Du vann

Jag fann dig. 

Idag känns det konstigt. Jag kan i efterhand inte förstå hur mycket jag brann för det jag tror på. Det började som nyfikenhet och äventyrslust. Under året som gick blev det mer och mer en del av mig själv. Det slutade med en enorm frustration, och efter stormen lagt sig kom mängder av insikter. 

Messengers of Peace var mitt barn, och jag var beredd att dö för att få fram min åsikt och vision. 

Exempel: 
Under sommaren jag fick reda på att det skulle vara ett läger i Saudiarabien baserat på Messengers of Peace. Min organisation påstod sig redan ha en representant för denna resa. I mina ögon förstod dom inte potentialen i lägret, och jag såg det som en kränkning att de redan tillsatt någon. En för mig ointresserad person. Följden blev tiotalet mail till min organisation där jag tryckte på vikten av lägret och att jag borde åka. 
Tillslut kom kanten, och jag hoppade utan att tänka. 
Jag SKA dit!
Ett utdrag ur mitt sista mail:

”[…]Där har jag min anledning att åka ner till Peace lägret i Saudi Arabien i slutet på september. Jag vill fortsätta på den resa som ******** lät mig börja på. Jag har ingen aning om vad som kommer hända framöver.  

MEN jag vill göra allt jag kan för att få fortsätta i samma riktning. Jag är Engagerad, Motiverad och Nyfiken. Att sprida min erfarenhet vidare i Sverige är inte svårare än man gör det!  

Min referens är ***** ******* på *****.  

Jag har pengarna till min egen resa.   

Vänliga hälsningar
Staffan Ydrefalk”

Jag är fortfarande idag inte nöjd över hur vissa hanterade frågan, och irritationen kommer som en blixt från klar himmel när jag ser något som relaterar till Messengers of Peace.  
•••
Det började med en resa till ett annat land. En annan kultur, raka motsatsen till den kultur jag själv växt upp i. Det jag hittade var människor som var exakt som dig och mig. 
   Här borta i främmande land med landsmän jag känt i bara timmar, ska jag snart hoppa. Jag kommer att skratta faran rakt i ansiktet och hålla mitt allra första föredrag. 
Föredraget varade max några minuter. Och till en början var det svettigt, skakigt och fruktansvärt. Men jag blev inte utskrattad. Jag blev inte utbuad. Publiken gick inte. 
Jag blev stöttad och pushad att våga stå kvar.  
Tillslut öppnade jag ögonen, publiken tittade på mig. Jag tittade på dom. Skakningarna slutade. Jag slutade svettas. Nervositeten och adrenalinet sjönk aldrig. Allt förvandlades till ren lycka! Jag stod där framme, jag stod själv och jag pratade oavbrutet om vad som motiverar mig. Jag gestikulerade hejdlöst. 
Jag stod i centrum och jag älskade det!. 
•••
Jag fick aldrig igenom min vision i Sverige. Men vinsten av erfarenheter gav mig t.ex en rikare fritidsledarutbildning, nya visioner m.m.. 
Men jag saknar tempot och det extrema drivet som jag hade. Även om jag gjort saker efteråt på samma sätt så fattas det där genuina, nästan maniska engagemanget i dagens uppdrag. 
Med värme

Staffan

Vad vill du säga?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.