Kategoriarkiv: Fotograf

Avundsjukan 

Jag lever med en konstant avundsjuka. Jag ser de många fotografer som lever på sin passion. Fotografer som på heltid får göra det de hade som mål. 

Det är i alla fall vad jag ser. Jag vet att många antagligen inte lever drömmen varje dag, utan att det faktiskt finns jobbiga dagar. Men dom är där, där framme i sitt rampljus av att ha lyckats. 

Jag glömmer bort mig själv och min passion. Jag känner bara min brist i att nå mitt eget mål. Jag är lika bra som dom! Hur kan de lyckas och inte jag? Jag tittar.. Avundas och längtar, tills jag kommer på mig själv. 

Jag kan inte komma till deras ställe, jag kan inte bli som dom. Min passion är att fotografera fritt. Att dokumentera mina känslor och det som är runt mig. Mina bilder säljer inte. Min passion är att berätta, att väcka något hos den som ser mina bilder. 

Jag glömmer ständigt bort hur det var det var…

Stunder som..

Däcken når gruset..

Bilen på vändplanen vänder runt och stannar. Motorn stängs av och allt är mycket tyst.. …Dörren öppnas.

Jag tar kameran som ligger i passagerarsättet samtidigt som jag reser mig och går.

Några få steg bort från bilen hakar jag fast kameran i bältet, sätter händerna i byxfickorna och andas djupa andetag för att hitta det jag här ute så gärna vill finna..

Jag finner inget och hinner bli små besviken av min barnsliga förväntan. I samma ögonblick blir jag skrämd. Vinden har ryckt tag i löven som ligger bakom mig och bilen, vilket tillverkar ett högt prasslande ljud. Jag skakar av mig räddslan som nyss flög på mig, letar på nyckeln i fickan och låser bilen, tar upp kameran, sätter mig på knä och börjar ta bilder.

Att bilderna som bildas inte blir bra berör mig inte alls.. Jag är inte ute efter bra bilder. Jag är besviken på att jag känner inte den frihet och lätthet som jag önskar.. Trots det fortsätter jag att trycka av, och går allt närmre den bro kamerans öga ändå fastnat för.

Våra tre ögon blir tillslut sammanfogade till ett enda och världen runt om mig tynar sakta bort. Samtidigt uppenbaras jag i ett tomrum. Vårat öga jobbar på bra och får mig att backa in i mörka delar av den gläntan jag nyss stod i, bort från lampornas ljus käglor.

Jag blickar bakåt och försöker förtänga min egna rädsla för mörkret. Två steg.. tre steg till sen är vi där. Bilden vi skapat är renaste konst.

Kamerans öga drar mig närmare det vatten som stillsamt glider förbi. Efter bara minuter ligger jag i gräset, i slänten, bara en halv meter från det stilla vattnet. Vi vrider ögat åt alla håll, på stort som smått längst vatten kanten och upp mot bryggan som ligger bara en liten ansträngning bort.

Utan att jag tänkt, har jag hamnat i mitt eget dilirium där tid och plats inte spelar någon roll. Vad som fortfarande avbildas från vårt öga är helt ovesäntligt. Bara att vi arbetar tillsammans gör mig fri. Till slut rullar jag fram och tillbaka och står näst intill på huvudet för att på olika sätt bara testa resultaten.

När kraften, i min för stunden ända vän har sinat så befinner jag mig liggandes på mage utsträckt över hela bryggan med kameran alldeles för nära vattnets dödliga stillhet.

***

Jag har kommit dit, där som jag hade mitt syfte från början. Jag är här och nu. Inte före, inte efter. Bara nu..
Längst bort på bryggan, på andra sidan den bro som bryggan går under, sätter jag mig ner. Jag lutar ryggen mot en av de pålar som används av båtar som för en stund ska få vila. Med knäna mot bröstet och händerna i de varma byxfickorna sitter jag där ihop krupen och bara är..

Längre bort hör jag hur Örebro brusar.. Det stilla vattnet blir till och från till liv när fiskar chipar efter andan, vinden i träden och annars allt helt stilla. Sitta och bara vara är något som kan vara så befriande.

Mystiska dropar bildades utan hjälp från någon i mina ögon och faller längst min kind.. Varken sorgen eller glädjen finns just nu. Allt är så neutralt.

Vad kan vara så fantastiskt neutralt att du fäller tårar för det?

Sommarbilder från Viby

Tre bilder

Här finns tre bilder som togs under en Söndagskväll i Juli. Även denna gång hittade jag inte det naturreservat jag letade efter. Åkte ett par mil för att se om man hittade det jag sökte . Men ack nej, det var svårare än så. Jag fick nöja mig med att springa ut på en av alla åkrar jag passerade med bilen för att få någon bild alls.

Detta blev resultatet

https://www.facebook.com/photo.php?fbid=545462342180595&set=a.403960682997429.91073.292541324139366&type=1&relevant_count=1

Att jobba mot familj, vänner, familjens vänner

Det är en stor, hårfin gråzon.

Att ständigt göra avvägningen vad denna kund/vän ska ha för pris, kan inte få magkramp för mindre.

Kanske är det lätt. Alla vänner ska få ett bra pris. Men var sätter jag min gräns för vänner? När slutar de va vänner och blir enbart en kund?

Under åren som målare och hobbyfotograf fick jag mycket skitsnack mot mig på olika sätt. Detta har lät till att jag har tröttnat på att bli överkörd på olika sätt, och beroende på tillfälle är nu mera mycket principfast. Speciellt på foto.

Det är överhängande att jag förlorar kunder på detta sätt. Men vad är viktigast?
Min integritet eller att bli erkänd och en större kundkrets..

I dagsläget väljer jag med säkerhet min integritet då jag för länge sedan tröttnat på att bli dåligt behandlad av olika sorts kontakter/kunder. Jag sätter hellre ned foten om jag anser det vara fel någonstans än att än en gång bli överkörd.
Frågan återkommer dock. Vart är min gräns för ”gratis” jobb mot vänner?