Hej Dyselecksi

Hej, jag har dyselexi. Jag har svårigheter att läsa texter med ord som är utanför mitt ordförråd och inte kan referera till.

Sex år efter studenten börjar jag på en utbildning och tar själv beslutet att gå en utredning för dyselecksi. Jag vet att jag har svårigheter av att läsa och vissa fall skriva. Kostnaden för denna utredning betalas av kommunen, oftast. I mitt fall beviljade de inte finansiering.

Jag klarade skolan med minimal marginal i de teoretiska ämnena.
-I lågstadiet fick jag hjälp med att läsa i ostörda grupprum.
-På högstadiet erbjöds jag stöd och extra lektioner.
-På gymnasiet råddes jag att börja på ”stödstugan”.

Många sa att jag behövde hjälp, ingen gav mig hjälp och förklarade varför.

Det sättet jag blivit erbjuden den hjälp i skolan har kränkt mig. Det har känts som en ärekränkning då ryktena om dessa stödgrupper var att de mest innehöll personer med stora problem med skola och socialt.

Jag hade mindre problem, och klarade mig utan. Men hade fått högre betyg om jag fått hjälpen.

Skolans råd till mig om stöd tog jag emot som en dum förklaring och nedvärdering av mig. Som att jag var en av de där.

Möjligen ville de väl men uttryckte sig mycket klumpigt!

Jag visste att jag inte var jätte bra men jag var inte dum.

Med känslor
Staffan

Åren som försvann

Ska jag räkna mitt liv i siffror, år, dagar, timmar, minuter, sekunder.. Eller i erfarenheterna som präglat den jag är idag.

Tid innehåller ingenting, det är många siffror som går runt i en stor oändlig åtta.

I gymnasiet sa min bror att tiden efter. De första åren efter skolan går alldeles för fort, och manade mig kanske att inte vara så irriterad över att tiden går för sakta till allt jag vill göra sen. För sju år sedan gick jag ut skolan ,och det kunde varit igår som brevet fanns i min handen, och alla rosor i blå-gula band runt halsen på mig.

Tiden är bara borta och jag känner mig inte äldre än då. På något sätt förändrad är jag inte heller, enligt några som följt med länge. Det ända skillnaden jag känner är mig själv. Jag har förändrats på många sätt, även om många inte syns på utsidan. Värderingar har ändrats, bytt plats, blivit starkare andra helt försvunnit. Jag har fått en bekräftelse från omvärlden att jag var och är den jag vill vara.

Världsvan, jag vill vara så självgod och säga mig vara världsvan idag. Erfarenheterna berättar att det är sju år och inte minuter sedan jag fick slutbetyget.

Jag är den jag vill vara, skrev jag nyss.. Jag har fortfarande blinda punkter som jag inte vet om, inte heller varför jag gör olika saker ibland.

Jag är sådär öppen och social som jag vill vara, och berättar det mesta för många. Trots det, blir en del överraskade över hur jag agerar efter flera år av bekantskap. Jag har med andra ord en förmåga att utan att tänka på det selektivt censurera mig själv, både i personlighet och ord. Jag kan inte uttala mig om detta skulle vara positivt eller negativt.. Det är dock mycket irriterande i vissa situationer, där jag tar föregivet att umgänget känner mig och ändå blir förvånade över mig.

Jag ska åldras av erfarenheter!
Det andra med tid, de verkar bara göra en skrynklig och vuxen..

Med värme
Staffan, 25 år & 362 dagar

Åren som försvann

Ska jag räkna mitt liv i siffror, år, dagar, timmar, minuter, sekunder.. Eller i erfarenheterna som präglat den jag är idag.

Tid innehåller ingenting, det är många siffror som går runt i en stor oändlig åtta.

I gymnasiet sa min bror att tiden efter. De första åren efter skolan går alldeles för fort, och manade mig kanske att inte vara så irriterad över att tiden går för sakta till allt jag vill göra sen. För sju år sedan gick jag ut skolan ,och det kunde varit igår som brevet fanns i min handen, och alla rosor i blå-gula band runt halsen på mig.

Tiden är bara borta och jag känner mig inte äldre än då. På något sätt förändrad är jag inte heller, enligt några som följt med länge. Det ända skillnaden jag känner är mig själv. Jag har förändrats på många sätt, även om många inte syns på utsidan. Värderingar har ändrats, bytt plats, blivit starkare andra helt försvunnit. Jag har fått en bekräftelse från omvärlden att jag var och är den jag vill vara.

Världsvan, jag vill vara så självgod och säga mig vara världsvan idag. Erfarenheterna berättar att det är sju år och inte minuter sedan jag fick slutbetyget.

Jag är den jag vill vara, skrev jag nyss.. Jag har fortfarande blinda punkter som jag inte vet om, inte heller varför jag gör olika saker ibland.

Jag är sådär öppen och social som jag vill vara, och berättar det mesta för många. Trots det, blir en del överraskade över hur jag agerar efter flera år av bekantskap. Jag har med andra ord en förmåga att utan att tänka på det selektivt censurera mig själv, både i personlighet och ord. Jag kan inte uttala mig om detta skulle vara positivt eller negativt.. Det är dock mycket irriterande i vissa situationer, där jag tar föregivet att umgänget känner mig och ändå blir förvånade över mig.

Jag ska åldras av erfarenheter!

Det andra med tid, de verkar bara göra en skrynklig och vuxen..