Omtumlande

Jag var på equmenias riksstämma i helgen vilket var givande på många sätt.

Det som där emot kändes mest av allt. Var när det diskuterades scouting och tro, sekundär scouting.

En person sa rakt ut att han inte kan se scouting utan tro, det går ju inte. Han förstår inte vad man skulle göra och hur det går till..

När han sa det tömdes hela jag..
Det var för mig ett väldigt stort personangrepp då jag är uppväxt i scouting där vi både har scouting som verksamhet och metod. Att höra någon indirekt säga att det skulle vara meningslöst var so att ge mig en smäll i ansiktet.

”Det du gör funkar ju inte..”

Jag tror på mig själv, de scouterna jag är och har varit med i, i 20 år hjälper människor att bygga upp sig själva för att stå på egna ben. Bygger upp en självkänsla och en självkännedom som är mycket viktig.

Scouterna för mig är ett sätt att vara, ett sätt att leva. Gemenskapen, och stämningen!

Mitt scouting är inte ett redskap för att få ut någon annan verksamhet. Scouterna är scouting.

Jag kan inte förstå, hur man kan se på scouterna som ENBART ett redskap för att få ut något annat t.ex verksamhet eller tro..

Hur jag kände då..

Det är första gången på fem år som jag kan tända ett ljus vid dina ben och fortfarande se det brinna efter att tändstickan brunnit ut..

Det har alltid varit stormigt här och jag har bara kunnat vara kvar i några få minuter.

Har det hänt något, eller kom jag bara vid bra väder för en gång skull?

Vad var det som hände? Fanns det någon mening? Hände allt bara för att jag skulle få veta att andar finns?

Efter begravningen fick jag veta att det är starkt att våga sitta där..

FAN vad allt ska vara så starkt!
Kan jag inte få göra sånt som för mig känns självklart?
..I alla fall ganska säkert, utan att få veta hur starkt det är?

Efter omtumlande veckor utav att möta honom på natten i ilskna samtal och på dagen vara helt blockerad för känslor, en tomhet. Inte av att han är borta, utan att jag blockerat mig själv känslomässigt. Jag känner ingenting.

Vi kommer i bil, redan innan kyrkan syns så sprider dig en nervositet och skuld i mig. Det fastnar i bröstet och stannar där.

När jag står några meter från ingången hör jag musik. Dom spelar någon lugn musik som passar i kyrkor.

Jag tittar på Gustav och det går inte!

Jag går iväg en liten bit och brister, Gustav kommer efter ganska snart. Tårarna rinner ner och min röst är egentligen sedan länge borta.

Tanken på att du ligger där inne tillsammans med musiken är för stor för att kunna hantera den.

Pappa undrar vart jag vill sitta, hur ska jag veta det? Utan att tänka säger jag, där framme.

Jag tog för givet för givet att vi skulle sitta på samma plats, vi som var en grupp.

Jag går in någon gång strax innan alla andra. Jag ser pappa sitta bland de första raderna.

Jag vill flytta honom och känner att jag behandlar honom illa när jag går förbi och sätter mig framför alla.

Han är här för min skull och jag ”dissar” honom. Ingen sitter här. Bara jag.

De jag trott skulle sitta med mig, sitter nästan längst bak. Varför?

Frågorna bara ökar i en allt större förvirring och jag har börjat bli arg på grund av det bemötandet jag fått av folk sedan det hände.

Jag får inga svar, jag blir utfryst. Ingen ville prata..

Jag sitter själv med min blockering av känslor, med en rädsla att inte kunna känna. Att inte kunna känna, det jag mest av allt vill känna, Sorg. Jag vill gråta, hur gör man?

Prästen pratar på och det ända som går i mitt huvud är varför och tänk om, jag inte känner..

Prästen börjar prata om vänskapen mellan Frodo och Sam, tydligen en av hans favoritböcker.

Hon som pratade där framme, prästen. Hon hade hittat min ömma punkt. När hon pratade om bandet mellan Frodo och Sam, kändes det som hon pratade direkt till mig.

Till mig, om bandet mellan mig och Mikael. Banden mellan mina vänner och mig som inte går att förklara.

Idag

Det är det känsligaste ämnet jag har! Vi behöver inte prata ofta. Vi behöver inte känt varandra länge, det bara finns där. Något jag inte kan förklara. Den där kontakten och tilliten jag har. Jag bara får till vissa människor.

Ångesten..

Jag har tagit paus från den renovering jag gör hos min syster för att agera projektledare på ett extra inkastat möte för ett för mig större ideellt event senare i höst.
Vi funderar på att Flytta eventet från dess ursprungliga ställe i Danmark till Sverige.
Mötet går fort då vi var två utan några egentliga frågor.. Bara flytten.
Jag skrev till de andra i vår grupp om flytten som snabbt godkändes av majoriteten. Jag stänger av datorn, går ner för trappen och är på väg tillbaka till den renovering jag höll på med för en timme sedan.
Jag känner hur ansvaret sprider sig som en löpeld tillsammans med ångesten.
Jag tänker på scouterna, jobbet. Jag startade eget, jag har inte kommit någonstans.
Allt snurrar runt i huvudet och elden sprids fortfarande och har tagit ett bra tag i bröstet där det nu bara är en stor klump av så många känslor. Jag kan inte reda ut vilken det är. Jag vet bara att det är fruktansvärt obehagligt.
Mest av allt är jag arg. Arg på mig själv för att jag i en månad försvarat min nervositet och lathet med alla sorts bortförklaringar. Jobbet är registrerat och klart, VARFÖR GÖR JAG INGET?!

Jag älskar det ideella och har det minst sagt ständigt i tankarna. Att inse att ingen kommer ge mig pengar om jag inte börjar lägga lika mycket energi på mitt jobb, som på det ideella är jobbigt. Inte för att jag inte vill jobba, utan för att jag står och skriker kan inte utan att försöka!

Nu kan jag inte ens göra det det jag skulle göra ikväll. Jag kan inte tänka klart. Gör fel och börjar bygga irritation tillsammans med den tröttheten som börjar komma.
Tapetkniven ligger på golvet.. Tappar balansen och sätter tummen på det nyss bytta bladet på kniven, LIVET ÄR UNDERBART!
Tillslut är jag trotts motgångar klar här för idag och skriver det här för att på något sätt få ut det som är så obehagligt att ha inombords.
Efter kvällar och känslor som dom här brukar jag ge mig fan på att lyckas och briljera. Vilken jag ofta gör i mitt liv:)

Skämtsamt

Lite skämtsamt kommer kommentarerna från olika håll..
Kan dom verkligen..
Det går ju inte att samarbeta med..

Jag vet att dom kan! Dom kan precis lika bra som du och jag.
Hur bra är du på samarbete när du förkastar en del av världen? på grund av deras lands styre..

Jag är fortfarande mycket delad i mina åsikter från förra året. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna ena dom.

När jag är hemma och pratar om det träffas det inte sällan på kommentarer som starkt ifrågasätter om de verkligen kan något där nere.. Dom lever ju på oljan.

Jag håller med att vi ska ha ett kritiskt tänkande. men hur aktivt är DITT tänkande när du nästan uteslutande går på var vårt land och massmedia säger? kritiserar du svenska källor när dom spottar ur sig saker eller sväljer du allt tillsammans med dina fördomar?

Jag träffade otroligt många människor där nere, många av dom skulle jag gärna träffa igen och genomföra samarbeten med. Dom och vi är otroligt lika! Du tycker garanterat inte om alla här, du väljer vilka du vill umgås med. Det är samma sak där.

Väljer du vänner med samma omtanke som hemma så ökar dina möjligheter otroligt mycket till att kunna skapa otroliga möjligheter för dig själv! Det gäller vart du än befinner dig!

Nästa gång du är på en ny plats med nya människor, titta dig omkring och försök säg att du inte har samma möjligheter som hemma.. Du borde enligt mig ha större.

Se inte ner på någon du bara hört rykten om.