Där vågorna inte når dig

Där du är precis den du vill vara.

Där sitter jag med en osmaklig snabbkaffe i muggen jag håller i. Jag sitter lutad mot den faluröda torpfasaden, som är sådär sommarvarm efter att solen legat på flera timmar.

Solen värmer mig de sista minuterna som den kommer att vara uppe.

Ställer mig upp och funderar n stund på vad jag ska göra nu.. Tankarna hinner inte gå långt innan jag går ner för backen och ut på grusvägen. Vid första stegen på gruset släpper jag mina tofflor som snällt stannar där de blev släppta, i riktning mot vattnet.

Första dagen i sommar som jag går barfota. Att känna gruset under fötterna är så skönt. Trotts alla vassa stenar och barr som åker rakt in i fötterna och gör så jag går som om jag skulle ha svåra tix så är det värt besväret.

(2012)

Om..

Om jag ska ärligt säga dig vem jag är. Jag har inga ord. Det är du som avgör vem jag är. Jag har sagt så många ord utan att få människor att förstå. Mina ord har satt dom mer i spinn och desto fler ord jag med min mun formar desto större blir deras labyrint till vem jag är.

Det finns dom som låtit mig flöda i eget intresse. Låtit mig prata.

De ställer inga frågor, de ifrågasätter mig.

De frågar om min resa. De låter mig vara jag.

Jag är alltid jag. Jag kan inte vara någon annan. Litar du inte på mig så kan jag inget göra. Du kommer aldrig veta vem jag är då du letar efter något jag inte är.

Den som inte frågar får ofta mycket mer än den som vill veta.

En sång är inget utan melodi, det är bara text. En text som vilken annan text som helst. Du får mig inte att sjunga, du kan bara få mig att läsa min text.

Det är i mina ögon fascinerande hur dom som undrat i flera år fortfarande inte kan sätta fingret på vem jag är. De säger att jag ständigt överaskar, samtidigt förvirrar..

De som lyssnat när jag sjungit har på bara dagar sett mig rakt igenom.

___

Nätter som denna kan jag ibland bli sorgsen då jag aldrig villat vara någon som ingen förstår sig på. Jag vill inte vara förvirrade. Varför ser människor mig som mystisk?..

Hur mycket jag än berättar om min bakrund kommer det inte göra dig mer förståndig. Du ser fortfarande inte mig.

I de stunder som kräver min fulla närvaro, är jag alltid lojal.

Paradiset

Jag är en idyllisk drömmare. En drömmare med sådan kreativitet att det är svårt att behöva godta den verklighet jag ständigt måste tillbaka till.

Desto mer jag saknar, desto mer idyllisk och detalj rik blir den verklighet jag skapar till mig själv..

Innan jag fått veta..

Fängslad

Med datum och uppgifter jag inte godkänt gjorde ni mig fängslad. Fängslad i sinnet, fängslad i utförandet.

Ni stoppade min förmåga att tänka, när ni sa ett icke godkänt när tiden rann förbi.

Ni stärkte min desperation, när ni underkände mig och sa att jag kunde bättre.

Jag kunde och kan mer än jag visade.

Jag protesterade!

När jag var tvungen, visade jag det jag kunde och gick vidare..

Ni var alltid lika chockade över var det kom ifrån. Det kom ifrån mig själv, jag var tvungen att visa på era villkor för att klara mig.

Det är samma sak idag som då. Är jag inte engagerad i det som händer, så händer inget. Kommer jag på något att skriva måste jag skriva det där och då. Fem minuter senare kan jag inte skriva. Känslan jag hade är borta och i känslan fanns också mitt tålamod att skriva..

En vän från den här tiden, fick läsa de utlåtanden ni gjort om mig i tre år. Han undrade vem det är ni förväxlat mig med. Det var inte jag som var på de papper han läste..

En öppen kanal

Min frustration av det jag utsattes för hade en öppen kanal med mina känslor vilket gjorde att jag inte bar på det tunga då det på samma gång det kom in i mig rann ut i tårar, skrik eller båda.

Den kanalen stängdes av och konsekvensen var förödande för den som senare fick allt över sig.

Att bära på den frustration någon annan gett dig är inget annat än destruktivt och orealistiskt.
Samhället jag var på väg att växa upp i tillätt mig inte att visa hur ont jag hade. Jag fick inte visa det genom mig själv.

Jag skulle genom våld ge denna människa samma smärta som den givit mig, så som en spegel( gärna med förstoring).
Men det var oacceptabelt för mig att visa vilken smärta den gett mig med dennes val av ord.
Det var alltid det med få undantag.

Ord. Med ord skar dom mig blodig. Genom att inte acceptera min öppenhet gick orden djupare än de skulle behövt göra. Det dröjde inte länge innan en av mina förmågor stängdes för allmänheten och censurerades till enstaka vredesutbrott som ingen någonsin förstod källan var ifrån. De hade en fördröjning som kunde vara veckor långa.

Att i realtid visa att du är sårad är en värdefull förmåga, ratad av omvärlden och dömd till att sprida avundsjuka.
Du ska alltid svara: jag mår fint.
Du ska ta emot smällar av alla sorter.
VI skrev under din tystnadsplikt till och om dig själv
VI förlängde köerna till den lokala psykologen.

Det är inte omanligt att visa vad du känner, hur du mår.

Det är inte okvinnligt att inte visa hur du mår.

MEN. Båda är födda med tårar, till för att användas!
Du slår och sekunden efter se vad du skadat psykiskt. Skulle du då slå igen?

(2012)

I stormens öga

Ligger i en soffa mitt i den utanför fönstret kraftigt brusande staden.

I soffan finns hon som är mig så lik trotts så olik. Jag släpper inte mina murar, utan njuter av närheten och ömheten på ett skyddat avstånd.

Bruset finns inte trotts vetskapen om dess närhet.

Här inne finns lugna toner som fyller lokalen vägg till vägg, golv till tak.

En oas som inte syns för den som inte bryr sig.

(2012)

Stunder som..

Däcken når gruset..

Bilen på vändplanen vänder runt och stannar. Motorn stängs av och allt är mycket tyst.. …Dörren öppnas.

Jag tar kameran som ligger i passagerarsättet samtidigt som jag reser mig och går.

Några få steg bort från bilen hakar jag fast kameran i bältet, sätter händerna i byxfickorna och andas djupa andetag för att hitta det jag här ute så gärna vill finna..

Jag finner inget och hinner bli små besviken av min barnsliga förväntan. I samma ögonblick blir jag skrämd. Vinden har ryckt tag i löven som ligger bakom mig och bilen, vilket tillverkar ett högt prasslande ljud. Jag skakar av mig räddslan som nyss flög på mig, letar på nyckeln i fickan och låser bilen, tar upp kameran, sätter mig på knä och börjar ta bilder.

Att bilderna som bildas inte blir bra berör mig inte alls.. Jag är inte ute efter bra bilder. Jag är besviken på att jag känner inte den frihet och lätthet som jag önskar.. Trots det fortsätter jag att trycka av, och går allt närmre den bro kamerans öga ändå fastnat för.

Våra tre ögon blir tillslut sammanfogade till ett enda och världen runt om mig tynar sakta bort. Samtidigt uppenbaras jag i ett tomrum. Vårat öga jobbar på bra och får mig att backa in i mörka delar av den gläntan jag nyss stod i, bort från lampornas ljus käglor.

Jag blickar bakåt och försöker förtänga min egna rädsla för mörkret. Två steg.. tre steg till sen är vi där. Bilden vi skapat är renaste konst.

Kamerans öga drar mig närmare det vatten som stillsamt glider förbi. Efter bara minuter ligger jag i gräset, i slänten, bara en halv meter från det stilla vattnet. Vi vrider ögat åt alla håll, på stort som smått längst vatten kanten och upp mot bryggan som ligger bara en liten ansträngning bort.

Utan att jag tänkt, har jag hamnat i mitt eget dilirium där tid och plats inte spelar någon roll. Vad som fortfarande avbildas från vårt öga är helt ovesäntligt. Bara att vi arbetar tillsammans gör mig fri. Till slut rullar jag fram och tillbaka och står näst intill på huvudet för att på olika sätt bara testa resultaten.

När kraften, i min för stunden ända vän har sinat så befinner jag mig liggandes på mage utsträckt över hela bryggan med kameran alldeles för nära vattnets dödliga stillhet.

***

Jag har kommit dit, där som jag hade mitt syfte från början. Jag är här och nu. Inte före, inte efter. Bara nu..
Längst bort på bryggan, på andra sidan den bro som bryggan går under, sätter jag mig ner. Jag lutar ryggen mot en av de pålar som används av båtar som för en stund ska få vila. Med knäna mot bröstet och händerna i de varma byxfickorna sitter jag där ihop krupen och bara är..

Längre bort hör jag hur Örebro brusar.. Det stilla vattnet blir till och från till liv när fiskar chipar efter andan, vinden i träden och annars allt helt stilla. Sitta och bara vara är något som kan vara så befriande.

Mystiska dropar bildades utan hjälp från någon i mina ögon och faller längst min kind.. Varken sorgen eller glädjen finns just nu. Allt är så neutralt.

Vad kan vara så fantastiskt neutralt att du fäller tårar för det?

Vi lever fortfarande i skogen.

Vi levde från början i en skog som levde och gav oss vad vi behövde.
Idag bor du i en natur, en skog som är manipulerad och skapad för att dina behov alltid ska kunna uppfyllas.
Du bor i en död skog där du har kontrollen.

Skogen du bygger består av samma grundstenar som den som fanns där från början. Det du gjort är förvandlingen och manipulationen.
Du är också Gud. Du har gjort åskan och blixten manuell och gillar du inte det du skapat jämnar du det med marken.

Du har förvandlat berget till en missil som med en handling kan utplåna hela din värld.

Vi har skapat en skog som Inte kan överraska oss och som står kvar vad vi än utsätter den för.

Träden och växterna är dock starkare. Låter du din nya skog stå orörd kommer den sakta ätas av den som var där först.

En sådan kraft har ingen förvandlat fram..

De sociala normer.

Varje gång jag bryter mot de sociala normer samhället byggt upp, känner jag en större frihet inom mig själv.

Jag känner att jag får vara mig själv.

Det krigas dagligen, överallt, om allas rättighet till att vara människa.
Är räddslan för det som är annorlunda så stark, att vi får det extrema behovet av att bestämma hur vår omgivning ska få eller inte ska få vara? Ska det vara socialt accepterat att en människas rädsla ska få förminska en annans frihet. Som ett exempel, är dialogens grundregler att visa sin motpart både respekt, acceptans och tålamod för hennes tankar och värderingar.

Vart finns respekten för din politiska åsikt, acceptansen för din sexuallitet och tålamodet för att du inte tänker som dom?

  • Varje krig jag vunnit mot samhället, har gett mig större självrespekt.
  • Varje norm jag brutit har, ökat känslan av frihet.
  • Varje samtal om fördomar, har öppnat min förståelse för andra.