Att se

Att se en personlig utveckling är underbart. Jag mår riktigt bra av att prata med personer som för en tid sedan hade det riktigt jobbig i mångt och mycket men nu utstrålar ett välmående jag gillar att få se. De talar om hur det går bättre i olika områden och att det känns bättre idag.

Jag är mycket väl medveten om att jag kan verka godtrogen då jag lyssnar och tar in det dessa säger till mig. Men varför skulle jag inte? Mig har de inte svikit. Jag känner att jag fått deras förtroende och är mycket nöjd  för de.

Skulle det vara så att de de säger mig inte stämmer så slår det till största delen tillbaka på de själva. För kommer de ut kommer de ha svikit mig och gjort mig besviken att de inte sagt sanningen samt att det är ju bara dom själva som styr deras liv. säger de inte till någon hur de mår kan ingen hjälpa dom..

Jag tror på er. Ni är fantastiska personer.

Med känslor
Staffan

Önskar att jag kunde känna

Sitter på pälsad på en bänk påväg hem efter en väldigt kort promenad..

Det är så skönt. Det är så jävla skönt att inte göra någonting.

Vist har hösten sitt att ge, men det är så skönt att få vara utan något ansvar att tala om. Jag är här nu. Jag har haft micro pauser för att klara när det varit mycket. Men det var i alla fall år sedan jag kände som nu.

Jag förstår precis vad Hannes menar. Att inte ha planer och drömmar för framtiden gör att jag lever vardagen.

Inte det att jag inte får drömma och ha visioner. Utan att inte jaga dom. Att bara ha de dom flyktiga idéer. Att istället vara här och nu. Att se vart jag är. Att inte bara ha ”nu” som en språngbräda för vad som kommer ”sen”.

Sen skolan har jag ofta ”jagat” och väldigt lite ”varit”.

Grymt kul! Det är dock först vid stopp, jag ser vad jag verkligen varit med om.

Jag önskar att jag kunde känna så här hela hösten och vintern.

Med känslor
Staffan

Location:Allégatan,Hallsberg,Sverige

All kraft, fan vad mesigt..

här är tredje inlägget. egentligen humoristiskt att se hur snabbt humöret faktiskt vänder. Jag var riktigt lugn efter jag skrivit första texten och när den försvann blev jag så jävla arg..

Efter att ha skrivit två texter helt baserat på vad jag känner. Slängde jag igen bildörren med all kraft, fan vad mesigt.. Jag gör det en gång till. Kanske är det skönt efteråt.

Känner igen skillnad och jag skiter i bilen och går på vägen utan att veta, utan att tänka. Jag är bara så jävla arg. Klaustrofobin är tillbaka och jag vill slänga kavajen åt helvete eftersom någon söm vid axeln sitter konstigt.

Jag vill fortfarande slänga något, gärna dyrbart och ömtåligt.

Att beskriva känslor och en relation till att behöva ensamheten för att texten två gånger ska försvinna..

Jag var lugn, jag var.. Nu är jag enbart arg, förbannad.

Med känslor
Staffan

Humörs skifte

Föregående text försvann och det jag sa om humörsvängningar.. Detta är en vad jag skrev efter den försvann..

Undrar om det inte är meningen att allt jag skriver ska ses, ska läsas.

Det är inte första gången jag skriver långa inlägg som bara försvinner. No (vill inte spara som utkast) är tryckt och allt som gjorde mig lugn är borta.

Hela min förklaring om vald ensamhet finns inte, har aldrig existerat utom för mina ögon.

En text jag fullt ut står för ville inte synas.. Det gör mig arg att skriva något som bara försvinner.

Jag var klar!

Ansåg inte den skulle ses av andra.

”Vill du hjälpa mig så var inte här! Du är i vägen. Jag kommer alltid tillbaka. Jag måste få gå.”

Med känslor
Staffan

Vill du hjälpa mig så var inte här!

Jag har bestämt mig för att försvinna. Men glömmer saker vilket gör att jag blir kvar mycket längre, många sekunder länge än jag vill..

Att jag inte kommer iväg gör mig irriterad och frustrerad. Jag vill inte prata, men blir tvungen för att inte fastna.

Paniken över att inte få vara själv hänger över mig fortfarande. Jag svänger in på vägen som jag vill ska vara tom. Det är den inte..
Precis innan mig sätt åker åtta andra hjul in på samma väg.

Det ska inte vara någon här! Det är aldrig någon här! Vad fan gör dom här.?. Jag vägrar att stanna. Fortsätter förbi där jag skulle få vara..

Ingenting funkar. Inte ens kläderna sitter bra längre. Inbillar mig någon sorts klaustrofobi av jakan och kavajen.

Tillslut ligger jag diagonalt genom hela bilen och det kommer något slag på sättet för att få ut någon frustration av all som blev nyss.

Avtagsvägen, 200 meter ifrån vägen. Där står jag.. Står bilen parkerad, Jag ligger i bilen..

När jag bestämt att vara själv vänder humöret på hundradelar.. Finns ingen menig att stoppa och förstå, reda ut.

Alla är i vägen, säger du något är du bara i vägen. Vill du hjälpa mig så var inte här! Jag kommer alltid tillbaka. När jag går måste jag få gå.

Känner lugnet infinna sig. Jag har inte rört mig utan ligger fortfarande tvärsigenom bilen. Jag slutar tänka. Ingen ser mig. jag finns, Inget mer. Bara finnas.

Med känslor
Staffan

Snabba minuter

På två snabba minuter i slowmotion förstörde du hela min värld i månader.

Nu, nu växer min självkännedom mer än den skulle gjort om du inte försvunnit. Det goda i det onda är att jag idag får en förståelse för hur vad och varför jag kände och handlade som jag gjorde veckorna efter du inte längre var där.

Fem år efter står samma frågor kvar. Tack vare en ansökan till en kurs för två år sedan får jag hjälp idag i att hitta svaren jag inte funnit tidigare.

Ser jag bakåt står det tydligt vilka vägar som gjorde att jag är där jag är idag. Vilka val som gav mig allt. Vad som skulle blivit vid andra val vågar jag inte tänka på, vet bara att livet hade sett väldigt annorlunda ut.

Med känslor
Staffan

Abstinent på stress

Jag kommer inte ihåg när jag kände mig så lugn, harmonisk. Nästan stabil.

De saker jag tagit aktivt ansvar för har klarnat. Saker jag inte klarar har jag avbrutit med vemod.

Jag har med andra ord enbart saker jag klarar kvar idag. Jag har i veckan som varit haft någon förkylning hos mig. En för mig bekräftelse på nyligen avklarad stressande period av mitt liv.

Varje gång jag legat på max, har jag efteråt blivit sjuk.

Jag har hela veckan på deltid gått med huvudvärk av att kraftigt gå och bita ihop. Jag gör så när något gnager som jag borde gjort eller göra. Men jag har inget sådant nu. Så varför gör jag det, skapar huvudvärk.

Är det abstinensen från ett livligare liv?

Jag äger ett val som jag redan bestämt. Men vanan och förut gångna vägar är alltid så mycket lättare att vandra. Stigen finns redan och även om den tar kraft har jag redan vanan inne.

Att gå den nya vägen ger så mycket tid. Tid till reflektion och lugn inombords, välmående. Kanske är det insikter jag inte vill se som gör att jag vill gå den andra vägen..

Mina erfarenheter och den lugna vägen kan ge mig fantastiska stunder. Jag ser det när jag tänker på det. Det skulle vara underbart att fortsätta med harmoni hos mig själv.

Med känslor
Staffan

Jag är rädd

Rädd att göra fel. Rädd att ta det ansvaret jag strävar efter åren framåt. Vågar inte utöva det mandat jag har blivit given.

Jag kan, men får stopp av mig själv. Resultatet blir stökigt och till mig mer vemod.

Gick det så fort att jag inte förstod. Förstod vilket ansvar jag fick..

Jag vet det

Med känslor
Staffan

Blixt från halvklar himmel

Hugger i bröstet

Jag sitter i bilen på väg in efter att varit borta en stund. På radio är ett program där de frågar människor olika saker. Lite som att få inblick i vårt vardagsliv ingen annars ser.

Radion ställer olika frågor och en fråga är en fråga om när personen grät senast. Hon som svarar säger att det var när hennes kusin gick bort i ett mord.

Stämningen i bilen och mig tjocknar och jag sitter aningens mer spänd än tidigare.

Som avslutande fråga säger radion följande ”om hon satt i badrummet med dig, vad skulle du vilja säga till henne?”

Som blixt från en halvklar himmel hugger det till i hela bröstet. En isande känsla, en känsla av sorg, saknad och vemod.

De som försvunnit från mitt liv ligger ibland väldigt ytligt och nära i tankarna.. En snabb och högst ofrivillig flashback har fångat mig och måste upprepade gånger andas djupt för att skaka mig tillbaka till nu, idag.

Med känslor
Staffan