Röda tält

Jag står i ett rött tält med två torn så som en circustält. Jag tittar inte längre på kön framför eller på allt bakom mig. Jag ser inte en människa utan hör bara röster runt mig som berättar i sin stress att jag fortfarande är på rätt plats och gör det jag ska göra, visitera väskor efter droger och skadliga föremål.

Ryggen värker efter två timmar vid borden som håller väskan med alldeles för låg höjd för att det ska klassas som behagligt
Känslan av att Visitera i sömnen och få en öm hand dragen i midjan av någon..

Tittar ut över de färdiga tältlandskapey och ser utan att varken känna eller tänka. För trött

Ekande steg

Jag går upp för få trappsteg so leder upp till den lilla allén mellan alla slipade stenar och där tornet i änden belyses av månsken.

Jag hör mina egna fotsteg alldeles för tydligt.

För varje steg dämpas trädens ljud av regn. Bara några få steg innan jag kommit fram har naturen blivit alldeles tyst och inte ens vinden hörs.

Jag hör inget förutom mina egna steg. Stegen låter inte som de borde låta..

Det låter som jag går i en stor sal där mina steg ekar mot dess storslagna väggar innan de rör vid mig igen.

Inflytande

Jag blir så otroligt stolt när jag tänker på vad personer jag träffat senaste åren sagt till mig.

De har använt ord som inspirerande, viljestark, driven, stor hjärtad och en förebild.

Samtidigt kan jag inte undgå att bli skrämd. Skrämd av att ha så mycket inflytande till andra utan att själv tänka på det.

Förra året fick jag veta av personer som inte var jag vem jag är. Jag fick veta vad ni ser..

Det här året har börjat och kommer fortsätta.
Jag har fått lära mig att leda mig själv, att reflektera hur jag leder en människa som jag.

Något som inte är en självklarhet.

Jag är jämfört med för några år sedan otroligt självmedveten.

Hur mycket kan jag lära mig om mig själv egentligen?

Borde det inte finnas ett slut, ett slut på överraskningar och uppenbarelser?

Jag är ju jag, hur kan jag lyckas överraska mig själv så många gånger om..