Planerad rymning.

Resan känns så. Som en planerad flykt från allt som i vardagen ockuperar tiden att tänka. Att lägga in det viktigaste just då, stänga dörren och åka. För varje meter stänga av det som är, och för varje minut fylla tankarna med mig själv. 

Gå in. Gå djupt. In i mig själv.

***

Vart ska jag? Vad är meningen? Vem kan jag få prata med på djupet? Kan jag åka till de trygga människor jag sen tidigare redan känner?

Kan man ha livsmentorer? En sådan person som jag kan filosofera med i timmar? Mitt liv är uppdelat. Mitt jag och min trygghet ligger ojämnt fördelat i hela Sverige och delar av Finland.

De som inspirerat mig har fastnat. Jag har lagt en ohämmad trygghet i deras händer utan lov. Varför vet jag inte. De kom förbi de murar andra en livstid, ständigt försöker komma över. Jag kan förlora dom imorgon, vem kan förutspå framtiden? Ändå är min tillit enorm för dessa människor.

De har inte krävt något av mig, utan har bekräftat mig som en jämlike. Vi har olika åsikter, olika bakgrund. Det jag tror varit samma är vår sårbarhet. Vi har vågat visa andra våra rädslor. Vi har ensamt fallit och gemensamt landat.

Vilken årstid?

Beroende på vilken dag du frågar mig, kommer svaret variera 1000 ord i längd. 

Beroende på i vilken årstid du frågar mig, kommer du se mina mörka eller ljusa sidor.

Beroende på i vilken situation du frågar mig, kommer du få svaret att jag är någon helt annan.

 **

Att själv förstå att lilla jag, helt själv, är tiotals personer i samma varelse är en utmaning. När jag ser det som omöjligt att definiera mig själv, hur skall jag då kunna stilla samhällets krav på att presentera mig som en ända?

Hur hälsar du nya välkomna till din värld.. Vem av alla jag ska fram först?

Kommer den lugna tankfulla jag förlora denna nya kontakt? Kommer mitt kreativa jag ses som dåren som fortfarande går fri?

 

”Beskriv dig själv, min 200 ord.” = ”Beskriv hur jag kommer uppfatta dig när vi ses för första gången.”

Avundsjukan 

Jag lever med en konstant avundsjuka. Jag ser de många fotografer som lever på sin passion. Fotografer som på heltid får göra det de hade som mål. 

Det är i alla fall vad jag ser. Jag vet att många antagligen inte lever drömmen varje dag, utan att det faktiskt finns jobbiga dagar. Men dom är där, där framme i sitt rampljus av att ha lyckats. 

Jag glömmer bort mig själv och min passion. Jag känner bara min brist i att nå mitt eget mål. Jag är lika bra som dom! Hur kan de lyckas och inte jag? Jag tittar.. Avundas och längtar, tills jag kommer på mig själv. 

Jag kan inte komma till deras ställe, jag kan inte bli som dom. Min passion är att fotografera fritt. Att dokumentera mina känslor och det som är runt mig. Mina bilder säljer inte. Min passion är att berätta, att väcka något hos den som ser mina bilder. 

Jag glömmer ständigt bort hur det var det var…

Kokong

Varje vinter. Korta dagar inlindade i en mjuk dvala. 

Allt runt dig har redan dött, utom det liv du tvingar leva i samma frostiga kyrkogård som du. 
Dina tankar lever på längtan efter det som en gång fanns. För varje dag tynar minnena bort medan längtan blir starkare, depression. Bristen på liv och värme sluter kokongen helt. Tid slutar existera.. Färg blir till gråskala, likgiltig. 
***
Plötsligt, värmen mig kinden, kvittret från träden i allén, ljuset. Det gick så fort att ögonen inte hinner anpassa sig.
Varje hus, en ny kokong. Varje människa, en sovande larv. 
Från ett land i grav likgiltighet, till varje människas utopi. Handlingskraft, förälskelse, respekt och förståelse. Världsfred. 
Bristen och längtan efter sol är större än någon kan hantera. Naturens egen drog.