Tog tid att..

Jag känner att slutet är i närheten. Början är där.

Att sätta sig på tåget den vårdagen, den värmen efter lång vinter kyla. Att gå längs gatorna, kliva in i parken med grön mark och bristande trädkronor.

Med en känsla av nytt, en känsla genom hela min kropp om möjligheter och valet att göra allt!

Vetskapen att jag är långt borta från det gamla och framför mig har det jag vill.

Det tog tid att bestämma.
Det tog tid att gå igenom.
Det tog tid att skapa..

Det känns som igår.

Med känslor
Staffan

Tankarna flyger till Norge, utflykter med mormor och morfar -96..

Det var spännande, allt var spännande som liten. Nya människor var aldrig svårt att träffa. Idag är det svårt att känna mig upprymd som när jag var liten.

Med känslor
Staffan

Osäker på vem jag visar upp

Ibland kommer det fram, osäkerheten för hur andra ser mig i text och bild.

Det finns situationer då jag uttryckt mig klantigt enligt mig själv eller ser underlig ut (gör mig till) på bilder. I sådana lägen känner jag mig nästan tvungen att förklara varför jag ser ut eller skrivit som jag gjort. Det resulterar oftast i att jag inte villat skriva alls.

Att då få bekräftat att jag är ”fin jag med” värmer väldigt mycket.

Jag känner med säkerhet att jag redan skrivit det och det krävs antagligen upprepningar av det.

Att även om jag i många situationer är stark och är bekväm, finns de tillfällen då ingenting känns som fast mark.

Undrar om det går att vara så pass trygg att du bara vid enstaka tillfällen känner obalans?

Med känslor
Staffan

Svart i hjärtat av skogen

Sitter med en lampa i ena handen och en sked i andra och rör om i havet av bacon som är vår mat för dagen.

Kan inte låta bli att le och känna att det trots allt idag, har det varit värt det. Efter 1.7 mils vandring och vilse i letande efter hem för natten vilket inatt är ett vindskydd långt inne i Tivedens skogar.

Med allt på en bra nivå får jag möjligheten av att bara njuta av att vara här. Den friheten kan bara upplevas och inte påtvingas.

Med känslor
Staffan

Golare

Jag träffade en person under en fest. Enligt mig fick vi snabbt förtroende för varandra, hur sann den var är oklar då jag gissar vi båda hade en del alkohol i oss.

Efter en stund har vi kommit så långt i samtalen att personen benämner mig som bror och påtalar att personen gillar mig som person. Jag ber personen att vi ska gå in då jag fryser som fan.

När personen möter andra på vägen in märks det tydligt att personen talar en hel del sanning. Någon vill absolut inte ha ner personen, jag svarar bara irriterat att jag vill det för jag vill prata med denna personen. Personen jag pratar med är omtalad och inte på ett för mig positivt sätt.

När vi är inne fortsätter personen berätta. Efter många som stör oss och något som känns som många minuter senare. Tycker jag att jag inte kan lyssna längre utan att känna mig tvungen att gå vidare med det jag antagligen kan få höra.

Jag säger att om personen säger något som är ”straffbart” måste jag anmäla det.

Här avslutas vår kontakt omedelbart och förtroendet är borta innan jag hunnit få ur mig hela meningen.

Jag är istället en golare, en tjallare som inte går att lita på.

Personen jag pratat med finns inte längre kvar i rummet och känslan av att vilja hjälpa är utbytt till rädsla för vad personen kan komma att göra. Personen lita på mig och jag sa det ända personen inte ville höra.

Efter vad personen tidigare pratat med mig om, ökade nu min puls då jag inte längre hade personen på min sida.

Jag lugnade efter en stund ner mig.

Frågan som kvarstår är, hur ska jag som blivande Fritidsledare få dessa personers förtroende?

Utan att behöva tänka länge är det med sannolikhet fler som reagerar likadant.

Vem ska dessa personer prata med? Dom ända som inte har anmälningsskyldighet vad jag vet är präster.

Hur fångar samhället personer som mer än gärna vill prata utan att ta risken att bli anmäld?..

Med frågor
Staffan