Lisbeth Pipping

Under en lektion om mobbing ser vi en intervju med Lisbeth Pipping.

Under intervjun blir mitt bröst tyngre och tyngre. Tårarna är nära när Lisbeth beskriver sina första sex skolår. Min egen utsatthet i skolan åker som fritt fall förbi i huvudet. Inget som fastnar. Där är jag klar.

Men det är två saker som fastnar. Två situationer som jag nästan detaljerat kan beskriva, där jag själv utsatt och inte utsatts.

De fäster hårt och vill inte släppa. Jag vet att våra lärare tog tag i båda situationerna. Jag vet att vi bad om förlåt och att vi fick rätta till den onda vi gjorde. Föräldrar som fick veta. Allt uppklarat..

Ändå är det inte helt borta från mitt samvete..

Vad vill du säga?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.