”Du ska ha våra våra värderingar”

I samhället ropas det överallt om egen vilja. Att ingen ska få göra om mig och att jag är värdefull. Att man ska respektera och acceptera varandras åsikter och värderingar. 

Jag kommer att ta upp en situation som finns. Hur många som gör så låter jag vara osagt. 
Men att organisationer söker personer, ja till och med söker eldsjälar att jobba i deras verksamhet. På ett villkor, att du blir som dom. Vill du inte ändra din livsstil släpper vi inte in dig. 
Hur ska en organisation kunna utvecklas med full kraft om man exkluderar 70% (procentsatsen tagen från luften) av alla som är kvalificerade till tjänsten? 
De 70% som inte delar deras livsstil kan ha svaret på många lösningar. Inte minst så har dom andra infallsvinklar. Jag säger inte att alla tänker lika p.g.a att leva i samma livsstil. Jag har dock rätt i att man missar dom som tänker annorlunda och kan göra den utvecklingen man är ute efter. 
Tänk vad en organisation som inkluderar alla till dialog på alla plan skulle kunna prestera. Vilken hälsostatus du än har, får du tillföra din erfarenhet eller vision.
Det skulle ju vara magiskt. 
När jag möts av de som kräver mig att byta värdering och ställningstagande bemöter jag dom med fullt försvar tillsammans med ett anfall. Det sker automatiskt. Känner jag mig hotad och att någon vill ändra mig blockerar jag allt. Efter det får många det svårt att få mig tillbaka till den dialog med respekt och acceptans alla i samhället ropar efter. 
***
Det finns ofta ett utarbetat syfte med denna exkluderande paragraf. 
Frågan är vad den tillför
Mvh
Staffan Ydrefalk

Du vann

Jag fann dig. 

Idag känns det konstigt. Jag kan i efterhand inte förstå hur mycket jag brann för det jag tror på. Det började som nyfikenhet och äventyrslust. Under året som gick blev det mer och mer en del av mig själv. Det slutade med en enorm frustration, och efter stormen lagt sig kom mängder av insikter. 

Messengers of Peace var mitt barn, och jag var beredd att dö för att få fram min åsikt och vision. 

Exempel: 
Under sommaren jag fick reda på att det skulle vara ett läger i Saudiarabien baserat på Messengers of Peace. Min organisation påstod sig redan ha en representant för denna resa. I mina ögon förstod dom inte potentialen i lägret, och jag såg det som en kränkning att de redan tillsatt någon. En för mig ointresserad person. Följden blev tiotalet mail till min organisation där jag tryckte på vikten av lägret och att jag borde åka. 
Tillslut kom kanten, och jag hoppade utan att tänka. 
Jag SKA dit!
Ett utdrag ur mitt sista mail:

”[…]Där har jag min anledning att åka ner till Peace lägret i Saudi Arabien i slutet på september. Jag vill fortsätta på den resa som ******** lät mig börja på. Jag har ingen aning om vad som kommer hända framöver.  

MEN jag vill göra allt jag kan för att få fortsätta i samma riktning. Jag är Engagerad, Motiverad och Nyfiken. Att sprida min erfarenhet vidare i Sverige är inte svårare än man gör det!  

Min referens är ***** ******* på *****.  

Jag har pengarna till min egen resa.   

Vänliga hälsningar
Staffan Ydrefalk”

Jag är fortfarande idag inte nöjd över hur vissa hanterade frågan, och irritationen kommer som en blixt från klar himmel när jag ser något som relaterar till Messengers of Peace.  
•••
Det började med en resa till ett annat land. En annan kultur, raka motsatsen till den kultur jag själv växt upp i. Det jag hittade var människor som var exakt som dig och mig. 
   Här borta i främmande land med landsmän jag känt i bara timmar, ska jag snart hoppa. Jag kommer att skratta faran rakt i ansiktet och hålla mitt allra första föredrag. 
Föredraget varade max några minuter. Och till en början var det svettigt, skakigt och fruktansvärt. Men jag blev inte utskrattad. Jag blev inte utbuad. Publiken gick inte. 
Jag blev stöttad och pushad att våga stå kvar.  
Tillslut öppnade jag ögonen, publiken tittade på mig. Jag tittade på dom. Skakningarna slutade. Jag slutade svettas. Nervositeten och adrenalinet sjönk aldrig. Allt förvandlades till ren lycka! Jag stod där framme, jag stod själv och jag pratade oavbrutet om vad som motiverar mig. Jag gestikulerade hejdlöst. 
Jag stod i centrum och jag älskade det!. 
•••
Jag fick aldrig igenom min vision i Sverige. Men vinsten av erfarenheter gav mig t.ex en rikare fritidsledarutbildning, nya visioner m.m.. 
Men jag saknar tempot och det extrema drivet som jag hade. Även om jag gjort saker efteråt på samma sätt så fattas det där genuina, nästan maniska engagemanget i dagens uppdrag. 
Med värme

Staffan