Kokong

Varje vinter. Korta dagar inlindade i en mjuk dvala. 

Allt runt dig har redan dött, utom det liv du tvingar leva i samma frostiga kyrkogård som du. 
Dina tankar lever på längtan efter det som en gång fanns. För varje dag tynar minnena bort medan längtan blir starkare, depression. Bristen på liv och värme sluter kokongen helt. Tid slutar existera.. Färg blir till gråskala, likgiltig. 
***
Plötsligt, värmen mig kinden, kvittret från träden i allén, ljuset. Det gick så fort att ögonen inte hinner anpassa sig.
Varje hus, en ny kokong. Varje människa, en sovande larv. 
Från ett land i grav likgiltighet, till varje människas utopi. Handlingskraft, förälskelse, respekt och förståelse. Världsfred. 
Bristen och längtan efter sol är större än någon kan hantera. Naturens egen drog. 

Vad vill du säga?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.