Hur jag kände då..

Det är första gången på fem år som jag kan tända ett ljus vid dina ben och fortfarande se det brinna efter att tändstickan brunnit ut..

Det har alltid varit stormigt här och jag har bara kunnat vara kvar i några få minuter.

Har det hänt något, eller kom jag bara vid bra väder för en gång skull?

Vad var det som hände? Fanns det någon mening? Hände allt bara för att jag skulle få veta att andar finns?

Efter begravningen fick jag veta att det är starkt att våga sitta där..

FAN vad allt ska vara så starkt!
Kan jag inte få göra sånt som för mig känns självklart?
..I alla fall ganska säkert, utan att få veta hur starkt det är?

Efter omtumlande veckor utav att möta honom på natten i ilskna samtal och på dagen vara helt blockerad för känslor, en tomhet. Inte av att han är borta, utan att jag blockerat mig själv känslomässigt. Jag känner ingenting.

Vi kommer i bil, redan innan kyrkan syns så sprider dig en nervositet och skuld i mig. Det fastnar i bröstet och stannar där.

När jag står några meter från ingången hör jag musik. Dom spelar någon lugn musik som passar i kyrkor.

Jag tittar på Gustav och det går inte!

Jag går iväg en liten bit och brister, Gustav kommer efter ganska snart. Tårarna rinner ner och min röst är egentligen sedan länge borta.

Tanken på att du ligger där inne tillsammans med musiken är för stor för att kunna hantera den.

Pappa undrar vart jag vill sitta, hur ska jag veta det? Utan att tänka säger jag, där framme.

Jag tog för givet för givet att vi skulle sitta på samma plats, vi som var en grupp.

Jag går in någon gång strax innan alla andra. Jag ser pappa sitta bland de första raderna.

Jag vill flytta honom och känner att jag behandlar honom illa när jag går förbi och sätter mig framför alla.

Han är här för min skull och jag ”dissar” honom. Ingen sitter här. Bara jag.

De jag trott skulle sitta med mig, sitter nästan längst bak. Varför?

Frågorna bara ökar i en allt större förvirring och jag har börjat bli arg på grund av det bemötandet jag fått av folk sedan det hände.

Jag får inga svar, jag blir utfryst. Ingen ville prata..

Jag sitter själv med min blockering av känslor, med en rädsla att inte kunna känna. Att inte kunna känna, det jag mest av allt vill känna, Sorg. Jag vill gråta, hur gör man?

Prästen pratar på och det ända som går i mitt huvud är varför och tänk om, jag inte känner..

Prästen börjar prata om vänskapen mellan Frodo och Sam, tydligen en av hans favoritböcker.

Hon som pratade där framme, prästen. Hon hade hittat min ömma punkt. När hon pratade om bandet mellan Frodo och Sam, kändes det som hon pratade direkt till mig.

Till mig, om bandet mellan mig och Mikael. Banden mellan mina vänner och mig som inte går att förklara.

Idag

Det är det känsligaste ämnet jag har! Vi behöver inte prata ofta. Vi behöver inte känt varandra länge, det bara finns där. Något jag inte kan förklara. Den där kontakten och tilliten jag har. Jag bara får till vissa människor.

Vad vill du säga?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.