En avsats eller utsikts plats

Klippan i denna text är en metafor för ett eget företag

Jag har hittat en klippa.
Den här klippan har jag i några år bevakat på avstånd. Jag har förstått att den måste vara ganska hög, men aldrig riktigt fått någon exakt uppfattning.
Jag har vid några tillfällen gått längre upp på den. Sådär så att jag snuddat kanten med blicken, fått en lustig känsla i magen och strax där efter svängt åt sidan för att gå en annan väg. Hittills har jag klarat mig utmärkt utan att gå så nära.
Nu idag står jag och viftar med tårna i luften över kanten. Det är långt ner, ser inga grenar jag kan få tag i om jag ångrar mig på vägen ner…
Går jag över nu kan det bli fantastiskt.
Går jag över nu har jag ingen räddning.
Det finns inget rep hängandes halvvägs att ta tag i om det går fel.
Startar jag mitt företag idag förlorar jag hela min ersättning från a-kassan som till 70% håller mig vid liv idag. Det är bara jag som kan göra så jag klarar mig.
Det är jag som säljer. Det är jag som fotograferar.
Det ända jag kan få utifrån är rådgivning, förslag på hur jag borde göra.
Den lilla anställning jag har räcker inte för att jag ekonomiskt ska klara mig. När jag diskuterar med mina föräldrar känner jag att jag tillslut skriker av nervositet och förvirring.
Allt är klart. Alla papper är ifyllda.
Jag behöver “bara” trycka på en knapp och det har börjat.
..Det kan inte vara så enkelt! Hur fan kan jag! Kan jag? Ska jag..?
Alternativ två: Ha kvar den lilla anställningen och stämpla upp resten i 7 månader till skolan börjar som jag kommer komma in på.

Ledarskap, Dialog.. Nya erfarenheter!

Jag har haft ett år av ständigt nya erfarenheter och upplevelser. Det året var fantastiskt och jag vart mer engagerad än någonsin kändes det som. 
Nu efter egentligen bara en månad av tystnad och stillhet så börjar jag klättra på väggarna av frustration. Jag sitter på så mycket jag vill få ut till andra och utleva samtidigt som jag vill lära mig mycket mycket mer.
Idag känner jag att jag inte ens har någon att prata med allt om.. Jag har inte tittar runt mig.. kanske är det så att jag inte känner någon som jag vill spy ur mig allt på heller.
Att ingen svarar på mail under Jul och Nyårshelgerna är i och för sig inte konstigt.. Men jag är jätte rädd att allt bara ska sjunka till botten och inget blir av, av allt jag fått. Jag lever just nu i en rädsla av stor ovisshet som jag inte känner att jag klarar av. 
Jag ska hålla en fotokurs i slutet på Januari och tillsammans med sju andra planerar jag ett för mig stort event som kan få fantastiska efterskalv! Jag blir otroligt varm inombords av att bara tänka på vad vi kan osta komma. Jag ska även söka till en ledarutbildning till hösten som gör att det jag börjat fortsätter dit jag vill. 
Jag gick en foto-utbildning förra åtet och parallellt gick jag en ledarutbildning inom Scouterna vilket visade sig ge mig så mycket mer. Jag åsidosatte en kurs jag betalat för min del dyra pengar för. för att jobba ideellt sammanlagt en månad.