Lisbeth Pipping

Under en lektion om mobbing ser vi en intervju med Lisbeth Pipping.

Under intervjun blir mitt bröst tyngre och tyngre. Tårarna är nära när Lisbeth beskriver sina första sex skolår. Min egen utsatthet i skolan åker som fritt fall förbi i huvudet. Inget som fastnar. Där är jag klar.

Men det är två saker som fastnar. Två situationer som jag nästan detaljerat kan beskriva, där jag själv utsatt och inte utsatts.

De fäster hårt och vill inte släppa. Jag vet att våra lärare tog tag i båda situationerna. Jag vet att vi bad om förlåt och att vi fick rätta till den onda vi gjorde. Föräldrar som fick veta. Allt uppklarat..

Ändå är det inte helt borta från mitt samvete..

Meningen?

Vad finns det för mening med att man så sällan släpper hela greppet om det förflutna, det som varit? Svaret är att det ofta inte finns någon mening mer än din egen stolthet eller kärlek för det som varit.

Det håller enbart kvar skorpan av gamla sår, för att explosivt öppnas igen och göra lika ont som då trots att du gått eller i alla fall försökt gått vidare..

I hetsen kräver man svar på någon som andra redan glömt eller gömt. Du kräver saker du första gången inte skulle veta. Allt enbart för att igen försöka läka, i hopp om att det denna gång ska gå bättre med en förståelse. En förståelse om varför du inte fattade från början!

Vad är mest hälsosamt ur ditt perspektiv? Att radera allt och gå vidare med erfarenheter. Eller gå med sår som aldrig riktigt läker på grund av din egen längtan, stolthet eller ilska..

Jag blir frustrerad på mig själv som inte släpper. När det inte finns någon anledning till att hålla i, gör jag det ändå. Med poetiska förklaringar samtidigt som jag VET varför jag inte går vidare…

Jag gör nya upptäckter nya val och förskräcks av tanken på att det förflutna ligger så alldeles för nära. Trots sin korta varaktighet och det tidsmässiga avståndet gör det mig rädd att förlora det jag får idag. Ändå håller jag kvar en monolog med förr, utan att få något tillbaka mer än känslan av rädsla.

Jag vill se vart denna vägen leder mig. Jag vill inte överhuvudtaget förlora den på grund av min oförmåga att stänga gamla dörrar! Nu känns det som den hänger i en mycket skör sytråd.. Hur länge finns tålamodet att vänta? Lyckas jag stänga rätt dörrar innan?

Jag har redan låst upp denna dörr och väntar med samma iver och längtan som barn väntar på tomten varje år… Att den ska öppnas med välvilja av någon annan.

Staffan Ydrefalk

Vart?

Har fumlat hela hösten med vart jag vill fortsätta mitt liv… Örebro, Hallsberg Grannkommuner? Eller upp till Stockholm igen.

Vissa allternativ är mycket mer lockande än andra. Det här är mitt största problem idag, och det är ett stort ett kan jag utlova!

Jag vet inte heller exakt vad för jobb jag önskar att ta.. Bara hur jag vill jobba.. Tyvärr få fritidsgårdar som erbjuder det här hemma.

Jag älskar utbildningen och kurserna. Jag känner att med säkerhet att jag vill jobba med dessa ”frågor”! Men hur och var är som sagt svårt att hitta. Jag har visserligen inte letat ordentligt heller men.. Men vad ska jag söka på för att hitta rätt?

Med värme
Student med många frågor

Säger

Vill verkligen träffa dig igen.. Men tiden går och trots båda sagt samma känner jag nervositet för att det inte kommer hända. I min oro hör jag av mig lite för mycket för att det enligt mig själv ska vara okej..

Det känns som det skulle kunna bli så bra. Det är vad magen säger..

Hopplösa människa

Har varit ledig sedan 20:e December.. Kliar i fingrarna, tankarna snurrar värre än någonsin och fixar inte att ingenting göra fram tills 9:e då sista delen på utbildningen börjar igen!

Eftersom jag inte har så mycket att göra eller tänka på för den delen så går det lilla jag har att tänka på, på repat.. sjukt dåligt. och så man nojig i vanliga fall..

Vart ska världen ta vägen… 😉