Utveckling

Jag känner en genuin glädje när jag sitter på stolen i det mörka hörnet i rummet.
Jag sitter i bakrunden och lyssnar på vad Alvin och en liten grupp av deltagarna på denna kurs jag nu är i slutet av, tänker, känner, Insikter och pratar om det kaoset jag tillsammans med fyra andra kursledare har ordnat i huvudet på dom.
Det är en glädje av många slag. Det är ett för mig bevis på min prestation. Det är en motivation att fortsätta fram samma väg. Det är en insikt om hur mycket jag vuxit i mig själv under exakt ett år.
Jag har hållit delar av kursen BAS inför människor, nya människor jag inte träffat tidigare. Jag lyckades åter igen!
Att förstå hur mycket jag kan lära mig är fantastiskt. Jag kunde aldrig se mig här.
Jag har fått många möjligheter och jag har tagit dom flesta till mig och gått in som om det inte fanns någon återvändo.. Galet?
Ja, kanske..
Jag har gått i hel hjärtat och fått två med mig ut..

Förvirring

Jag trodde att klumpen i magen var för att jag en än gång inte får till det mötet som jag själv tänkt.. 
Nu är jag mer osäker på om det verkligen är så. Är det inte att om tre veckor, tre möten och ungefär efter sex timmar har jag ingen avdelnigs ansvar.. 
Jag har alltid varit med i en kår någonstans överallt som ledare eller scout.
Nu kommer jag vara obunden. Jag kommer hålla på med scouter men på ett helt annat sätt. 
Jag går ifrån något jag i hela mitt liv hållit på med.. 

Stunder som..

Däcken når gruset.. Bilen på vändplanen vänder runt och stannar. Motorn stängs av och allt är mycket tyst..
Dörren öppnas. Jag tar kameran som ligger i passagerarsättet samtidigt som jag reser mig och går ur.
Några få steg bort från bilen hakar jag fast kameran i bältet, sätter händerna i byxfickorna och andas djupa andetag för att hitta det jag här ute så gärna vill finna.. Jag finner inget och hinner bli små besviken av min barnsliga förväntan. I samma ögonblick blir jag skrämd.
Vinden har ryckt tag i löven som ligger bakom mig och bilen, vilket tillverkar ett högt prasslande ljud.
Jag skakar av mig räddslan som nyss flög på mig, letar på nyckeln i fickan och låser bilen, tar upp kameran, sätter mig på knä och börjar ta bild efter bild.
Att bilderna som bildas inte blir bra berör mig inte alls.. Jag är inte ute efter bra bilder. Jag är besviken på att jag känner inte den frihet och lätthet som jag önskar..
Trotts det fortsätter jag att trycka av och går allt närmre den bro kamerans öga ändå fastnat för.
Våra tre ögon blir tillslut sammanfogade till ett enda och världen runt om mig börjar tyna bort. Samtidigt uppenbaras jag i ett tomrum.
Vårat öga jobbar på bra och får mig att backa in i mörka delar av den gläntan jag nyss stod i, bort från lampornas ljus käglor.
Jag blickar bakåt och försöker förtänga min egna rädsla för mörkret. Två steg.. tre steg till sen är vi där. Bilden vi skapat är renaste konst.
Kamerans öga drar mig närmade det vatten som stilla glider förbi. Efter bara minuter ligger jag i gräset i slänten, bara en halv meter från det stilla vattnet. Vi vrider ögat åt alla håll, på stort som smått längst vatten kanten och upp mot bryggan som ligger bara en liten ansträngning bort.
Utan att jag tänkt, har jag hamnat i mitt eget dilirium där tid och plats inte spelar någon roll. Vad som fortfarande avbildas från vårt öga är helt ovesäntligt. Bara att vi arbetar tillsammans gör mig fri. Till slut rullar jag fram och tillbaka och står näst intill på huvudet för att på olika sätt bara testa resultaten.
När kraften i min för stunden ända vän har sinat så befinner jag mig liggandes på mage utsträckt över hela bryggan med kameran alldeles för nära vattnets dödliga stillhet.
Jag har kommit dit, där som jag hade mitt syfte från början. Jag är här och nu. Inte före, inte efter. Bara nu..
Längst bort på bryggan, på andra sidan den bro som bryggan går under, sätter jag mig ner. Jag lutar ryggen mot en av de pålar som används av båtar som för en stund ska få vila. Med knäna mot bröstet och händerna i de varma byxfickorna sitter jag där ihop krupen och bara är..
Längre bort hör jag hur Örebro brusar.. Det stilla vattnet blir till och från till liv när fiskar chipar efter andan, vinden i träden och annars allt helt stilla.
Sitta och bara vara är något som kan vara så befriande. Mystiska dropar bildades utan hjälp från någon i mina ögon och faller längst min kind..
Varken sorgen eller glädjen fanns just nu. Allt är så neutralt. Vad kan vara så fantastiskt neutralt att du fäller tårar för det?
För mig är det när jag känner en harmoni och fridhullhet..