Tack..?

Är det det inte så man säger? Jag sa så igår, flera gånger..

Jag står på ett dansgolv jag inte vill stå på. Jag skulle vara hemma vid det här laget.
Jag står på ett dansgolv och sjunger med på grund av den trall vänliga musik som spelats sedan jag var liten.

Halvt förvånad så ser jag någon jag inte träffat på tio år tränga sig fram på samma golv.

Jag har vid stunder undrat hur det skulle bli om vi sågs senare i livet.. Det är inte utan viss oro som jag sett detta tillfället i mitt huvud.

Vi hälsar och får varandra att komma på vilka vi är. Tyvärr så har jag kort sagt stenkoll på vem han är. Totts att vi inte talats vid på tio år så har jag inte glömt hur han ser ut idag.

Väldigt snart efter en handskakning så säger han att han skulle vilja pratas vid en stund och vi försöker få oss bort från golvet till en ”tystare” plats (halvt ironiskt när man är på krogen)

-Förlåt.

Tio års tystnad bruten.

Det känns overkligt. Jag har alltid undrat vad det var jag gjort för att mina skolår skulle vara som dom blev. Idag, Ikväll fick jag veta en stor del.

Att få höra den andra historien, att få höra varför, var en lättnad som jag fortfarande inte kan ta in. Jag tror att det kommer ta långtid att förstå vad som sades. Det är det ända jag kan förklara min kyla med. Jag visade inte så mycket alls vad jag kände. Jag kunde inte.

Det var en blixt från klar himmel. Jag har nog väntat på stunden, samtidigt som jag intalat mig själv att den inte kommer att inträffa. Tack

Det som nu händer har gjort att jag blev väldigt skeptisk om ni menade allvar.. Det händer inte två gånger på samma kväll, inom samma timma.

Hur jag än vrider på det så kan jag inte neka till att ni talar från er själva och  menar det ni sa till mig. Jag sa aldrig att jag skulle vara där jag var förens 10 minuter innan jag kom.

Det kan inte varit ”planerat”.
För mig var det så overkligt. Ni får förlåta mig att jag har svårt att ta in det ni sa. Det kommer tillslut att landa på riktigt hos mig och kommer vara till stor hjälp att ni gjorde det ni gjorde.

När jag sitter där kommer det fram en annan person som jag känt sen skolan.
(Jag ska inte sitta här och jämföra vem som var värst eller inte. Han som stod framför mig nu gjorde saker som lämnade avtryck i mitt liv. Enligt mig lättare att ignorera och förlåta. Trotts det har det när jag sitter här inte glömts bort. Då jag ganska bra kan beskriva vad som skrevs den gången och vart.)

– Förlåt.
Han förklarade varför han var som han varit.

Tack

___

På samma kväll har två personer som lämnat jobbiga avtryck i mitt liv kommit fram till mig och sagt Förlåt. Det var ingen ursäkt som sades vid ett kort sammanträffande.

De satte sig ner och sade varför. De förklarade själva varför. Det kom inte från någon ”förmedlare” i skolan, kurator, lärare, rektor… ingen vän eller bekants ord. Det var helt och hållet deras ord från de själva. Jag anser att det är starkt. 


Det var tio år sen detta hände. Bagatell saker, små saker man gör, väntar man inte tio år på att säga förlåt för.

Det finns de personer som inte kan förstå hur jag så ”lätt” jag kan förlåta dom.
Jag har min historia. I den finns det många tomrum och frågor om varför? Genom att få höra det dom sa så kan jag fylla ut de tomrum och få en större förståelse till varför allt hände. Jag kommer inte ha allt glasklart.

Vem kan de efter så lång tid?

Om mig

Om jag ska ärligt säga dig vem jag är. Jag har inga ord. Det är du som avgör vem jag är. Jag har sagt så många ord utan att få människor att förstå. Mina ord har satt dom mer i spinn och desto fler ord jag med min mun formar desto större blir deras labyrint till vem jag är.

Det finns dom som låtit mig flöda i eget intresse. Låtit mig prata.
De ställer inga frågor, de ifrågasätter mig.
De frågar om min resa. De låter mig vara jag.

Jag är alltid jag. Jag kan inte vara någon annan. Litar du inte på mig så kan jag inget göra. Du kommer aldrig veta vem jag är då du letar efter något jag inte är.

Den som inte frågar får ofta mycket mer än den som vill veta.
En sång är inget utan melodi, det är bara text. En text som vilken annan text som helst. Du får mig inte att sjunga, du kan bara få mig att läsa min text.

Det är i mina ögon fascinerande hur dom som undrat i flera år fortfarande inte kan sätta fingret på vem jag är. De säger att jag ständigt överaskar, samtidigt förvirrar..

De som lyssnat när jag sjungit har på bara dagar sett mig rakt igenom.

___

Nätter som denna kan jag ibland bli sorgsen då jag aldrig villat vara någon som ingen förstår sig på. Jag vill inte vara förvirrade. Varför ser människor mig som mystisk?..

Hur mycket jag än berättar om min bakrund kommer det inte göra dig mer förståndig. Du ser fortfarande inte mig.

I de stunder som kräver min fulla närvaro, är jag alltid lojal.

Följ ditt hjärta..

De generella orden när vi pratar med någon som vill mycket, är på väg framåt eller har något svårt beslut att fatta: Följ ditt hjärta.

Hur ska jag kunna följa mitt hjärta när jag inte får visa världen vad mitt hjärta berättar, vad mitt hjärta känner? 
Jag har nästan alltid följt mitt mitt hjärta, men aldrig sagt till någon annan vad det viskar till mig. Jag fick som liten veta att ingen vill veta vad det säger. Inte om du är MAN. Är du en man så visar du inte känslor. Mitt hjärta pratar i känslor så vi sa aldrig något så någon kunde höra.
Jag har följt mitt hjärta utan att veta vart. 
Det har dragit mig långt ner utav bara helvete, det har krossat mig i min ensamhet, mosat mig känslomässigt. Gjort min kropp helt menlös, varenda muskel dys funktionell.
Mitt hjärta har fått mig att sväva på moln av lycka. 
Tårar har balanserat upp obalansen hos mitt hjärta och min vilja har fått mig åter på fötter.
Idag får jag höra stora saker, stora saker om mitt eget liv, om MIG! Jag får veta vem jag är.
Jag har svårt att visa andra den verkliga lyckan och bekräftelsen jag känner. Jag säger ofta Tack och går vidare. 
Förut sa jag tack i reflex att svara, nu säger jag tack för att jag inte förstår vad du säger..
Jag lägger det på paus tills jag är på en säker plats, en trygg plats. När jag är trygg kan jag ta till mig det du förut sa till mig. Varje gång har det slagit ut mig totalt och jag vet inte alls vart jag ska ta vägen. Jag fylls snabbt upp till max och tappar tal och tårar rinner ner för mitt ansikte. Lyckan av att känna mig värdefull är stark.
Bland de gånger jag tagit emot vem jag är mest, är när jag berättar för andra vem jag är.
När jag berättar vad jag åstadkommit, vem jag är och vad som driver mig framåt kan jag inte sluta le och börjar nästan skratta.
För samtidigt som jag blir otroligt stolt över mig själv låter det som jag berättar någon annans historia. När jag berättar för andra om min resa så står jag själv och undrar vem jag pratar om. Är det där verkligen jag? Jag får en helt annan bild av mig själv. En för mig väldigt bra självbild!
Idag pratar jag och mitt hjärta högt och säger du att jag är mesig och omanlig. Vad gör du när ingen ser dig?

Saker som bara finns

Jag möts av av en sol som trotts sin trötthet starkt lyser. Din mjuka famn tar emot mitt trötta huvud och du låter det få vila i din närhet.

Vid minsta beröring hamnar jag i trans. En trans av underbar ömhet, jag annars har svårt för att finna.

Annars skulle jag ligga spänd och böka, leta efter misstag som måste finnas.
Här finns ingen oro, inga skal. Du har inga lager.

Genom din värme har du sprängt mina väggar. Jag känner din omsorg och kan inte gå. Jag vill ha dig nära, det måste du förstå.

Så fort vi möts så känner jag den trygghet jag sällan känt. Jag släpper allt jag gör. Din ömhet fyller hela mig och jag känner mig sällan så trygg.

Att bara vara är är helt plötsligt så enkelt..

Balansen finns sällan

Du har svårt att se hur jag har tid med allt jag gör. Jag har svårt att se vad jag gör.
Jag ser nu och framtid.
Jag blir lätt engagerad och tar åt mig det mål jag ser tydligt i mitt eget huvud. Jag skapar snabbt en målbild och bygger en utopi som för många skulle betyda motgång.
Jag lever i en värld jag ständigt skapar. Jag är här och drivs av att se villkoren för det som måste göras för att komma till min dröm. Jag drivs hårt och putar till den som påstår annat än möjlighet i min väg.
Balansen är den svåraste.
Jag drivs av att se vad som kan vara.
Jag springer fram i ett tomrum där ingen hör mig och klockan knappt slår.
När jag fram kryper, springer tiden.
______
Alla har sin plats för åter hämtning, Min är där bebyggelsen slutar.
Här finns inga sekunder, minuter, timmar.
Det finns dagar utan datum.
Inga måsten.
Vi hade världen som gräns. Idag har vi en stad och motorvägen till intet.

Framtid.

Dagarna passerar, för varje timme, för varje minut försvinner jag in i en större tomrum där det ända som finns är förvirring och missförstånd. Stora frågor som motsäger handling.

Jag har varit här i tre veckor och inbillat mig att jag gör det jag kom hit för att göra. Ju längre tiden går desto mer osäker blir jag. Känslorna och tankarna frontalkrockar ständigt med handling. Jag gör det jag blir tillsagd..

Två veckor senare

Jag sitter och väntar på de papper som kommer göra mig till den jag vill vara, strävat och kämpat för sedan fyra år. I början så var det bara små saker som inte gick hand i hand med mitt sätt att vara.
Nu förstår jag inte hur det funkar att arbeta så som de gör. Försvaret de flesta har är att jag inte förstår då jag inte har deras jobb.

När brevet kommer är det Jag som avgör mitt liv. Jag kan inte förlita mig på att någon annan gör mitt jobb. Inte heller kommer någon annan att rätta mina misstag. Det är jag som måste stå till svars för mina egna jobb.
Jag skulle kunna säga att det är lika skrämmande som underbart. Med en skräckblandad förtjusning känner jag för framtiden.

Mitt ideella arbete ökar i takt med min självbild och för varje möte har jag växt inombords. I helgen var jag på möten som andra skulle kalla knas. Jag gav min tid iväg till andra. Jag bygger i ett hörn av en organisation tillsammans med många andra. Min lön ser du bara om du tittar mig i ögonen och investerar tid i att låta mig berätta vem jag är.

Jag pratade med en vän som frågade vad jag hade för mål. Jag sa efter en stund som det var. Jag har letat länge men vet inte vad det målet är. Men skulle jag få familj skulle jag stanna och ta det jobbet jag hade förr för jag nöjer mig med det. Familjen betyder mycket mer.

-Det vill du inte. Varför ska du lämna det du skapat till dig själv för att leva med något du lämnade för att du inte tyckte om?

-Du är värd det du har! Tillsammans med det du kommer att få.
_

Jag har börjat se, för att dagar efter inse.

Är det för att ni öser det på mig, eller har jag blivit stark nog för att förstå?
Förstå att jag är värd.