Känna offentligt

Vet inte varför jag sitter här..

Kan det vara tryggheten som finns e de röster som kommer från mannen i mitten av rummet.

Det känns så dumt.

Jag vill prata med någon och vet samtidigt inte om vad.

Kan någon inte bara se mig..

Ena dagen rinner allt utan att jag gör något, andra sitter det tio säkringar runt hela mig som håller mig från att få känna offentligt

Vill du hjälpa mig så var inte här!

 

Jag har bestämt mig för att försvinna. Men glömmer saker vilket gör att jag blir kvar mycket längre, många sekunder länge än jag vill..

Att jag inte kommer iväg gör mig irriterad och frustrerad. Jag vill inte prata, men blir tvungen för att inte fastna.

Paniken över att inte få vara själv hänger över mig fortfarande. Jag svänger in på vägen som jag vill ska vara tom. Det är den inte..

Precis innan mig sätt åker åtta andra hjul in på samma väg.

Det ska inte vara någon här! Det är aldrig någon här! Vad fan gör dom här.?. Jag vägrar att stanna. Fortsätter förbi där jag skulle få vara..

Ingenting funkar. Inte ens kläderna sitter bra längre. Inbillar mig någon sorts klaustrofobi av jakan och kavajen.

Tillslut ligger jag diagonalt genom hela bilen och det kommer något slag på sättet för att få ut någon frustration av all som blev nyss.

Avtagsvägen, 200 meter ifrån vägen. Där står jag.. Står bilen parkerad, Jag ligger i bilen..

När jag bestämt att vara själv vänder humöret på hundradelar.. Finns ingen menig att stoppa och förstå, reda ut.

Alla är i vägen, säger du något är du bara i vägen. Vill du hjälpa mig så var inte här! Jag kommer alltid tillbaka. När jag går måste jag få gå.

Känner lugnet infinna sig. Jag har inte rört mig utan ligger fortfarande tvärsigenom bilen. Jag slutar tänka. Ingen ser mig. jag finns, Inget mer. Bara finnas.

Meningen?

Vad finns det för mening med att man så sällan släpper hela greppet om det förflutna, det som varit? Svaret är att det ofta inte finns någon mening mer än din egen stolthet eller kärlek för det som varit.

Det håller enbart kvar skorpan av gamla sår, för att explosivt öppnas igen och göra lika ont som då trots att du gått eller i alla fall försökt gått vidare..

I hetsen kräver man svar på någon som andra redan glömt eller gömt. Du kräver saker du första gången inte skulle veta. Allt enbart för att igen försöka läka, i hopp om att det denna gång ska gå bättre med en förståelse. En förståelse om varför du inte fattade från början!

Vad är mest hälsosamt ur ditt perspektiv? Att radera allt och gå vidare med erfarenheter. Eller gå med sår som aldrig riktigt läker på grund av din egen längtan, stolthet eller ilska..

Jag blir frustrerad på mig själv som inte släpper. När det inte finns någon anledning till att hålla i, gör jag det ändå. Med poetiska förklaringar samtidigt som jag VET varför jag inte går vidare…

Jag gör nya upptäckter nya val och förskräcks av tanken på att det förflutna ligger så alldeles för nära. Trots sin korta varaktighet och det tidsmässiga avståndet gör det mig rädd att förlora det jag får idag. Ändå håller jag kvar en monolog med förr, utan att få något tillbaka mer än känslan av rädsla.

Jag vill se vart denna vägen leder mig. Jag vill inte överhuvudtaget förlora den på grund av min oförmåga att stänga gamla dörrar! Nu känns det som den hänger i en mycket skör sytråd.. Hur länge finns tålamodet att vänta? Lyckas jag stänga rätt dörrar innan?

Jag har redan låst upp denna dörr och väntar med samma iver och längtan som barn väntar på tomten varje år… Att den ska öppnas med välvilja av någon annan.

Staffan Ydrefalk