Jag skriver för att lugna ner mig själv när allt blir för mycket.

Du måste använda din fantasi för att fullt ut kunna tolka allt som i texten står. Kan du tolka går du sällan ifrån denna läsning oberörd.

Med känslor
Staffan

Inte en chans

Jag har länge, känt att jag är väl medveten om hur jag hanterar olika akuta situationer. Jag anser att jag känner mig själv så pass bra att jag kan säga så.

Jag började titta på en film vid namn 50/50, efter en bit in i filmen inser jag plötsligt något.

Jag har ingen chans att säga hur jag i samma situation skulle reagera. Jag försökte lite nonchalerat fundera på hur jag skulle kunna hantera ett sådant besked.

**

Jag kan inte!

Det står helt stilla och jag kan själv inte alls komma på något ”plan” för hur jag skulle fungera efter ett besked om att vara dödssjuk. Det är helt blankt och hindret skrämmer mig. Jag har inte, och kommer aldrig kunna förbereda mig för att få en svår sjukdom. Det ända som kommer upp i mitt huvud är att jag måste skriva. Att jag måste skriva ner allt! Som jag gör idag. Det är det ända som kommer upp..

Jag har så mycket jag har lärt mig och en tanke som denna gör allt svårt. Jag skulle inte få en chans att göra det jag vill, målbilden blir helt förändrad, kanske bara så mycket starkare. Kanske kämpar jag med all min kraft, kanske låter jag slumpen avgöra. Det jag bara kan säga idag är att jag aldrig kommer veta och aldrig vill veta, hur jag skulle reagera, om jag skulle få veta.

Cancer, filmen följer en man runt 27 år som utan förvarning får ett besked om att han har 50% chans att överleva sin sjukdom.

Med känslor
Staffan

Kärlek

Jag är rädd för kärlek. Den är oförutsägbar och går inte att spå.

I många situationer har jag en version av hur en situation ska se ut, i verkligheten är den gravt censurerad. Censurerad från närhet och olika relationer till andra.

Jag kan inte se vad konsekvensen av kärlek ger och vågar därför inte heller låta andra ta del av den.

Jag hör till och från att jag har ett fint utseende och personlighet, en svärmors dröm, och lite annat..
Komplimanger jag enbart kan tacka och vara glad för.

Men speciellt utseendet hakar vissa upp sig på. De undrar hur sjutton jag kan va utan partner. ”DU kan ju inte ha några problem med de”.

Jag funderar vad som försiggår i deras huvud, varför skulle en som ser bra ut, inte ha problem att hitta någon? Nästan så de påstår att jag tar allt jag hittar..

Jag har aldrig riktigt förstått hur de verkligen menar med det de häver ur sig.

Med känslor
Staffan

Tuffa dagar

Motsättningar, förhoppningar som inte blir av, jobb som rinner ut i sanden, umgänge som inte hinns med.

Det finns alltid där vissa dagar mer än andra. Jag känner att jag borde inte bli så påverkad som förut, jag vet om att saker händer inte alltid som man planerar för det.

Ändå finns känslan kvar, mer hanterbar och jag kan stå och betrakta den, fundera över varför den är där. Men den finns fortfarande där.

Många gånger vill jag vara för mig själv, känna på egen hand.

Känslan av att ingen vill vara nära. Personers bortförklaringar blir förvrängda i mitt huvud, och jag skapar mig mitt eget utanförskap.

Till en början uppbyggt av viljan att umgås, övergår efter en tid till att inte vilja bli kontaktad.

Ingen menar illa, det bygger på fel plats och fel tidpunkt.

Upprepade nej kan så småningom inte längre vara en tillfällighet i mitt huvud, måste vara något annat.

Livet är periodvis feltajmat, lätt att se svårare att härda ut.

Med känslor
Staffan