver sina första sex skolår. Min egen utsatthet i skolan åker som fritt fall förbi i huvudet. Inget som fastnar. Där är jag klar.

Men det är två saker som fastnar. Två situationer som jag nästan detaljerat kan beskriva, där jag själv utsatt och inte utsatts.

De fäster hårt och vill inte släppa. Jag vet att våra lärare tog tag i båda situationerna. Jag vet att vi bad om förlåt och att vi fick rätta till den onda vi gjorde. Föräldrar som fick veta. Allt uppklarat..

Ändå är det inte helt borta från mitt samvete..

Meningen?

Vad finns det för mening med att man så sällan släpper hela greppet om det förflutna, det som varit? Svaret är att det ofta inte finns någon mening mer än din egen stolthet eller kärlek för det som varit.

Det håller enbart kvar skorpan av gamla sår, för att explosivt öppnas igen och göra lika ont som då trots att du gått eller i alla fall försökt gått vidare..

I hetsen kräver man svar på någon som andra redan glömt eller gömt. Du kräver saker du första gången inte skulle veta. Allt enbart för att igen försöka läka, i hopp om att det denna gång ska gå bättre med en förståelse. En förståelse om varför du inte fattade från början!

Vad är mest hälsosamt ur ditt perspektiv? Att radera allt och gå vidare med erfarenheter. Eller gå med sår som aldrig riktigt läker på grund av din egen längtan, stolthet eller ilska..

Jag blir frustrerad på mig själv som inte släpper. När det inte finns någon anledning till att hålla i, gör jag det ändå. Med poetiska förklaringar samtidigt som jag VET varför jag inte går vidare…

Jag gör nya upptäckter nya val och förskräcks av tanken på att det förflutna ligger så alldeles för nära. Trots sin korta varaktighet och det tidsmässiga avståndet gör det mig rädd att förlora det jag får idag. Ändå håller jag kvar en monolog med förr, utan att få något tillbaka mer än känslan av rädsla.

Jag vill se vart denna vägen leder mig. Jag vill inte överhuvudtaget förlora den på grund av min oförmåga att stänga gamla dörrar! Nu känns det som den hänger i en mycket skör sytråd.. Hur länge finns tålamodet att vänta? Lyckas jag stänga rätt dörrar innan?

Jag har redan låst upp denna dörr och väntar med samma iver och längtan som barn väntar på tomten varje år… Att den ska öppnas med välvilja av någon annan.

Staffan Ydrefalk

Vart?

Har fumlat hela hösten med vart jag vill fortsätta mitt liv… Örebro, Hallsberg Grannkommuner? Eller upp till Stockholm igen.

Vissa allternativ är mycket mer lockande än andra. Det här är mitt största problem idag, och det är ett stort ett kan jag utlova!

Jag vet inte heller exakt vad för jobb jag önskar att ta.. Bara hur jag vill jobba.. Tyvärr få fritidsgårdar som erbjuder det här hemma.

Jag älskar utbildningen och kurserna. Jag känner att med säkerhet att jag vill jobba med dessa ”frågor”! Men hur och var är som sagt svårt att hitta. Jag har visserligen inte letat ordentligt heller men.. Men vad ska jag söka på för att hitta rätt?

Med värme
Student med många frågor

Säger

Vill verkligen träffa dig igen.. Men tiden går och trots båda sagt samma känner jag nervositet för att det inte kommer hända. I min oro hör jag av mig lite för mycket för att det enligt mig själv ska vara okej..

Det känns som det skulle kunna bli så bra. Det är vad magen säger..