De yttre rösterna

Varje gång du nämns ilar det en större våg av irritation genom kroppen. Jag gick, ni blev kvar och idag agerar vi båda mer positivt än de ca 168 dagar då vi sågs i samma rum. Från början bildades snabbt en bild som inte var dig till någon nytta. Jag gav dig chansen att visa mig motsatsen, och aktivt försökte jag varje dag hålla de yttre rösterna borta.

Vi var aldrig på samma våningsplan, vi var ofta i samma rum men på olika våningar. För varje handling jag värderar som misstag från din sida knackar rösterna sig närmare och mitt försök att ge dig möjlighet att visa mig din tanke bleknar sakta bort dag för dag. Tillslut brister allt, skyddsbarriären från rösterna slutar existera och strax efter känner jag hur min egen värdegrund skriker av frustration.

I 100 dagar har jag försökt ta hissen upp en våning för att påpeka att taket är för tjockt för att ett samarbetet ska funka. Men hissen fastnade altid på vägen och sjönk sakta tillbaka till min egen våning. Nu jobbar olika röster istället till din fördel. De nämner att du tagit hissen ner och lyckats öppna dörrarna med vissa svårigheter. Ibland åker hissen förbi våningen de andra är på. Men då tvingar du den att åka upp igen.

Jag ville förstå, tror jag… När jag kände att du var så långt ifrån mina egna värderingar och samtidigt försöka jobba mot samma mål, under samma tak, gjorde målet omöjligt att fokusera på. Jag såg enbart det jag inte ville se dig göra. Respekten för dig minskar och min självgodhet ökar. Jag är medveten om min oförmåga till samarbete. Det blev ett aktivt beslut av mitt omedvetna, när allt inom mig ville slå dig.

Jag ser de 168 dagarna tydligare för varje gång och jag vill aldrig tillbaka.

Djupare andetag

Jag står där, avslappnat står jag med huvudet lutat mot dörrkarmen. Du följer mig med blicken och ser med värme in i mina ögon. Det finns ett lugn och samtidigt en längtan i dina ögon.

Du döljer det du tänker på. Få vet nog vad som egentligen rör sig i huvudet på dig. Men jag vet vad som rör sig i mitt, jag har en utmaning… Eller egentligen har det blivit en utmaning. En utmaning som aldrig ska finnas. Min hand fingrar nervöst på dörrkarmen bakom ryggen. Hur svårt kan det egentligen vara? Jag tar mod till mig.. Eller vänta, varför ska jag vara modig?… Nej men nu gäller det!

Jag tar ett lite djupare andetag och.. ”Jag älskar dig”.

Mina tankarna gör precis det jag tänkte göra men mina läppar rör sig inte. De är lika stilla som dina och jag försöker en gång till. ”Jag älsk…” Nej.. Det går inte. För varje sekund blir du vackrare och jag ser din inre värme nu mer än tidigare.

Nu tvingar jag fram orden och det jag vill säga blir sagt. Det känns ingenting. Jag har bara sagt det till en ända person tidigare, och nu när du står här känner jag ingenting. Jag hör orden men de blir bara svävande ord i rummen jag står emellan.

Jag ser dig genom spegeln och jag ska säga att jag älskar dig. Det ska få mig att tycka om mig mer och med tiden ska det bygga upp mitt egenvärde. Men hur börjar jag, när jag till en början inte kan forma orden ur min egen mun?

 

Jag står tyst en längre stund och bara studerar min egen spegelbild.

Jag tycker om den. Men det förblir en tyst hemlighet för mitt inre…

Det där lugnet skrämmer mig.

Finns jag om ingen annan ser mig? Om ingen annan ”Gillar” min existens, är jag då fortfarande värd något? Missbruket av att behöva synas är en stress. Den där intresseklubben som allt för ofta brukar anteckna saker, tog för många år sedan över mitt liv. Jag går rutinmässigt in på sociala medier för att få reda på något fantastiskt onödigt. Något som inte kommer att tillföra mitt liv något gnutta vett alls. Det ända är att det för stunden stillar begäret av att veta allt, och att möjligen hunnit blivit bekräftad sedan sist jag var inne för 20 minuter sedan.

Självfallet är både du och jag precis lika värdefulla oavsett vad cyberspace hävdar. Mitt beteende och mina tankar tror tyvärr att verkligheten är en kopia av Facebook, bekräftas du inte finns du inte.

Jag vaknar, det är tyst och mörkt i rummet. Allt är behagligt och lugnt. Det skrämmer mig. Jag har troligtvis inte, men kanske, möjligen missat något (o)viktigt i min andra verklighet. Jag vill ligga kvar, njuta av stillheten. Jag vet och kan mitt eget bästa. Mitt begär av ”kontroll” och abstinents av att intresseklubbarna ohämmat tar emot min åsikt utan eftertanke, tar däremot över och jag loggar in, loggar ut från verkligheten.

Det skrämmer mig att lugnet stressar mig. Det skrämmer mig att mitt beteende vill veta saker jag inte vill veta. Jag vet mitt eget bästa. Jag vill, men klarar det inte. ”Om någon vill mig något viktigt så ringer dom” Vart försvann den mentaliteten? Handlingen är fortfarande fullt genomförbar. Ingen har tagit bort ringfunktionen, de har däremot lagt till många andra saker.

Jag har med andra ord dumförklarat hela min bekantskapskrets med det här förhållningssättet. Mina tankar tror att ingen jag känner kan slå mitt nummer och trycka på den stora gröna ikonen/knappen.

Jag skräms av att inte kunna styra mig själv.