Oron finns att jag inte ”kommer ihåg” hur man gör.

deprimerad, desperat, frustrerad, abstinent, rastlös, vilsen, velande, vill inte/kan inte, VILL, röd tråd..

Det finns många ord som kan beskriva vad jag många gånger känner efter föreläsningar som på mista sätt inspirerar/motiverar mig inombords. Jag vet inte vart jag ska ta vägen efter en föreläsning efter den som ikväll.

EN grej, ETT event.. ge mig bara en sak som jag får kräkas ur all mitt engagemang i. Något fängslande, något som verkligen kräver entusiasm. Jag vill ha EN sak som tar min tid ifrån mig, EN sak som får mig upp på berget för att se dalen nedanför. Idag får vägen både vara upp och ner det berör mig inte! bara den inte står helt stilla. Jag tror på mig själv att jag idag vet när jag ska bryta och vända för inte väl i dalen hitta brunnen som tar mig ännu längre ner.

Jag tror jag kan hålla mig stadigare idag än för något år sedan, den tiden följde jag bara med banan utan att kunna kontrollera om det gick uppför eller nedför. Nu vet jag att jag kan, i alla fall tillräckligt för att må bra.

Jag har inga idéer längre.. kanske är jag i en formsvacka i det kreativa, det är ju alla till och från. Men att den är mycket mer påtaglig då jag inte kan lägga bort fokus från idétorkan till något annat projekt.

Jag gör en sak idag. Studerar.
Innan jag studerade gjorde jag saker som att. Studera, ha/planera scoutmöten, gå kurs, pendla till Stockholm 2ggr/v, åka på helgmöten, jobba i en ideell grupp.

Det är mitt eget beslut, jag får stå för det själv. Och..

Ja, där.. Där borta, då kommer det hända saker. Snart där…. Eller?

Jo, jag är snart där. Vad händer där? Jag har viljan, jag vet att jag vill, känner stort engagemang. Till vad?.. Jag har INGEN ANING. Jag är enbart så enormt jävla peppad att vara där. För nu, nu ska jag gå igenom vad vanliga människor kallar den ”gråa vardagen”.

Helt ärligt har jag haft det värre.. Men tiden tar aldrig slut. Det jag menar när jag pratar om ”förr” är de senaste fyra- fem åren.. jag har alltid haft något aktuellt att göra OCH idéer och tankar på vad jag ska göra sen. Jag har aldrig varit i den här ”stabila” vardagen förut. Jag har börjat med något annat om börjat känna av den. Nu häller jag mig dock kvar i den för att bli KLAR med det jag gör och sen börja med något väl valt grymt jobb.

Stunder som den just nu känns det som jag tog vatten över huvudet när jag bestämde mig för att nolla ALLT, och börja om. JAG.. inte göra något.. Jag klarar inte av en semester!

Med risk att överdriva, går jag till attack mot min egen TV när det kommer upp något som provocerar (idag nästan allt).

Det är åtta månader kvar.
Om åtta månader är jag på ”noll”
Om åtta månader vill jag att en arbetsplats tar emot all min energi och låter mig få utlopp för den.

Om sex månader hoppas jag att jag får börja engagera mig på ett eller annat sätt.
Om sex månader kan jag börja fixa saker jag vill göra.
Om sex månader kan jag hitta ställen jag vill höra hemma.

***

Oron finns att jag inte ”kommer ihåg” hur man gör.

Med känslor
Staffan

Fläta ihop

Mitt liv är längre inte ensamt. Men hur flätar man ihop mitt liv med någon mer? Så länge ensam, egna regler, egna tankar, eget sätt att vara.. Anpassat till bara mig.

Är till och från så rädd att göra fel. Samtidigt känna viljan att gå in i mig själv. Fundera sådär filosofiskt.. Att bara vara och ladda om.

Att få vara fri, utan att ha modet att ta det tillvara.
Att i mig begäran att att vara ensam, känna sådan längtan till någon annan.

Kommer allt falla på plats? Kommer det vara som resten av mitt liv, en berg och dal bana?

Är det en prövning av tålamod jag går igenom? Hur flexibel kan jag egentligen vara när det rör mig som mest privat? Klarar jag något som gör att inget är som det förr varit?

Är svaret det alla delar med sig av..? ”Sluta tänk och bara var, det kommer att visa sig”

Jag tvekar till att våga trycka ”spara” på denna text, tänk om det tas på fel sätt. Förr har jag inte brytt mig. Varför censurera sig? Men nu känns det egentligen som det mest relevanta. Trots att jag bara skriver vad jag tänker, är det så annorlunda nu.

Tack vare att jag inte kan bestämma hur det blir sen, gör mig orolig och börjar grubbla på helt banala saker som ingen någonsin kunnat svara på.

Det ända jag hoppas på är att denna text får vara en text som alla andra. En text där jag lättar mitt huvud från tankar.

Med känslor
Staffan