Timmar

Jag vill rymma, fly.
Alla mina försök misslyckas & jag känner hur paniken växer i mig.. Blir ständigt ständigt fast hållen av rutinen, rutiner som inte för en minut i dagens tid. Finns det ens dagar kvar i min värld? Jag känner bara till timmar och möjligen minuter..
Mina långa timmar och messär av orutin har lösningen i slutet av augusti

Adrenalinet i bröstet, tomheten i hjärtat

Hjärtat slår hårt i bröstet på mig samtidigt vet jag att jag vill göra allt för att vara här när han går bort.

Jag bryr mig inte om det är jobbigt, jag vill träffa honom igen, känna honom i min hand, i min omfamning. Träffa min morfar en gång till när jag fortfarande kan ta honom i handen.

Har blockerat allt så länge för att rädda mig själv.

Nu går det inte lägre. När de sa dagar möjligen veckor finns ingen anledning till att försvara mig längre.

Vill vara här. Har alltid varit borta.. Den här gången vill jag inte!

Måndag.
Jag vaknade för tio minuter sedan och håller mina morgon rutiner strikt för att kunna uthärda tills jag åtminstone ätit.
***
Jag kom att tänkta på ert radhus. Måste vara minst 12 år sedan ni flyttade. Ändå kunde jag igår tala om nästan exakt hur det var möblerat.