Klass 1, klass 2

Jag står och väntar på tåget som idag är en dubbeldäckare då det X2000 som skulle varit uteblev.
Jag kan inte undgå att tänka på varför första klass är på övre våningen på det tåget. Varför är det inte på nedre plan? Är det sämre på något sätt?
Vi pratar ständigt om jämlikt överallt. Men vi nämner nig aldrig jämlike i de olika klass skillnaderna som fortfarande gömmer sig i bakgrunden bland allt annat i våran gråa vardag.
Hur kan ett så rikt Sverige fortfarande skillnad i komfort beroende på inkomst? Var inte fet förbi för länge sedan..
Om vi ska vara på samma plan så borde jag kunna få prata med personer i rikare felar av landet utan att ned värderas av min klädsel. Tyvärr går ju inte detta då vi fortfarande är otroligt fixerade att inte beblanda oss med de som inte har samma tillgångar som jag själv.
Jag har nämnt det här förut. Det är inte bara från rika. Alla har de här gränserna.
Du pratar oftast inte med människor som enligt dig är värd varken mer eller mindre än dig själv.
Den generellt så tar vi dom inte på allvar om de inte ligger på samma våglängd som oss själva ekonomiskt och statusmässigt.
Vad krävs för att bryta dessa gränser? Vad krävs för att just du skulle prata med någon som inte är som du?

Text=frihet

Texten är allt viktigare för oss i de medier som finns idag.

Jag funderar ibland på hur många som i slutändan kan stå för det dom skriver. När man skriver en text idag så behöver du inte ta hänsyn till någon annan. De flesta kommenterar i olika inlägg och annat har ofta en enligt mig väldigt skum uppfattning av omvärlden. Dom spyr ord ur sig som om det inte spelar någon roll vad som skrivs, det är ju bara text..

Samtidigt går det så fort, för så många att se att du inte hinner reagera på om det du nyss skrev är något du står för eller om det bara var en reaktion på din upprördhet.

Antingen är jag nästan själv i den här världen på att se saker i en gråskala och inte allt svart på vitt, se möjligheter inte omöjligheter, att de sambant, att se kompromiser som måste göras för att en framtida framgång ska vara möjlig.

Eller är det so mjag skrev tidigare bara en konsekvens av att det idag går alldeles för lätt att säga det du tycker?

Förr skrev du ett brev med både omtanke och eftertanke.
Idag trycker du på Enter innan du en tittat första gången på det du skrivit..

Av alla de som kommenterat Messengers of Peace Projektet förra året.. Hur många av er var delaktiga och vet vad det handlar om?, Hur många av er är INTE färgade av det sammhället vi lever i? Färgade av massmedia? Hur många är insatta i frågan?

Allt är inte bra och allt är inte heller dåligt.
Jag vill se den som kan skapa förändring och fred utan ett samarbete med de som tycker samt agerar annorlunda till en början!

En öppen kanal

Min frustration av det jag utsattes för hade en öppen kanal med mina känslor vilket gjorde att jag inte bar på det tunga då det på samma gång det kom in i mig rann ut i tårar, skrik eller båda.

Den kanalen stängdes av och konsekvensen var förödande för den som senare fick allt över sig.

Att bära på den frustration någon annan gett dig är inget annat än destruktivt och orealistiskt.
Samhället jag var på väg att växa upp i tillätt mig inte att visa hur ont jag hade. Jag fick inte visa det genom mig själv.

Jag skulle genom våld ge denna människa samma smärta som den givit mig, så som en spegel( gärna med förstoring).
Men det var oacceptabelt för mig att visa vilken smärta den gett mig med dennes val av ord.
Det var alltid det med få undantag.

Ord. Med ord skar dom mig blodig. Genom att inte acceptera min öppenhet gick orden djupare än de skulle behövt göra. Det dröjde inte länge innan en av mina förmågor stängdes för allmänheten och censurerades till enstaka vredesutbrott som ingen någonsin förstod källan var ifrån. De hade en fördröjning som kunde vara veckor långa.

Att i realtid visa att du är sårad är en värdefull förmåga, ratad av omvärlden och dömd till att sprida avundsjuka.
Du ska alltid svara: jag mår fint.
Du ska ta emot smällar av alla sorter.
VI skrev under din tystnadsplikt till och om dig själv
VI förlängde köerna till den lokala psykologen.

Det är inte omanligt att visa vad du känner, hur du mår.

Det är inte okvinnligt att inte visa hur du mår.

MEN. Båda är födda med tårar, till för att användas!
Du slår och sekunden efter se vad du skadat psykiskt. Skulle du då slå igen?

Världen i mina armar

Sitter på sängkanten och känner att efter vara en vecka med praktik och jobb så har mina rutiner börjat återgå till de ”normala” efter sex månader med för mycket tid att slå ihjäl.

Jag behövde inte resa särskilt mycket i världen för att skaffa mig ett begär av att få se den oftare än jag praktiskt har möjlighet till.

Min sista resa till Saudiaraben var ingen charterresa.. Långt ifrån! Trotts det vill jag tillbaka för att se. Jag vill ha kontakt med människor som lever i verkligheten. Människor som vill och kan berätta om det som inte syns.

Det kommer fortsätta. Det kommer besökas många ställen innan jag ger mitt intresse för människor iväg till andra. Nu står det dock mycket stilla.

Mina revolutionerande tankebanor om hur världen ska förändras får jag också hålla för mig själv. Det finns inte många som kan se mina idéer utan gränser och ekonomiska beslut.
”vi är normala när vi umgås med likasinnade men blir uppstudsiga utanför dessa grupper” -någorlunda bra citerat från mitt samtal med Madeleine Sundell.

Det finns tre personer som jag endast behöver tänka på att prata med för att explodera i entusiasm. Genom deras styrka i att se framåt och måla upp drömmar att nå för sig själva smittar de av sig avsevärt mycket genom att bara samtala med dem några minuter.

De är helt klart värda att nämnas vid namn efter den text jag skrev nyss: Gustav Sundgren, Madeleine Sundell och Sanna Sundell. Jag mötte väldigt många personer förra året som betytt otroligt mycket och de rader ni skrivit på mina papper jag har här och bär med mig inombords är min ved i många lägen då energin är på väg bort ifrån mig.

Patrick Hedljung är fantastisk.
Patrick lede mitt VBL och behöver inte säga så mycket för att hjälpa mig. Patricks svar ger ofta effekter från att sväva på moln bort i en utopi som aldrig går att nå, till att jag landar med mina två fötter på fast mark och inser att visa ting behöver större eftertanke. (frågan är hur länge han står ut med mina många gånger halvt som halvt orimliga frågor)
Vart är du på väg?
Jag är på väg framåt, bortom min rädsla!