Naket ansikte

Idag har varit en skön dag. Tydligen är det bra att vara aktiv och göra saker för att komma ur destruktiva tankar..

Vet fortfarande inte hur jag ska göra. Vissa saker får allt att för en stund komma tillbaka. Sånt som dumma men väldigt bra låtar på en spellista. Fy vad jag inte vill höra

Saknar ditt vackra nakna ansikte. Det är så fint.

Kastad

Jag har aldrig varit här förut, det är nytt. Vad jag än gör vinns det än känsla av att tyngden inte kommer släppa förens den själv känner för det. Att bara gå inköringsproblem och känna något tryckande är inte något jag önskar att vara med om fler gånger. Men det är väl därför man har sina murar, man har höga murar för att slippa gå igenom det jobbiga.

Det är nu frågorna kommer. Vad var det? Gick det verkligen inte att göra något? Sa jag allt, eller missa jag något som var av värde? Medan börjar gå in på detaljer och se alla småsaker som gjordes ”fel”.

Är det nu man ska glömma och gå vidare? Inte känna bakåt. Bara gå framåt. Inte tänka på var den andra tänker på om man hittar någon där ute..  Det var ju en som bröt, och släppte taget.. Eller? Det känns fel att prata/träffas/se andra som då. Ensam utan att känna lust för något nytt.

Tiden går också mycket sakta. Klart det tar en tid att släppa något du inte själv valt att sluta. Men det känns som ”offerkoftan” varat länge, och egentligen bara varat dagar.

**

Hoppa! Ja, det sägs att man ska våga hoppa. En metafor för att göra något du inte känner dig trygg med. Jag hoppade en liten bit och blev sen kastad till ett annat ställe.. Här får inte jag styra. Mina känslor går av sig själv. Hur gör jag för att få någon annans kast till en erfarenhet jag kan hantera?

Med känslor
Staffan

Hennes spöke

Hennes spöke är kvar, hon visar sig varje ensam stund. Jag kan känna henne runt hela min kropp. Jag känner hur något som inte finns ligger mellan mina armar och trycker sig närmare för mer värme. Vill hålla om, krama om, känna värmen…

Inget finns där.

***

Det finns väldigt märkliga stunder i livet. De där stunderna när något händer och efteråt känns inget som det tidigare var, trots att det som hände bara var något litet du inte tänkt skulle förändra.

Det känns så nu, något skedde som jag inte såg, något förändrade mitt liv utan att jag visste. Men idag är allt som det var, och inget känns som då.

Med känslor
Staffan

Den gången

Det kändes till och från. Jag var osäker på vad jag kände. Det var så olika. Sekunden jag såg den långa texten knöt sig hjärtat. saknaden och vad jag faktiskt känner blev så starkt. Jag saknade dig innan jag läst vad det stod.

Hur mycket är det värt för en att kämpa. Vad är det värt när beslutet redan är fattat..

***

Känns fördärvligt, handlingsförlamad. Känner dig mellan mina armar hela tiden utan att du är här, känner en längtan att hålla om dig. Men här finns bara luft.

Att möta den man själv var är mer är någon vill fråga efter. Jag vet hur det är men inte vad det är eller hur jag ska tråckla mig igenom.

***

Tankarna dras redan till ”livet efter”.. Jag gör det inte med vilja. Jag tror det är en överlevnads grej.

***

Vill du att jag ska kämpa för att hålla kvar, eller acceptera din känsla?

***

Det här börjar bli väldigt jobbigt… Trycker i bröstet till och från av oro

***

Väljer att fokusera fel, väntar på de negativa

***

Att se de negativa sidorna innan det händer gör inte att du kan ta det onda på ett bättre sätt, det kommer, hur du än gör. Göra lika ont.

Ständigt obehagligt. Väldigt raka ärliga svar. Ständig klump i bröstet.

Pratade en hel del. Fick ut mycket. Efter en stund blev jag ändå ganska ”lugn”. Sen frågan, frågan om hon samlat ihop mina saker så jag får med mig allt.. Högg. Även om det uttalat redan var slut hade jag inte gett upp. Det kan ändras..

Den frågan gjorde så ont. Insikten av..

Under hela tiden saknade jag hennes närhet. Så nära men ändå så långt borta. Nu är det bara tomt.

Jag vet inte hur jag funkar, varit så osäker på så mycket. Det var något som ändå trotsade, bröt igenom fastnade. Tror det kallas kärlek.

Alla gånger funkar det inte hur mycket jag än önskar det.

Med känslor
Staffan

Så många tankar

De är ständigt i rörelse. Fördelar sig i tio, till hundra. Det känns som tusen tankar flyger framför mina ögon.

Så mycket ändring, ändå så lite.
Så säker, ändå så osäker.
Så närvarande, ändå så frånvarande.

Konsekvenser, det måste alltid finnas konsekvenser. Får jag verkligen känna, tycka, göra så här?

Idag kommer inget prat få mina tusen tankar att slockna. Dom lyser så starkt, så intensivt.

Är det rätt eller fel.
Är det för mycket eller för lite.
Vad är rätt, vad är bra.
Hur vet någon det?

Med känslor