5. Motivationen

Kroppen återhämtar sig sakta men säkert efter mina fyra dagars vandring. Den del som är stelast är ryggen hela ryggen är stel och gör det till och från jobbigt att andas då det känns som den krampar av träningsvärk.

Jag skickade ett peppande sms till de som fortfarande vandrar, för att önska dem lycka till. Efter några timmar får jag tillbaka ett välment svar där de skriver att de ökat tempot och satsar på längre sträckor framöver för att komma ikapp.

Helt automatiskt går hela jag igång på detta svar och blir frustrerad och väldigt arg.

Jag hade önskan att gå snabbare än vi gjorde. Men gruppen som var gjorde det inte möjligt. Att läsa att de ökat distansen efteråt tog mycket hårt och motivationen som inte fanns finns helt plötsligt i överflöd..

Benen som gjorde ont, och var anledningen till mitt avbrott är fortfarande ömma. Detta finns inte som en bra anledning av att avbryta vandringen idag. Jag hade kunnat gå längre med risk för bestående skador. Men då hade jag gett allt.

Igår var jag smart. Jag slutade i tid.
Idag är jag arg och revansch lysten.

Jag tar automatiskt åt mig att det var jag som sinkade gruppen, på grund av att de gick så mycket längre när två avbröt. Trots att jag vet att jag hängde med i det tempot som var och önskade högre. Eftersom jag inte uttalade min önskan får jag inte heller ha det som ett försvar. Men det är svårt att inte se sig som den ”svaga länken” när distans och troligen tempo ökar efter jag försvinner. Att vi var två som föll bort har jag svårt att lägga in. Som en magnet tar jag på mig ”skulden” och irritationen byggs upp fort inom mig mot denna andra person som också slutat gå.

Jag anser för mig själv att om tempot varit högre hade utmaningen varit större, och motivationen kommit på posten. Detta med en nästan garanterad skada på mina benhinnor. Men då hade jag gett upp av ”rätt” skäl.

Förutfattat, stereotyp

Förutfattade meningar är otroligt förödmjukande för den som får det kastat i ansiktet. Jag fick en på mig i helgen och därför kände jag för att skriva.

Några sanningar först bara!;

  • Jag har inte legat med halva Sverige.
  • Tjejer slänger sig inte efter mig.
  • Jag har svårt att prata med tjejer som attraherar mig.
  • Ja, jag ser bra ut.
  • Jag är inte vältränad. ( jag tränar genomsnitt 1månad per år)

**

Jag fick kommentaren i helgen att jag var van med vandringar, ”du är ju scout”
En scout har oftast ett basläger de utgår ifrån med en dagspackning. Det är inte samma sak som 22kg packning i konstant vandring i fyra dagar.

När jag får höra sånt här blir jag små irriterad. Jag försöker vara mig själv och blir hela tiden översköld att vara någon annan, någon bättre tränad, någon mer ytlig och en player.

Personer blir nästan chockade över att jag inte ligger med någon varje dag, har haft 100 sex partners eller att jag har svårt att hitta tjejer jag tycker om. ”Du har väl inga problem att få tjejer”..

Tjejer som slänger sig över mig vill jag inte ha! Vad ger de mig att ha ett förhållande med en sådan tjej?

Hitta någon du verkligen är attraherad av och gå och prata med denna person, efter det kan vi prata om varför du inte har haft så många partners. Jag har inte sex bara för att få någon hög siffra att skryta med som vissa andra kanske är ute efter..

Tack vare min klädstil har jag också fått veta att jag är dryg, brat mm.

Jag skojade med en tjej en gång som klädde sig snygg och fråga om hon skulle till Stureplan.. Hon svarade att hon anser sig klä sig stiligt och snyggt. Det svaret tyckte jag mycket om.

För idag verkar det inte som att jag får klä mig stiligt och snyggt utan att bli betraktad som något as som gått vilse och är 23 mil hemifrån.

Jag klär mig för att känna mig snygg, låt mig då vara det! Utan att inbilla dig att jag är någon annan!

4. Ändhållplats

Vaknade i morse med rätt så utvilad kropp. Solen lös in och morgonen vad väldigt fin. Morgonen var dock tung för framsidan på benen. Hela framsidan på benen bultar av värk vid rörelse. Jag satsar på att det är mestadels stelhet och går över under första timmarna.

Dag fyra visar sig inte vara så lätt som jag önskat. Det onda i kroppen har gått över i någon form av ihållande obehag som ”lätt” går att ignorera. Även smärtan i benen går över.. En stund. Efter en tid på grusväg och backig terräng funkar det inte längre.

Jag hoppas på att ta mig till Lillsjön och kvällen innan jag bryter. Jag funderar fram och tillbaka och inser att det inte är värt att ta mig upp till Lillsjön. Utan stannar vid Sixtorp.

Det blir en överraskning för övriga då jag hela förmiddagen sagt att jag mår bra/hyfsat. Väl framme i Sixtorp börjar vvi dock att fördela om allt mat och material så att de två de fortsätter, verkligen optimerar packningen så mycket som möjligt. Vi blev två som avbröt och två som fortsätter. Jag är således jour fram tills att de ringer och ska hämtas. Förhoppningsvis på söndag.

Summering,
Erfarenheterna jag drog av denna ”helg”hajk var att;

Distansen för en vandring i skog är max 20km/dag, om humöret ska hållas uppe och återhämtningen ska bli hyfsad. Pauser för lunch, middag och två längre raster. Frukost – vandra – rast 15-20min – vandra – lunch – rast 15-20min – vandra – middag – Nattförläggning/ alt. Vandra en kort sträcka till.

En ryggsäck på 22kg, är max vikten för en packning på dag 1.
(Tänk på att du kan behöva bära extra vikt då annan person inte fått samma vila)

Dagarna hade en temperatur mellan 20-25 grader, mellan 12-15 var det mycket tungt att vandra.

Jag drack mellan 4-5 liter vatten om dagen och kissade 1-2 gånger om dagen, någon dag var det 3 gånger.

Sjövatten går att dricka!… Hade ingen ”ren” vattenkälla vid några tillfällen och fyllde därför vatten från sjön. Har nog druckit ca 6 liter sjövatten, och mår fortfarande bra.

Yttre skador: blåmärken & bristning på höften efter avbergarbältet. Fyra blåsor på fötterna, kunde undvikas med tätare strumpbyte.

3. Psykiskt

Det sägs här att dag tre är den värsta. Efter det går allt lättre och bättre.

Vaknade med en väldigt fuktig sovsäck.. Sov dåligt. Det som bestämmer motivationen på nästa dags vandring är natten, hur bra du sover och hur du vaknar. Igår vaknade jag lugnt och utvilad. Idag var det inte samma skönhet som vaknade..

Samtidigt vet jag att det är kortas sträcka hem just nu. Så viss hemlängtan och med en ömmande kropp gör att jag fram till lunch slagits med mig själv om jag ska fortsätta eller sluta vandra. Jag har inte samma starka motivation att slutföra detta, det är inte en stark milstolpe i mitt liv så som de andra till viss del uttryckt sig.
Men som sagt så ska idag vara den värsta dagen av alla tio.

Kroppen har gått över från att vara i en tortyrkammare till att gå en ”vanlig” promenad. Jag kanske kommer över det här också, och fortsätter med mina stundtals alldeles för pratsamma vandrare;)

Eftermiddag: kom fram till Svartå Herrgård, alla var trötta och det mjuka gräset kändes som grusväg under mina bara fötter.

Trots stor utmattning lyckades vi med stor kämpar glöd hitta till vindskyddet 7 km längre bort. Den känslan älskar jag! Att tagga, adrenalinet som rusar fram i kroppen samtidigt som jag ser hur skymningen sakta försvinner till en sommar mörk natt i Juli.

Nu är elden igång, nyponsoppan snart klar och de fem knäckemackorna bredda med messmör.. Hänger upp alla svettblöta kläder på torklinan ovanför mig i vindskyddet, och snart ligger man på liggunderlaget med sovsäcken över sig, en varm sommarnatt mitt i den svenska skogen.

2.

Morgonen: vaknar av mig själv, röklukt av elden och ser andy står och göra frukost. Det onda i kroppen är enbart träningsvärk.

Mår toppen och kommer gå längre nu efter frukost. Tankarna på att sluta finns inte alls

Status: blåmärken på höften

1.misshandeln

Efter 200 meter, en packning mellan 20-25kg. Backen upp går tungt och jag vill inte veta dagens slut.

Dagen har flutit på bra och det aktiva arbetet med att växla spänningen i de olika rämmarna börjar gå smidigt, vilket även gör det kättare att vandra.

Hemma och på små hajker, har jag glatt går ner i varenda sumpmark för att se om allt håller.

20km, 20kg. Foten sätts ner i 4cm dy, flyttar sig 2cm. Du blir as förbannad, är trött, orken finns inte.

Gjorde 26km. Sista två kilometrarna gick endast på irritation och aggression.

En flygande känsla när ryggsäcken slår i backen.

Status: ont i
Båda axlarna
Båda sidor om höften
Båda rumpmusklerna
Båda vristerna
Hela ryggtavlan

0.Plötsligt

Jag sitter och äter, imorgon kl 07 åker vi till starten och 28 äventyrliga mil väntar kommande dagarna.

Jag vill inte. Jag känner helt plötsligt att all vilja försvunnit, och jag kan tänka mig att göra ingenting i en hel vecka.

Jag ska gå med tre personer var av en jag känner väl och två jag knappt träffat.

Vi är borta i tio dagar, scoutlägren som mindre var tio dagar. Tio dagar utan omvärlden är en oerhört lång tid och det kan hända oerhört mycket. Starka band kan knytas, helvetet kan gå löst.. Ingen ting är säkert mer än att vi kommer börja gå imorgon.

Efter två dagar kommer det kännas som vi varit ute för evigt. Det är då åtta dagar kvar, en evighet. Går allt bra kommer det vara fantastiskt, …

Med värme
Staffan, Fritidsledarstudent

Sommarbilder från Viby

Tre bilder

Här finns tre bilder som togs under en Söndagskväll i Juli. Även denna gång hittade jag inte det naturreservat jag letade efter. Åkte ett par mil för att se om man hittade det jag sökte . Men ack nej, det var svårare än så. Jag fick nöja mig med att springa ut på en av alla åkrar jag passerade med bilen för att få någon bild alls.

Detta blev resultatet

https://www.facebook.com/photo.php?fbid=545462342180595&set=a.403960682997429.91073.292541324139366&type=1&relevant_count=1

Stjärngossen


Efter sju år av att vara arg och oförstående, inte få prata, inte bli förstådd. Kan jag för första gången gå hit med ett leende och se framåt.

Att vara tacksam att jag fick vara med dig den tiden.

Trots sprickorna och den bleka, flagnande färgen. Låter din familj stjärngossen stå kvar på sin plats bredvid din sten. Trots att vi bleknar bort från varandra får jag fortfarande stå vid din sida.

Blommorna och allt annat tycks förändras varje gång jag kommer. Men stjärngossen, och hjärtat från Emilia är alltid där.

Inte mitt liv

Det här är inte mitt liv att leva.
Jag saknar tempot, planeringen den upptagna kalendern jag aldrig tittar i.
Det sker fortfarande en hel del saker under alla veckor. Men det är så mycket mindre än det förr varit. Jag saknar engagemanget, glöden, energin i min egen kropp.
Nu, är det bara en kamp att sitta kvar. Att vänta. Att vänta på att göra resor för mig själv, bara min skull. Att vara långsiktig.
Jag, är ett stängt brinnande rum, som bara väntar på att dörren ska öppnas.
Med känslor
Staffan

Att jobba mot familj, vänner, familjens vänner

Det är en stor, hårfin gråzon.

Att ständigt göra avvägningen vad denna kund/vän ska ha för pris, kan inte få magkramp för mindre.

Kanske är det lätt. Alla vänner ska få ett bra pris. Men var sätter jag min gräns för vänner? När slutar de va vänner och blir enbart en kund?

Under åren som målare och hobbyfotograf fick jag mycket skitsnack mot mig på olika sätt. Detta har lät till att jag har tröttnat på att bli överkörd på olika sätt, och beroende på tillfälle är nu mera mycket principfast. Speciellt på foto.

Det är överhängande att jag förlorar kunder på detta sätt. Men vad är viktigast?
Min integritet eller att bli erkänd och en större kundkrets..

I dagsläget väljer jag med säkerhet min integritet då jag för länge sedan tröttnat på att bli dåligt behandlad av olika sorts kontakter/kunder. Jag sätter hellre ned foten om jag anser det vara fel någonstans än att än en gång bli överkörd.
Frågan återkommer dock. Vart är min gräns för ”gratis” jobb mot vänner?