Ekonomi kris

Trotts min förmåga att hamna i ekonomiskt förfall varje månad.. så lyckades jag idag få en av dom bättre dagarna på länge.
Snabbspolar vi lite, så fixade jag hemsidan tills jag var försenad till aktiviteten för världens barn.. Men de gick bra trotts försening. Sen svarade jag på ett mail från Rayan.R och började fixa till hans ca 60 bilder som han ska få tillgång till i början på nästa vecka. Samtidigt som jag pratade med Therese om när och var det kommer vara lunch.
Så efter en väldigt positiv förmiddag så avslutades den på ett lika bra sätt i en restaurang med en riktigt fin handburgare i sällskap med Therese och Lin som jag träffade på en kurs som facket höll i 2008, samt tre andra som var i deras sällskap.
Ikväll blir det FÖRST en dusch då jag luktar.. äckligt!
Sen blir det att gå till Ica och handla något gott att tugga på undertiden jag fortsätter redigera Rayans bilder. Där emellan kommer det nog finnas tid att zappa på TV:n också.
Om någon av er vet att program värt att titta på får det gärna framföras.

Pretty women

Jag kan inte annat än att känna mig glad när man ser slutet på Pretty women. Ja, enligt världen ska jag inge gilla filmer som Pretty women. Men hur ska de gå till? Den är ju bra.
Jag har senaste året kommit på mig själv med att jag älskar film i kategorin “drama”. Just för att den ofta berättar en för mig fängslande historia mellan två personer, Amerikan history X, Rain over me. Är två andra exempel på draman som verkligen får mina känslor att gå som en berg och dalbana!
Jag har hört att vänskap kan jämföras med ett förhållande med skillnaden att man inte ligger med sina vänner.
Jag tror nog.. nej jag vet att det stämmer, då jag haft lättare att få så mycket starkare band till mina vänner än jag haft med någon tjej jag träffat el. gått ut med.
  Dock vet man inte om det förens allt prövas eller setts på spel.. Hur kommer det sig att man inte tror på att man är älskad förens det är något som går galet i ens närhet? Det är ju bara konstigt…
Antingen så kommer jag bli tillsammans med en tjej jag redan känner.. eller så kommer jag träffa en till bästa vän. Ganska spännande att fundera över, eftersom det tar ju ganska lång tid att kunna släppa in människor som nära vänner..

Svenska hjälte.

Jag är väldigt delad till att vi är i Afghanistan över huvud taget, samtidigt som jag vill åka dit som krigsfotograf.
Det är lätt att bli en hjälte.. speciellt i Sverige.. Det är bara att dö överallt utom i just Sverige! Hur gör Regeringen och Försvarsmakten när det kommer tillbaka 10 eller fler på samma sätt som igår? Blir det samma heder till dom? kommer dom få en lika personlig minnesstund och vara hjältar. Eller kommer dom bara vara offer och nummer i statistiken.. I Sverige är ett offer i krig någon som ingen kommer ihåg.
Vad är en hjälte egentligen? är det den svenska Falk? Den amerikanska Schwarzenegger? Eller en helt vanlig kille från Sverige som ville göra skillnad för människors rättvisa?
Jag gjorde värnlplikten 2007. 
Det som gjorde det outhärdligt var att dom konstant propagerade för Afghanistan. Att vi skulle söka och åka ner var en ren självklarhet. Vilket gjorde att man inte alls kände sig hemma om man var där av annan anledning. Mitt år bestod av att framföra en pansarterräng bil, en PAT 203. Mitt vapen satt fast spänt nästan 24/7 på förardörren i bilen. Vi fick veta att den var designad att klara av en fordonsminna, bilen skulle vara förstörd men att vi inuti skulle klara oss.
Dom som nu är skadade och soldaten som dog, satt just i en PAT 203. Det finns tyvärr många aspekter på hur det gick till, då dom inte sagt så mycket om händelsen. Men varför fick vi i värnplikten veta att den var säker? Det som skulle vara en stor miss och garanterat uteslutet i detta fall är om vagnschefen haft takluckan öppen under framryckning. Vilket han inte borde haft då dom åkte fram för att vara understöd och var i anfall.
Jag var stridsfordonsförare på PAT 203
Det som gjorde att jag faktiskt ändå var på väg att söka till Afghanistan var nyfikenheten på nya människor, jag ville och vill fortfarande veta hur människor är inombords. Jag vill känna människor på djupet.
Hade jag sökt hade det inte varit på grund av följande: skjutgalen, MÖP el för att hjälpa andra. Det hade varit för att få en egen version på hur det är där, hur människor är, hur mentaliteten är.
Vi träffade soldater som varit på missioner förut. För att få en uppfattning om vad det var dom ville skicka oss till. Dom ända frågor som jag ställde och fann mig intresserad av var hur dom själva upplevt det, vad dom kände hur var det när dom kom hem..  Jag fick inte några konkreta svar då dom inte kunde eller ville svara på dom.
Jag hade även jätte problem på våra strids övningar i början, eftersom vi skulle skjuta mot varandra med lösplugg, LÖSPLUGG! ändå gick det inte så bra.. Att jag kan leka Rambo på skjutövningarna med insats-HV nu idag, är för att jag fått in i huvudet på mig själv att det är inte på riktigt. Det är inte “skarpt läge” som dom säkert skulle säga i militären. Men åker jag ner finns inget annat val än “Skarpt läge”, med laddat vapen och fulla magasin! Lösa en uppgift..
Största delen på min värnplikt hade jag det nu i efterhand det väldigt bra. Efter några månader pratades det inte lika intensivt om utlandsmission. Samt efter våra två månader med GSU, satt jag sen i min bil och körde lite halvt vårdslöst i skogen, vårdade den och resten av tiden var det väntan på dom som faktiskt tränade på regelrätt krig.

Scout.

Jag tänkte skriva om mina minnen.. men det är som vanligt tomt när man vill tänka..
Åtgärd ett: gräver fram en trasig och lite förliten skjorta.. Det är min scout skjorta.
Förra gången, av en olyckshändelse hittade jag den i en av mina flyttlådor, då var det svårt. Det var svårt att vara lugn och inte låta mig bli allt för känslosam. Jag skämdes samtidigt lite för att jag faktiskt försökt avsluta min scout verksamhet.. Det är en stor del av mitt liv..
Alla mina bästa minnen är ett pussel av dom runt 16 läger jag varit på. Första lägret var på Vässarö -96. Jag var 9 år gammal, gullig och gjorde inte alltid som jag vart tillsagd. Nu är jag 23 år gammal, ledare för barn som är lika gamla som jag var på Vässarö -96 och som inte alltid gör som man säger. Ingen kan säga till mig vad en scout är.. för mig är det ett sätt att leva.
Lyssna på låten.
Den känslan, är den har jag på alla mina minnen som rör mitt scoutliv.
Stor & Svår slaget!
Nätterna, Lägerbålen, Busen, Folket..
Inget kan ersätta den delen av mitt liv.
Läger är min fristad! Något jag kommer att ha med mig så länge jag lever..

Scarlett..

När det är något som får mig intresserad på något sätt, både positivt och negativt. Så blir det ofta så att jag vill skriva så mycket mer än jag får ner på papper. Jag tänker alltså fortare än jag hinner skriva. Det är därför det jag skriver här ibland kan verka osammanhängande.
  Om du skulle prata med mig vid just ett sådant tillfälle.. ja, då skulle jag i efterhand tycka lite synd om dig. Eftersom jag antagligen skulle köra över dig med allt jag vill få fram och skälla ut dig om du försökte argumentera emot mig.
Något jag skulle vilja skriva om är löpen i affärerna… Tidigare så skrev jag om soldaten som omkom i Afghanistan.. Vi fick även veta hur han dog.. Så kommer jag ner till affären där det stå på löpet: Hockeyspelaren sprängd till döds.
Jag blir bara frustrerad när jag ser det. Han jobbade som soldat inom försvaret vilket gör hockeyn till ett fritids intresse! Han är alltså inte en sportstjärna… Han var en soldat på uppdrag! Sen han sprängdes inte heller.. Just det är i och för sig relativt.. Men jag anser att om man sprängts till döds så har man ingen kropp kvar att nämna.. Han spräng skadades och dog som följd.
Nog om det annars får jag svårt att sova.. Kommer bara argumentera med mig själv annars..
Fick inga bilder redigerade idag, vilket betyder att jag kommer att ha fullt upp imorgon och på tisdag.
Woho! men men så blir det bär man flyr jobben..
Såg precis klar Iron man 2 här hemma på soffan. En riktigt bra film, i alla fall så var hans assistent riktigt snygg. Efter lite sms fram och tillbaka med Lina så kom det fram att jag var “blåst!” som inte visste att det var Scarlett johanssen (utmärkt till universums sexigaste kvinna). Detta måste vara ett bevis på att jag faktiskt inte läser Slitz eller liknande tidningar allt för ofta.. bra, dåligt.. Värdera själv!
Snygg är hon i alla fall. Jag fortsatte där efter Linas och min diskussion med följande: Om jag hittar en tjej med en kropp som Scarlett och med en schysst personlighet. Ja, då skulle mitt eviga letande efter en livspartner vara för evigt slut. Skulle hon inte ta emot mig med öppna armar, så står jag till tjänst som Scarletts alldeles egna privata stocker!

Tal på Bröllop

Har du någon gång kört hem dina föräldrar från deras kväll ute? 
Detta jag varit med om detta ett par gånger. Bara så du vet.. Tillslut får man ge igen.
Detta hände mig när en väninna till min mamma skulle gifta sig. Jag var anlitad som fotograf och var med hela dagen. när det var tid för bröllopsmiddag, så tog det en stund. Men sen kom jag på hur jag skulle kunna få till ett riktigt höjdar tal framför alla bordsgäster.
“Jag minns!
Alla de nätter vi haft tillsammans;) å min sida har det alltid varit ett nöje. Tyvärr var jag alltid tvungen att göra dig besviken när natten tog slut. 
Jag kände att jag är lite liten för Volvo villa och vove. Så ja sa alltid nej Men du gav aldrig upp.  Nästa natt var du alltid där…  Ska vi inte gifta oss??  Du ville verkligen ha mig! de vet jag!  
Men för ditt bästa så sa jag ju så klart nej. Alla har ju någon som väntar.. Och tittar du till vänster så ser du tydligt att de var inte jag 
Jag hopas jag inte kan skylla på sällskapet, det är ju min mor.. Men Berra! Om mamma hälsar på, och det blir panter tanter på stan.. Se fan till å hämta Dom själv!”


För att ni ska förstå innehållet i texten så får i nu lite bakrund.
Dom gånger jag körde hem min mamma och hennes väninna från deras ute kvällar. Dom gånger har väninnan alltid skämtat om att vi borde gifta oss. Man kan säga att en onykter dam runt en viss ålder, kan bli väldigt tjatig trotts ironin i det hela. Så därför vart det nu ett ytterst bra tillfälle för revans. 
Jag var nervös som tusan, eftersom jag aldrig varken skrivit eller håligt något tal förens då. Men det vart riktigt bra!

Mitt Gamla stan 1800

Jag går ut från min port på Mose backe, svänger runt hörnet och ner till götgatan. Fortsätter ner i tunnelbanan och åker till Gamla stan. när jag går av så är det något som känns annorlunda. Jag får en mysig men samtidigt lite mystisk känsla i kroppen. Jag går igenom spärrarna och tar trappen upp mot det som nyss var ett mordert Mälartorget.
Det jag kommer upp till är ett torg, där det elektriska ljuset är borta och nu finns bara ett få tal små gatlycktor  som lyser upp det lilla torget. Det ligger ett täcke av snö på på backen och det är rimfrost på träden.
Jag är helt själv på torget utom en man som virrar omkring efter efter en plast att sova. Efter att ha taggigt in den nya verkligheten, fortsätter jag uppför Schönfeldts Gränd, svänger vänster på lilla nygatan. Längst bort på gatan skymtas Norrmalm på andra sidan vattnet.
När jag långsamt tar mig fram längst dom små gatorna får jag ett lugn jag aldrig tidigare känt. Gatan lyses nu upp av det fladdrande ljuset inifrån rummen som ligger längst gatan. jag går upp på Kåkbrinken, här är det mer rörelse och människorna har ett lugn och stressen som fanns för bara 30 minuter sen är helt bortblåst. Jag gå in i ett konditori där jag bjuder mig själv på en stor bulle med varm choklad. I hörnet av rummet finns en bokhylla full med böcker som jag snabbt letar igenom. Jag hittar boken om Oliver Twist, jag tar boken i handen, kryper upp i den pluffsiga fåtöljen mitt i rummet och börjar läsa samtidigt som jag njuter av den lugna atmosfären och min varma choklad. Runt torget utanför står handlare i stånd och säljer allt från söt saker till vantar & mössor

Life line

Before I even start to wright down the names of my computer, I get all these feelings and after five minutes I’m too upset to continue… My life has been a roller coaster ride to hell and back, down again. Many people say that even if their childhood was horrible, they would not change it. Since it made them to the person they are today… If I had the opportunity to change it, I would change it in a blink of an eye! This has nothing to do with my family or the choices they made. It was and still is my home; I will not replace them with anything in the world. I’m happy today… You made it work anyway! Thanks! However, my school years have been a little different. Sorry to say is that the only thing that could have been done differently would have been the choice of another school from the beginning. I don´t know the other side of this situation, the teacher’s side… But in my eyes, they didn´t care enough to solve it. Maybe it was personal deficiency… i don´t know…

Value Based Leadership

Have you ever been involved in a single car crash? The feeling that comes afterwards when you know thats everyone is ok, keep that feeling under the rest of your reading.
I have spent the weekend on a course about value based leadership. When I was younger, I went in similar courses, so I already now allots of the theory. But this course was so different.
They wished that I would tell a small group of people about who I´m. At first, we only identify five of our at the time strong points / views, after that we was supposed to selecting three of them, which we then would explain to the small group of three to four people.
Apart from that it was difficult to decide which three to choose, the next step seemed pretty easy. We would just tell them with those words how I am as person. Pretty simple isn’t it..?
With every turn I became so nervous and emotionally concerned, that I did not know where I was going. Telling friends have not been as big worries, but this three in front of me, I have known for about five hours. 
In shaky English, and with great nervousness was still my steps towards the edge of my cliff. When i finally walked out from it as i first thought would be a pretty big rock. It proved to be a cliff not a rock i hade stepped out from, it proved to be a cliff not a rock i hade stepped out from, assigned altitude it was a relief for something that is hard to describe.
This course will for me personally mean a lot. While the theoretical part of leadership exist on paper, so that I can read it later..
This was part one out of four in a course about leadership, I already gets a lot of new facts and at the same time I´m now more aware of where I stand on my values.
This was the moment of the course that made the biggest impact on me.
Someone else wanted me to go, I’m here now.
 I need to drop everything and challenge myself!

För någon annan

Jag sätter mig i bilen. Jag åker inte fort, jag bara åker, åker utan att tänka, utan att lyssna. Vägen jag åker på tar slut och jag måste svänga, jag svänger in på en landsväg. Jag vet inte vart jag är, men eftersom mitt mål är ingenstans..
Träden, ett efter ett passerar förbi mig, utan att jag reagerat så har den allen jag nyss åkte på förvandlats till en stor skog. Vägen är inte längre gjord av den massproducerade asfalt som alltid annars finns där, nu, istället en gammal grusväg som slingrar sig längre in i skogen. Bilen saktar in, styr mot vägkanten för att sedan stanna. .
Jag klättrar med stora steg upp för den branta kullen som jag stannat vid. Känslan av lugnet efter stormen har infunnit sig, känslan av att bara ha sig själv som ägodel.
Backen planar ut samtidigt som skogen tätnar framför mig och det blir jobbigare att ta sig fram.. Helt utan förvarning tar någon min hand och jag dras ut från den så nyss svåra vägen mot ingenting..
Jag ser inte vem det är, inte heller vad han gör. Jag vet bara att han finns.
Du framträder när jag när ensam.. Du är min verkligaste dröm.
Att ensamheten kan vara så vacker och helande är ett mysterium,
 när den för någon annan kan betyda livets sista timme. 

Flickan i fönstret

En plats där gatorna och husen liknar ett gammalt Stockholm. Ser du floden som går igenom staden? floden som äger ett dussintals stenbroar. Jäms med flodens båda sidor finns en allé med yviga träd, fullt utslagna blommor, fina bänkar och folk som vandrar längst gågatan som följer floden bit ifrån kanten. Jag ser en sorg i hennes ögon, en sorg som är så stark att jag ryggar tillbaka.. Masken hon en gång kunde hålla hårt och fast, har halkat, färgen är sprucken och man kan se rakt in. Hon var en flicka med skönhet, med utstrålning. En flicka med drömmar. Hon ser mig inte, hon tittar på någon annan. Någon som hon tror kan ge pengar i utbyte… Framför mig står fyra, fem män. Dom hetsar varandra, dom pratar på ett språk jag inte förstår.. Ett språk om girighet och makt över andra.. Trots att jag inte vet vad som sägs är det ändå omöjligt att inte förstå. Dom pratar om flickan.. Flickan i fönstret som en gång hade kraften till att drömma, kraften att leva. Det är obehag, jag känner mig förvirrad och illa till mods av tanken.. Det händer på riktigt… Jag var i Amsterdam för några år sedan, då jag hamnade i just en sån här situation. En kvinna inte så mycket äldre än mig själv, sitter i ett fönster och förför män som står utanför. Jag ser tydligt att det inte är “frivilligt”. Det som äcklade mig var dom män som stod utanför på gatan, fast mest av allt mådde jag bara dåligt. Personer jag mött på resan ner, kom och skröt om vad dom hade hittat och vad dom gjort. När jag sa att jag mådde dåligt av att se alla prostituerade, var det ingen som förstod varför. -“Du är i Amsterdam, Europas största knarkarkvart som turist, det är inget du behöver bry dig om.” Ingen såg hur det verkligen såg ut..

Insikter

Jävlar!, klockan är 07:50 och jag är försenad till jobbet.. Sekunden efter inser jag att denna enorma huvudvärken som nu finns, inte hade varit om jag skulle till jobbet idag. Tittar ner på golvet där klockan hamnade efter morgonens panik attack. T-shirt, byxor och strumpor ligger i utspritt över halva golvet.
Jag får ur mig en suck av lättnad när jag nu vet att det är tidig lördagmorgon. När jag orkeslöst slänger mig tillbaka i sängen, gör huvudverken återigen  påmind om fredagnattens festligheter.
Efter några timmar vaknar jag igen och tittar utöver rummet, ingen förändring sen sist man kollade. Däremot har huvudvärken minskat, så jag går på osäkra ben till köket och lagar till en lyxig frukost. Paralellt med att jag lagar min frukost, jobbar hjärnan på högvarv för att komma ihåg gårdagen. Minne efter minne kommer tillbaka och kvällen börjar sakta gå att pussla ihop. 
Ingen minnes lucka BRA Staffan!

Den svåra vägen

Om du vill berätta något för mig och du vill att jag ska lyssna.. Berätta då om det spännande liv du levt och kanske till och med lever idag.
När jag lyssnar på människor jag träffar, så är det som får mig mest fängslad en berättelse om fjärran länder.. Ska jag vara riktigt ärlig så räcker det faktiskt med om du kommer utanför skandinavien. Jag tycker det är spännande och höra vad människor har gjort och varit med om. Speciellt andra kulturer.
Mitt eget liv har jag aldrig tyckt varit värt att nämna. Just för att det aldrig händer något.. Jag gör relativt drastiska saker om jag jämför med det som andra har berättat om sig själva. Men hur ska jag själv ta in vad det är jag faktiskt gör och har gjort? Om jag hoppar fallskärm imorgon, så rycker jag nästa vecka på axlarna och frågar vad som är så speciellt med att just hoppa fallskärm.
Jag tog Studenten när det stod 2006 längst upp på världens alla almanackor. Jag fick jobb erbjudande i Stockholm, Örebro och i Hallsberg där jag bodde. Jag skulle rycka in i lumpen på våren året efter, så jag bodde kvar hemma och började pendla till jobbet i Örebro.
Under sen hösten 2007 gjorde jag MUCK och flyttade hem till mina föräldrar igen. Efter en månad klarade jag inte av att inte få mitt “eget” utrymme, så i januari 2008 satte jag mig i bostads kö i Örebro.. Den 1:a februari hade jag min egen två:a i centrala Örebro. Månaden efter hade jag varm garage för min bil..
Nyåret 2008 firas med en vecka i en stuga i Sälen med två dagar i Trysil..
Under resten av våren hände en jädrans massa saker. Jag for både hit och dit, men dom största sakerna att nämna var:
Maj- Amsterdam- In qontrol, bröllop, söker jobb i Stockholm.
Juli- jobbar och bor i Stockholm.
Sex månader senare bor jag i centrala Stockholm med fast anställning (Augusti en vecka semester i Budapest). För att efter ytligare sex månader ta tjänstledigt för att gå en treårig fotoutbildning. Går nu en utbildning i ledarskap.
Jag har förverkligat en dröm. Nu är jag bara meter från att göra nästa till en verklighet

Drömmar

Jag sitter på Subway och äter, för att om en stund gå till jobbet. Fick övertid jag inte räknat med.. På andra sidan torget ligger Mc Donalds, där ser jag en liten kille som tillfälligt befinner sig i Stockholm på grund av sina drömmar..
Om en vecka är han tillbaka, hemma i en småstad, i den gråa vardag har just nu rymt ifrån.. Utan minsta aning, om att sex år senare sitta vid samma torg och leva i en utav hans allt för många drömmar.
Drömmar blir till äventyr, Äventyr blir till minnen.
Där emellan finns en grå vardag.

Osocialt social

Jag kliver på tåget på Hallsbergs station, hittar min plats. Plockar fram min dator för att hitta något slags tidsfördriv på väg hem.
När jag var mindre så åkte vi ofta tåg om vi skulle stanns. Det var smidigt och då.. ett billigt sätt att resa. När man ser tillbaka så är det fascinerande att se vad  man sysselsatte sig med förr när man reste långa sträckor. Det var mer socialt på något sätt, en mysigare, varmare stämning.
Om jag mot förmodan nu skulle höja mitt huvud och titta mig omkring så skulle jag mötas av flera som inte är här och nu. Några textar till sin sambo som dom är på väg hem till men inte orkar vänta att prata med, fyra -fem personer inklusive mig själv, sitter och stirrar rakt in i en skärm som har något mer intressant att berätta än den verklighet dom faktiskt befinner sig i just nu, några sover och någon enstaka läser en bok.
För 10-15 år sedan så fanns inte den möjligheten till nyhetsabstinens som finns idag. Att för bara två timmar missa vad som händer i alla andras värld och bara hålla sig till sin egen. Det gör mig inte förvånad om den resa jag gör nu har fått någon att känna sig så stressad, att den i veckan måste boka tid hos deras personliga psykolog för att få göra en kort breafing där dom får tala ut om att som vart tvingade att slappna av på tåget hem och därför missade att kungen var på toaletten fem gånger  och inte tre som dom fick veta innan resan.
Du är rädd för att träffa nya människor men vill ändå prata med någon. Vilket resulterar att du befinner dig i ett “matrix”. Du tänker inte på det, men du är just i detta ögonblick inte kontaktbar med dom personer som du omges av. Du har känseln kvar, men i ditt matrix kan du med några få ord krossas. Kroppen kan inte leva utan dess själ. Blev du känslomässigt krossad i telefon.. Är det inte samma person som klev på detta tåg som nu kliver av det.
I detta nu, 
bygger vi vårat eget Martix

En saknad

Regnet slår mot rutan, bilar som glider förbi på andra sidan och här inne byts musiken allt eftersom reklamen börjar och på nästa kanal nyss slutat. Volymen är hög och jag är fri! Jag befinner mig på en road tripp, som för min del är helt oplanerad och impulsiv. Egentligen borde jag vara hemma och laga mat för min resterande arbets vecka. Mig gör det ingenting, jag sitter med en grym person som är en kopia av mig som förare av fordon. Med en möjligen stor skillnad.. Hon vet att man håller koll på statlig personal, samt var vägen befinner sig! Annars är vi relativt lika just i den här miljön. Vårt mål är våra egna hem. Mellan landningen är andledningen till resan.. Viksjö för en leverans med två stycken spadar. Dom är små men ack så viktiga.. När jag sitter i bilen mot viksjö är allt som bort blåst. Det finns ingenting, för första gången på en månad känner jag mig totalt avslappnad. Jag får en nostalgi känsla och rullar bakåt till tiden då jag kunde åkta 70 mil per helg.. tog med mig en vän och åkte till något helt onödigt men ändå så befriande. Ju längre bort, desto bättre för mig. På väg hem från vårt delmål åker vi fel, vi svänger av Essingeleden och in mot Essinge öarna. Vi har kommit av Essingeleden och närmar oss stora Essingen. Framför mig träder ett villa område fram. Ett område med villor i olika former och storlek. Ibland villorna finns också ett antal radhus, jag längtar hem.. Tillsammans med musiken som spelas, minns jag några av mina kvällar med min bror under tiden han bodde i Örebro, alla inte lika ljusa men det är trots allt minnen.. Ända sen jag flyttade den där fredagen i februari, har många kvällar och några dagar gått i samma spår.. Det går inte att bortse ifrån. Jag saknar mitt hem, mamma, pappa, min syster och min bror. När jag tittar på villan framför mig vill jag bara hem. Hem och umgås med min familj, min trygghet. Den som jag lämnat för att söka spänning. Ni får skylla er själva, det är ni som inspirerat mig.. Allt gick att lämna, det mesta lämnades. Efter en dag var saknaden av er störst.

Glöm mig inte

 När han började prata om henne och att stegen kan vara väldigt varierande, ångrade jag djupt att jag flyttat ifrån Örebro. Jag vart rädd och jag vill inte att du ska glömma..
 Jag vill påminna henne varje dag, jag älskar min mormor.. 
Att känna någon en livstid är att älska den.

Oskyldigt dömd

Att bli anklagad för en situation som inte funnits eller ett problem som är löst med en 20min försening. Är något dom kan knäcka vem som helst.
Att vara spindeln i nätet med känslan av ett huvud ansvar är härligt, man har kontroll, vet allt som händer..
Under första dagen fixade vi så två av dom 20 vilda själarna stannade kvar trotts en längtan efter hem och trygghet. Att lyckat med en sådan situation spelar ingen. Den väger inte högt när man blir personligt påhoppad och sänkt till botten. 
Jag får tunnelseende och fokuserar på fel saker. Jag kan inte se det lyckade, jag fortsätter framåt. Men inte i den verklighet jag förut befann mig i, utan i en mörk tunnel där orden jag fått mot mig ekar fram och tillbaka i den trånga gången.
Efter en inte allt för bra natt så var tunneln ändå större och väldigt ljus. Jag var snart vid öppningen.
Att vid den tidpunkten få ytligare två anklagelser är förödande. Har du dykt en gång krävs det inte mycket för att du ska dyka en gång, mycket djupre. 
Tack vare att personer i min närhet redan från början plockat jord och sten från dom yttre väggarna. Såg jag tidigare är jag borde gjort sprickorna i betongen och fick kraft att spränga mig själv fri.
 Mitt straff var: två års fängelse för snatteri.
Det som inte dödar stärker
Gränsen är hårfin

Kontakt

Kontakten, Beröringen och Närheten.
Det är det som gjort att allt blivit som det blivit. Att ge närhet är inte samma sak som att ta emot, att få ta emot är för mig så mycket starkare.
Jag har alltid förväxlat min längtan efter beröring, med kärlek till en annan person. Jag känner fjärilar i magen och kan inte sluta att le. Jag fylls av välmående och når känslan med raketfart.
Jag känner så när jag får beröring som värmer. Det får jag av alla och ingen. Att koppla ihop det med en och samma person är rent av förödande. Känslorna är samma som andra förklarar som kärlek.
Jag har som oftast inget speciellt intresse för henne, men i och med saknaden av beröring går jag vilse och förväxlar dom två olika vägar..
Detta gör att när jag är med henne är allt nästan underbart. Men när vi är ifrån varan finns det inte så mycket mer än vanliga dagar.
Vi lever i ett paradis
Under ytan, en svår labyrint där många går vilse
Det är en styrka att se labyrintens alla bakdörrar, att göra din egen rätta väg.

Rädslan

Tanken slår mig och jag blir rädd för den. Det är en rädsla som jag vill komma undan, hoppa på den och se den försvinna bort. Jag har haft den flera år.
Den går inte att hoppa på, den går inte att skynda på. Den är en del av livet. Vissa upplever den, andra inte..
Jag lyssnar på slutet av en bok, sista kapitlet. En 17 årig pojkes liv, 19 år senare. Hans ålder är då 36 och äldsta barn ska iväg för första gången till en internatskola. Det är glädje i hela situationen, förväntan och nyfikenhet.
Att inte få uppleva ett barn.. Mitt barns uppväxt.. Dess nyfikenhet och glada/
ledsna/ förvånade/-ögon.. Är en rädsla.
Varje gång det går snett och jag märker än en gång att det inte är rätt, så kommer det upp i huvudet.. Misstolkade ett brev en gång och fick en sorts panik jag aldrig fått tidigare, den var skrämmande och ny. Jag fick av mig själv veta att nu är inte rätt, inte bra. Men trots paniken och alla tankar just då, är min längtan större och några veckor senare slog ändå samma varma tanke mig. Allt har inte en deadline.
Din största längtan & saknad, är samtidigt din största rädsla.

Vilse

Jag kommer ner i tunnelbanan och inser att jag måste vänta fem minuter på att den ska komma så jag kan åka hem. Det känns konstigt, förut var jag hemma på bara några minuter.. ingen väntetid. Tåget kommer in och jag tränger mig in för att över huvudtaget komma med de tåg jag nu faktiskt väntat på i fem minuter. Jag pustar ut när jag lyckats få tag i en sittplats.
..Jag är på väg hem men känslan är att jag åker längre bort från hem..
Tåget är mer än fullt och vi stannar på Medborgarplatsen, där går det på ytligare ett tiotal personer, det är trångt, men jag har sittplats så mig stör det inte..
Jag är förbi Gullmarsplan och folk börjar försvinna.. fler och fler går av ju närmare jag kommer “hem”, Åker jag rätt? Sitter jag på fel tåg? Skulle jag gått av förut?
Människorna som nu sitter på tåget känns annorlunda.. Det är inte dom människor som jag valt att umgås med. Jag har anser för mig själv att jag har stil och klass, att detta har inte dom som nu är kvar på tåget, dom ser trötta och slitna ut, inget självförtroende, ingen självkänsla. Två rader framför mig sitter en alkoholiserad hemlös, i mittgången går en tiggare fram och tillbaka för att få ihop pengar till något jag ignorerar, jag vänder på huvudet och tittar ut genom fönstret. Jag ser inte en grotta längre utan Stockholms alla hus och parker, vi är utanför tullarna..
Är du vilsen, 
har du alla förutsättningar att hitta rätt

Försvunnen

Det finns så många frågor jag inte vet svaret på. Några är svarade, andra inte.. Varför satt jag där jag satt? Varför förnekar jag fortfarande våran relation till varandra? Varför pratade ingen?.. När du försvann fängslade jag min sorg. Mitt sätt att gråta förändrades, jag gråter tårar som inte syns. Det gör så mycket ondare.. Efter dig har inget varit tillräckligt illa för att låta tårarna rinna. Nu finns bara ett tomrum om något händer, jag försvinner iväg för några minuter.. När du bara försvann, tillät jag mig inte att gråta, vi kände inte varan, vi umgicks knappt. För varje person som jag kontaktade, fick jag mer kännedom om hur nära vi faktiskt var varandra. Jag ville, men kunde inte.. gråta.. Vi har fortfarande varan, du är min “mållgan”

För varandra

Vem få se hela fasaden? vem får leva i en perfekt värld? Vem har tiden?
Vår tid för någon annans välfärd. Så hen får en bra resa,  ett bra mottagande, ett fint hem eller bara bra service.
Ringen i juvelaffären kommer från en tung svart gruva, om du skulle behöva bryta ditt eget guld skulle ringen aldrig bli din.
Du får material till en renovering, du får aldrig bo nytt och fräscht.
..Skulle du ens lyckas fånga maten, om den inte låg serverad på fat?
Tack vare att vi jobbar så håller vi en högre standard till oss själva. Får vi ett lättare vardagsliv, en ljusare syn på livet. Råd till lyx.
Så ser det ut i Sverige, Norden. Går vi utanför säkerheten, är världen inte den samma.
Allt har en fasad
Vill du se mesären? Eller är du ytligt fixerad?

2000-tals dejting

Jag tänkte nyligen att nu, nu ska jag få det här med nät dejting att funka. Jag skaffar ett konto, fyller i alla uppgifter någorlunda bra.. och börjar söka..
Hur kommer det sig att när man pratar med folk på stan och i dom flesta situationer, säger dom samma sak.. man är blåst och en player om man går på utseende när man letar en partner. Okej jag kan till viss del hålla med. det är jätte bra att man ska titta på insidan och hur härliga alla är..
När jag då söker på den här dejting sajten så finns det antingen: ingen bild och en lite fattig text, BARA en bild och info om stjärntecken, ålder m.m.
Hur ska jag då kunna gå på något annat än utseendet? Det är ju omöjligt. Jag skulle lika gärna ställa mig på Sergelstorg med ögonbindel..
Sen har vi nu dom som har en bild..
60% ser ut på följande sätt, hör och häpna vilka fina bilder man får utgå ifrån:
  • Kapad mellan näsan och halva låren
  • Kapad mellan naveln och strax under skrevet
  • på en hårig armhåla med ägarens ansikte tätt intill
  • en ros med vingar
  • två ton smink och puta med sliskiga läppar
  • jag är snygg, för jag får på mig en klänning som är tre storlekar för liten, vilket framhäver mina GIGANTISKT vackra bröst ( i en normal klänning=normala bröst)
  • Jag drar ner tröjan lite och puffar upp dom lite.. 
Phu! vilken tur att jag inte är ute efter en sådan där vanlig, omtänksam och positiv tjej som trivs med sig själv..
Det finns också kombon: Bild strax under brösten och halva låren, en tajt rosa kort kort. Med följande text: Är du över 25 så kan du DRA! 
Den andra bilden denna flicka har är en bild på någon som ser ut att vara 13 och lånat mammas sminkväska. Enligt uppgifterna ska hon vara 20 år.
Om man nu är ute efter en seriös tjej och ett förhållande som funkar.. vart ska jag i så fall leta?

Jul

Jag sitter i ett vardagsrum nån mil ifrån centrala Stockholm. Snön ligger djup på gatorna om man tittar på kalendern och ser att det fortfarande står November. I backen utanför glider bussarna snart nedför, i deras försök att hämta folk som ska vidare till högdalen. Vägen är redan blank polerad efter alla stopp dom hunnit göra sedan snön kom förra veckan.
Två veckor kvar den kommer jag sätta mig på ett tåg och vara borta från denna stad. Jag kommer vara hemma i en trygghet som bara finns på ett ställe. Jag kommer att ta det lugnt och bara finnas. Redan nu vet jag att jag kommer att glömma mitt liv här och gå in i det liv som jag för ett och ett halvt år sedan flyt ifrån. Dom gånger mina tankar kommer åt det här hållet, kommer det kännas overkligt och långt bort.. som en dröm.
Trots allt så är det en dröm, en av dom många drömmar jag har att uppnå, förverkliga.. Denna drömmen visade sig vara svårare och mer komplicerad än jag först uppfattade den. Att bo och leva i en annan stad, en storstad. Det låter ju rätt lätt.. Men om man blir rastlös, byter väg och tankesätt mitt i. Eller redan i början, gör den allt annat än enkel. Tar man sen in det fakta att man i en storstad inte får hyres kontrakt lagt framför sig som en röda mattan..
Sen är det hemma.. Hade jag inte varit så med att envis att gå min egen väg. Upptäcka nya ställen och nya saker, hade jag för flera månader sedan åter igen bott i Örebro. Varje gång jag varit hemma har jag fått frågan: När kommer du hem? Vi saknar dig här hemma!
Har ni någon gång varit ifrån det ni en gång byggt upp? I så fall vet ni vad det är jag nu berättar. Frågorna känns som välriktade slag mot mig. Att jag ska ha lämnat personer som betyder mycket för mig.
Det mest intressanta är att ingen nämnt detta innan jag gett mig iväg. Att det i vissa fall hunnit gå flera månader innan dom kontaktat mig och då är jag helt plötsligt en bov, en rymling som rymt ytan att be om lov.
Det som är intressant är att dom som verkligen vet vem jag är och som lyssnat på vad jag sagt, har vetat om att jag vilja flytta ända sen dom första åren på gymnasiet. Man kan undra vilka dom är.. Eftersom dom flesta jag möt efter min rymning inte haft en aning om att jag ens flyttat.
Jag nämnde inte för fler än tio personer att jag skulle flytta, dom andra har fått reda på det genom rykten eller genom att dom behövt nå mig för det ena än de andra. Att jag flyttade berode till väldigt liten del på att jag ville veta hur det är att leva i Stockholm. Det var så tanken kom fram när jag var 17 år. Att jag fem år senare faktiskt flyttade, berodde på något helt annat. Jag ville komma bort, starta om..  från ingenting.
Jag ansåg att många av dom i min bekantskap var något ytligt, mer än faktisk vänskap. Vilket jag till viss del också fick bekräftat.
Ju mer du har att erbjuda, mindre vänner kommer du att få.
Vänner kan inte köpas

Jag, unik..?

Ett fniss, en glädje som kan vara riktat för vem som helst.. fel tajmat.. fel person beskriver sina ord till andra i den sal när fnisset uppkommer.
Det går inte att göra något, det har redan hänt. Han har tagit det åt sig och känner sig hånad. Ni pratade om samma saker men på grund av olika omständigheter får han inte fram de ord dom skulle fått er att förstå hans resonemang, hans sett att se.. Det finns ingen sköld, inget försvar eller filter som friar honom från detta skratt. Det kommer finnas där mycket längre än han själv står ut med.
Varför ser jag situationer så olikt alla andra?
När vi pratar på kvällen så går vi igenom den del av helgen som nu är avklarad. Vi ska var och en peka ut vad som för oss varit en “aha” upplevelse.
Jag hänvisar till en session, som kortfattat handlade om matlagning då vi fått visa handikapp tilldelat, som gör det hela mer komplicerat. Alla utom två har ett fysiskt handikapp ( jag =”förlamade ben” ). En hade HIV och den sista hade svårighet med att fokusera och hålla sin närvaro på ett och samma ställe.
Mitt handikapp hade jag snart sett förbi. Jag fick uppgifter för mig att utföra, vilket jag gjorde. Eftersom jag inte kunde gå någonstans så fastnade mitt fokus på den person som hade svårt med just fokus och närvaro. Hon utstrålade sådan negativitet. Jag kunde inte vara helt nöjd förens hon var med på noterna hon också.
Det visade sig dock att hon inte riktigt höll med om den idén. Hon vägrade att byta mönster.
Tillslut vart det frustrerande att inte förstå vad det var som var fel.. Just då uppkom det ett hack i min skiva och jag fastnade. Vad är fel, hur gör jag för att förändra hennes syn på uppgiften..
När jag nu återberättar det för min grupp så förstås inte min frustation.
Dom tyckte att situationen i sig var så surialistik att jag borde sett det komiska i den, istället för att fastna i frustration. (Jag var glad och hade kul, men parallellt var jag också så inställd på att hon skulle må bra.)
Det fanns en sanning hos mig själv: Mår inte hon bra, då mår inte jag bra.
Hur går man tillväga med att inte ta till sig all negativ energi i ett utrymme eller situation?
Får känslan av att på detta sätt att låta sig utsättas för negativ energi är något självdestruktivt i det långa loppet..
Min egna uppfattning & Min unika personlighet.
En unik och viljestark person krockar ofta med andras uppfattningar om samma händelse.

Ord

Att vissa ord kan vara så personligt knutna och starka är fascinerande.
Jag hade byggt upp en egen förväntan på mitt “föredrag” om min personliga tidslinje. Dom tre största upptäkterna du gjort om dig själv, som gjort dig till den du är idag skulle berättas. Som en vanlig företeelse vart jag nervös och skakig. Dom förväntningar jag hade var slutsatser om tidigare tillfällen jag berättat om dessa upplevelser.
Det jag förväntade av mig själv var att sakta gå från att nästan helt ostört, berätta om mina skolår. Sen efterhand bli med och mer känslosam och tillslut fylla en torkad sjö med tårar.. Av gammal efterenhet så borde det vara utfallet på den uppgift jag fått.
Vi kan säga att jag efteråt, till en början satt i chock och besvikelse över mitt beteende. Jag hade berättat en ( i mina ögon) en helt informativ berättelse om mina skolår, utan involverande tårar. När jag börjat vart det tomt och inga känslor fanns inom synhåll..
Efter feedback av den grupp jag är med i, förstod jag att jag halvt som halvt hoppat över de ord som för mig är avgörande för hur jag reagerar. Detta var inget jag själv inte alls förstod. Det jag visste var att jag inte brutit ihop, vilket jag själv förväntade. Jag hade förutom språkmässigt helt bekymmersfritt berättat denna historia.
Vad jag senare efter feedback och egna tillbaka blickar på dom händelser jag pratat om förstod, var att jag aldrig nämnt ord som är bundna till  Familj och vänskap.
Den situation jag tittat tillbaka på var Mikaels begravning. Jag satt med samma argument på hans begravning, Jag borde gråta nu. Varför gråter jag inte? Vad är fel?.. Jag fortsatte att sätta mig själv under större och större press och stress ju längre tiden gick.. fortfarande inga tårar.
Det fortsatte ända tills att prästen berättade en av Mikaels favorit scener ur: Lord of the rings- the return of the king. Hon berättar om en scen, en scen där Frodo tar farväl av Sam som varit med honom under hans resa till Mordor. Jag hade gärna haft det hon sa på text så jag kunde skrivit ut den här.. men sådan “tur” har jag inte. Texten hon skrivit var om vänskap, nära vänskap och hur svårt det kan vara att släppa något som gått förlorat.
Samtidigt som hon berättade de ord hon skrivit ned, satt jag med hennes ögonkontakt. De ord som hon sade var obeskrivliga. De tårar som nyss inte fanns.. fanns nu i överflöd jag kunde inte annat än bara låta det rinna..
No one is forever
But how am I supposed to handle the sorow.. 
..with you, no longer in my life..

Framtidens rep

Jag sitter på en buss som rusar fram längst svenska fjällskogar. Snön ligger vit längst hela backen och fjäll topparna gnistrar som stjärnor när bussen kommer ovanför trädgrensen. Solen ligger lågt och molnen är få på himmlen.
Ska jag vara kras, så är jag orolig. Jag har tagit åt mig saker jag med min erferenhet inte kan genomföra. Jag är hemlös och har tre år kvar i en stad som saknar en så självklar sak som bostäder.
Jag är duktig på det jag gör, men är fortfarande så osäker på mig själv att jag inte vet vad jag gett mig själv in på.
Jag ska in på skolan. Det är redan bestämmt. Ifall jag inte blir antagen.. Vad gör jag då? vad händer med mig då?
Jag vet exakt vad jag vill, samtidigt har jag ingen aning om vad jag gör, nte har en aning om vad det innebär.
Jag är rädd för den framtids bro jag byggt till mig själv. Bron ser i mina ögon mer ut som ett tjockt rep som är bra förankrat på båda sidor. Men på mitten kan fortfarande allt vända.
// Staffan Ydrefalk

Självständig.

Jag är manisk i att förklara hur självständig jag är. Jag behöver ingen. Jag klarar mig själv. Jag uttrycker “hot” för att förstärka att jag inte vill ha andras åsikter om hur min väg ska gå.
Hot så som: “jag blir arg och irriterad när någon säger vad jag borde göra”. “Jag nonchalerar den som vill styra mig in på en annan väg”, “säg inte vad jag ska göra”.
Jag har aldrig känt mig så ensam. Min desperata längtan att ha någon hos mig ekar i det tomma rum som jag själv byggt upp. Men jag är tryg! Trygg från att bli sårad.. Även älskad. Ingen kommer så nära att den kan sticka hål på mig. Min sköld tar emot och får din nål att falla. Skölden bestod av sand och många kom in till mig. Idag är det betong och ingen kommer igenom utan hård ansträngning och min vilja att ha den personen i min närhet.
När jag var 16 sa jag ifrån mobbning. Jag fick “publiken” att säga saker som efteråt gjorde mig förvirrad. ”du är kaxig”, “du är stor i mun”, “du är dryg”, “vad fick du luft ifrån”.
Jag tror idag att det är en del till varför jag konstant påpekar för omvärlden hur självständig jag är och måste få vara. Den andra delen är när min bror flyttade hemifrån, det var samma år som händelsen ovanför inträffade. Jag blev medveten om att om jag bor själv är det ingen som frågar hur jag mår eller hur det var i skolan/ på jobbet. Det förstärkte min längtan efter att vara självständig. Ingen skulle kunna få mig att ge vika utan att jag själv bestämde när, var och inför vem.
Det finns ingen som kan såra mig, jag är självständig.
Flyttar jag så får jag inga jobbiga frågor.
Jag är ensam..
Idag..
Jag har börjat hälla syra på mina väggar eftersom att jag ser saker som jag vill förändra. Saker som jag inte vill ha. Betongen är stark, men även små medel kan få det största att falla.
Jag vet att minst en av er som läser denna text var en av dom som sa att man inte får stå upp för sig själv. Vad tänkte du? Är det bättre att göra som du? Anpassa sig och spela ett spel..
Min begäran om självständighet är uppbyggd av rädslan att ständigt bli sårad.
Jag vet hur du sa att jag “borde” tänka och att det inte finns något som var direkt rätt eller fel. Men jag kunde inte sluta se ett samband med det här. Jag ringde hem och frågade om dom visste om det var vid någon speciell tidpunkt som jag tyckte jag skulle vara så självständig på. Efter lite funderande sa dom att efter att min bror flyttat så vart jag mer engagerad att göra det samma.. När dom sa de så vart det svårt att inte se vissa sammanband.
Men jag tycker själv att jag är mycket mer medveten om mig själv nu än för bara ett år sedan. Vilket känns väldigt bra och jag vet att jag både vill och kan förändras. Tack Kaspra! för pratstunden =)

The gap

Glappet mellan fantasi och verklighet.
Jag vet att det är du, jag drömmer om dig varje dag. Varje gång jag möts av ett förälskat par, känner hur du rör vid mig, varje gång uppryms jag av glädje som ingen kan frambringa. I denna tid finns inga sprikor inga bråk. Jag vet precis vem ni är! inte hur ni ser ut..
Du är min vän, du är min älskare, du är min älskade i fantasin

Jag vaknar till, jag sitter i en stol. Stolen är ganska trång men jag får vänja mig. Resan är för mig väldigt lång, men väl behövd. Stolen som jag sitter i skakar och har sig, men vart den sitter fast vet jag inte riktigt. Utanför fönstret brevid mig får jag för första gången se solen gå upp, det är vackert. Det är ett ögonblick som många skulle plocka fram sin digitala minnes bank. Varför jag inte gör det är för att jag för länge sedan insett att allt ska och kan inte dokumenteras. Ett ögonblick att minnas tillbaka på, att dagdrömma om, att sakna och längta efter. Inte en bild att titta på.. Jag har gjort samma resa två gånger tidigare, fast den här resan är längre fast samtidigt mycket kortare. Lugn.. det är inte meningen att du ska förstå. Dom gånger jag rest har jag kommit hem mycket rikare än när jag åkte. Jag har uppnåt dom mål jag haft för dessa resor och jag kan klara det igen, jag kommer klara det igen då det är anledningen till att jag åker. Jag har haft många fina och bra insikter, men med insikter kommer också nya anledningar och nya mål. I denna resa som i samtliga resor, så är ensam stark. Reser jag inte ensam så är anledningen och målet helt ovesäntligt. Åker jag inte ensam, kan jag fortsätta i samma spår som jag nyss trampat upp. Några skulle säga modigt, andra onödigt och slöseri med tid. Jag skulle säga livsviktigt.

What would you say?

What would you say if someone came up to you and said that you shuld go a leader cors?
A cors that makes people burst in to tears, happier than ever, nervous as hell, you questioning your valiues, your behavior as a person, who you are, things you didn’t no about you, throw yourself out and not knowing if anyone is there to catsh you, know yourself, don’t know yourself, !WHY! wondering, knowing. and have insight after insight during the months..
What you accully know about it when you apply is.. nothing.. at tops 10%
A person walked up to me after a board meeting and said that i shuld apply for this corse. She said that I looked to be engaged in leadership. Now I can say that it have to do with learning about YOU, learning to lead yourself. Not to lead others. not in first place.
I would say it is the best cors I have ever been on.

Våren

Solen lyser stark efter en lång tids frånvaro i mitt liv. Nu lyser den starkt strålarna missar dom halvt nerdragna persienerna och landar rak i ansiktet på mig. När jag fär en gång skull får igång arbetet i hallen hemma hos mamma och pappa, låter inte solen mig vara.. Utanför fönstret smälter snön sakta bort och fåglarna kvittrar. Trotts att det är slutet på januari kan jag inte slå bort mina kännslor för att våren inte är långt borta. Jag uppryms av samma kännslor som när jag var liten och våren kom. Det är bara här och nu.
Här och nu skulle jag kunna stanna för evigt. Bakom mig på bänken spelar telefonen en skiva av Melissa Horn. Det är nu oundvikligt att jag inte skulle drömma mig bort till en fantastisk plats i mitt hjärta.
Man kan inte avgöra om det är varm eller kallt i luften. Gruset ligger som ett skelett efter vinterns hårda snö och is. Växter vinner över kärlen och bryter upp genom jorden till en vårdag i april.

Ärlighet varar längst

Det är kul, till och med lite häftigt att veta att det faktiskt finns personer som läser det jag skriver här. Det som till viss del roar mig är alla olika tolkningar ni har på mina texter.
Någon förstår inte vad mina texter handlar om.. tycker bara jag formulerar mig på ett bra sätt (låter som det på kommentererna åtminstånde). Andra över analyserar, några klurar på om man har kodat det man skriver så att bara vissa förstår andra inte..
Mina texter skulle du inte lösa med världens alla chiffernycklar. Nyckeln för att förstå mina texter är att gå i mina skor. Jag skriver precis vad jag tänker på, varit med om eller frågor som jag har just där och då. Därför är det allt som oftast massor med stavfel och hopp hit och dit i texten som gör den en aning oförstålig. om du kommer till mig och ställer flera frågor om något, så kommer du inte få det svar du önskar.. jag kan inte ge dig något. Finns det frågor i texten så är det mina egna personliga frågor. Vilket gör att jag omöjligt själv kan veta svaret.
Jag skriver med känslan som jag har i detta nu. Det tog en stund för mig att inse det fakrum att jag faktiskt lyckas föra över samma känsla som jag har när jag skriver, till den som sedan läser samma text. För mig käns det som magi..
Jag redigerar inte min text för att utelämna saker som kan göra folk illa, bli min fiende eller annat som går emot mig. jag skriver inte om andra, jag skriver om mitt liv, inte ditt.. har du gjort mig riktigt illa.. ja då hamnar du i någon av dessa texter, kanske inte.
Jag skriver för att få ur mig de känslor jag har för stunden. JA, jag vill att folk ska läsa det jag skriver, det är för mig en sorts lättnad att dela med mig om det som tynger mig.
Varför skriva kodat när ingen förstår när jag skriver ärligt? Än så länge är det bara min närmaste familj som vet vad verkligen jag skriver om.
Ärlighet varar längst

Mitt utopia

Det liv jag lever idag är långt ifrån det liv jag strävar efter..
  • Flytta var fjärde månadt
  • Sändigt söka efter lediga rum
  • Bo i kollektiv tillsammans med sex andra personer
  • Vara för lat för att ta stockholms alla köer på allvar
  • Sakna ekonomi till eget boende..
Min värld är inte här och nu.. den finns om om 6 år. Jag kommer att äga en villa helt för mig själv, där jag kan göra precis allt som faller mig in. En villa som låter mig vara kreativ och hämningslös, högljud och tyst.
Själv.. nej såklart jag inte kommer vara det. Jag kommer att ha min stora lurviga katt med mig.
Många frågar mig hur jag kan bo som jag gör idag. Jag svarar alltid samma sak.. Man vänjer sig.
Att man vänjer sig, betyder inte att man trivs och att man vill fortsätta som man gör resten av livet. Det betyder bara att man kanske kan klara av dom tre åren som är nödvändiga för att få klart något viktigare i livet just nu.
Vid flertalet tillfällen får jag dock veta av mg själv hur det är jag egentligen vill bo.. varje gång jag ser ett villa område, ett vackert gammalt hus, varje gång jag av en “slump” går in i en inrednings affär. varje gång det händer blir jag bara deprimerad av att inte få göra något kreativt hemma.
Dom som var med mig i Örebro vet i liten skala vad jag pratar om. Trotts avv jag inte fick göra som jag ville så läste jag kontraktet mellan raderna och gjorde ändå som jag fick lust med. Vilket visade sig bli bra till en början men senare lite för mycket på ett och samma ställe. (vilket gör att en villa skulle passa mig perfekt)
Min önskelista
  1. Att ha ett jobb jag  tycker om
  2. Att äga min egen villa att inreda
  3. Min egen Maine coon

Den sista utvägen

Att skriva texten till Anna-Lena och sen skickade var det jobbigaste jag gjort sen jag flyttade upp. Utan att själv tänka på det, så har jag lagt så mycket prestige i att klara mig här uppe. När jag idag kände att det inte funkar längre.. utan frågade om det fanns jobb möjlighet i Örebro. Totalkrachade jag där jag stod! Det var min sista utväg och delvis har jag tagigt den.. Jag skulle inte tillbaka förens jag var klar.. och jag är inte klar.. långt ifrån..  men jag orkar inte heller fortsätta..
Jag har inte gjort mer än att fråga om det finns jobb hemma i Örebro. Medans i mitt huvud har jag förråt mig själv, jag har öppnat en väg tillbaka som aldrig skulle röras. Jag klarade inte mitt mål.
  Vissa skulle se det som en valmöjlighet att gå den väg man kom ifrån. För mig är det att ge upp på mig sjläv. Speciellt när jag sa att jag inte skulle jobba där igen.
När jag ringde pappa strax efter kunde jag inte prata, jag hade just raserat hela min värld här uppe och var påväg hem. Jag har ingen ork att hålla mig fast på den bergvägg jag i mer än 1½ år klamrat mig fast vid. Den vägg som ständigt gjort att jag måste ta tre steg åt sidan för att inte falla. Den vägg som bara gett mig små springor att hålla mig kvar i.
Jag har haft en nervös känsla i magen hela dagen. Inte den nervösa positiva magkänsla som jag haft tidigare då det handlar om utmaningar och nyfikenhet.. Nej den här gången handlar det om oro. Oron att inte veta vad som händer, inte veta vad jag ska göra, inte veta om jag klarar det.
Valet att inte stanna var inte mitt. Jag fick inte välja, det fanns inga val. Orken är slut och jag vill få lugn!

Sturehof

Gick mot stureplan för att fotografera en nattklubb förut idag. Dessvärre kom jag inte så långt eftersom jag stannade och vände när jag gick förbi Sturehof..
   Inget ont om Sturehof. Delar av folket som vistas där har jag lite andra meningar om. Kommer ut tre män i kostym ställer ner sina glas för att ta ett bloss. Imagen männen samt kvinnorna i sina stora pälsar strax bakom dom har. gör att man skulle vilja skjuta dom…
Fulla av Högmod, Makt och Status sitter dom som översittare och trycker ner de människor som gör att glamouren dom själva lever i fungerar. Inbillar sig att dom är allvetande människor, medans medelklassens Svensson antagligen vet mer om världen än dom någonsin kommer att göra.
Jag kan inte förneka att jag gillar dom snygga frächa resturanger, krogar och pubar de är på. Dom har till och med bra klädsmak ibland. När jag säger så sytftar jag inte på något jävla klädmärke.. uten att det faktiskt ser bra ut. Jag skulle må för jävla bra att vistas i kostym och lyxiga lokaler. Det jag inte skulle ändra är min egen person som jag är idag. I alla fall inte frivilligt..
Det som jag känner är aningen sorgligt och något jag fått veta för ett tag sen av erfarenhet.. är att imagen för “brat” eller “snobb” inte är attityds problem längre. Jag har längre hår som jag har bakåt när jag går ut på stan, sen har jag på mig lite snyggare och stiligare kläder vissa dagar. Om jag går ut en kväll med vänner med den stilen så får jag många gånger höra vilken brat/snobb jag är, utan att egentligen säga något. Jag köper samma saker i baren, pratar likadant som innan när jag pratar med andra. Men helt plötsligt är jag en dryg jävel som inte vet något.. Hur kommer det sig? 
Är det så nummera att man måste klä sig alldagligt eller sunkigt och ha rufsigt hår för att inte bli tagen som en översittare?
ytan säger mer än vad den borde få göra

What happend.

Den var här alldeles nyss. Framtiden, är det nu jag faktiskt lever den?  Jag är inte förvirrad, jag skulle där emot vara glad jag var det nu för då vet jag varför jag inte vet.
Det känns bra men allt gick så fort.. om jag tänker på att många av de insikter den här utbildningen gett mig, har hänt utanför själva modulerna. Ja, då kommer VBL att följa mig många år till.
Jag är inte klar med allt & kommer aldrig att bli. Det är fortfarande personer på VBL jag fortfarande inte alls förstår mig på. skulle jag däremot göra det skulle jag nog vara någon helig person.
Det som hänt är att jag vet vem jag själv är & har varit dom senaste tre,fyra åren. Jag har jagat något som redan fanns. Det finns lite humor i att jag ansträngt mig att bli någon som jag redan är. Jag har velat det så mycket att jag har med tunnelseende blivit hemma blind.
VBL har öppnat min dörr och fått mig att gå ut och se att saker faktiskt redan existerar.

Value Based Leadership

I really love this cors. But it sad to realize that I have lost the big intrest I had in the first modules. After this last module, I felt that I had found what I was looking for.
I found out that I’m the person I want to be in this world. I’m myself and I’m standing up for myself being ME. This has made me less active and intrested in the assignments we have do to at home.
The cors is stil wonderful and fun but after I found what I was serching for in this cors, I lost the excitement to go forward in the same spirit.
Maybe I just need to arrive to this last module to bring the happy, courius spirit back to life;)

The last Phase

You was my last button to push, the last step to my emotions. Some way I have knew it all the time. 

I relied on you from the start. The problem have been the when? where? how? The last fast talk was a nice thing, I tried to give feedback and reseved even more from others. 

In the end of it, I saw you was the next person to say something to. 

So I though: OK, here is my chans to accully do it! And I did. I didn’t get very far, but I don’t think it was even necessary.. After this I couldn’t stop.

I coulden’t stop the trearse from falling. I didn’t hade any reason for that perticulary moment to cry.. It was tears from the hole corse. I let go and it was so damn good feeling. I’m still in this feeling and have a hard time to don’t burst in the middle of the streets.. You are a big HEART! The first impresion where a litle shy but very warm person. ..big hearts have nice eyes..

Branschen

Jag jobbar i en bransch baserad på fusk & kvantitet, ett proffsigt fusk.
Istället för mindre jobb som ger stora pengar och bra ryckte, ska man ha så många anställda att man inte hittar jobb till dom. Du får inte ta betalt för kvalitet som göms i tiden som inte får finnas.

Du ska ta emot skit för att kvaliteten som gömts i tiden inte syns. Du ska ha möten som inte genererar sammanhållning utan ökar glappet mellan golvet och makten. Bara det ser bra ut hos ej insatta så räcker det.

Du har en utopia du själv inte tror på & du satsar inte på den som vill, utan på den som genererar luckor i planeringen mellan de jobb du redan har så du kan pressa in ett “reserv” jobb som du” inte trode du skulle få”

Ögon kontakt

Jag fick en okänd person att le idag. Vi har aldrig tidigare träffas, inte ett enda ord byttes mellan henne och mig.
Ändå fick jag tillbaka ett leende som gjorde mig helt varm inombords. Ett sånt där nyfiket och lite barnsligt leende..
Jag gick aldrig fram, Jag lät stunden vara den nyfikna glada stund den var. Hade jag gjort annorlunda vet jag inte hur det hade blivit. Den här gången gör det mig inget alls att inte veta..
Jag fick veta att det inte är fel att titta. Det är inte fel att uppmärksamma någon. Igen tar illa upp om du uppmärksammar dom.
Att titta på någon med nyfikna ögon är bara roligt och spännande. Om du håller kvar blicken och möter ett par ögon händer något. vad som händer vet man aldrig..
..du möter aldrig någon annans ögon, du tittar bort när du tror du blir upptäckt..

Dina färger

Fina färger hade du gjort onsynliga för att skydda dig från den omvärld du inte förstod. Du spelade istället ett spel, ett spel som hela tiden gick ut på illutionen av en perfekt dig.
Jag gick runt på min väg lite fram och tillbaka för att se vad som fanns att finna längst den. När jag vände mig om stod du där. Jag tänkte inte mer på det, du var en ball pojk som kunde kampsport och vi hade väldigt roligt tillsammans. Eftersom båda våra liv varit stora berg och dal banor så har vi inte alltid hållt kontakten. När vi var på samma krön eller sväng träffades vi mycket.
Jag såg dig för dig och inte för ditt skådespel. Jag hörde att du inte mådde bra.. Jag ringde upp dig för att vara med just dig. Utan att veta det hade jag dina färger i min hand, dina verkliga färger, din verkliga målning.
Det är sorgligt att det tar så lång tid att lära sig om sig själv. Hade jag känt mig själv då som idag.. Hade jag förhoppningsvis släppt in dig.. Låtit dig vara hos mig.
Sett räddslan hos dig lika tydligt som jag såg den vän jag hade och senare skulle förlora..
Var det du som satt hos mig för tre år sedan och räddade mitt liv?
P.s hälsa farmor..

Jakten på lycka

Lyckan kommer lyckan går men kärleken består..?

Kärleken kommer, kommer för att gå. Att kärleken skulle bestå betyder att den är neutral.
Hur neutral är din kärlek?

Kärlek är allt annat än neutral. Tvära kast och snäva vändningar, samtidigt väldigt laddad där den ligger just där och då. Hur kan det vara neutralt?

Ja visst, kärleken består. Kärleken är lika onsynlig som den är stark. Hur mycket du än vill, kommer du aldrig att finna den.

När kärleken fått sin sak i genom blir den helt omöjlig att hitta. Den existerar under ytan och återfinns när lykan inte längre existerar.

När lycka går till olycka kommer kärleken och slår dig i huvudet, du förstår inte varför du en tid tvivlat på dess existens. Samma starka kännslor som en gång gjort dig lycklig forsar över dig och du kan inte hantera dem.

Relationen till människans närmaste är den hon allt som oftast tar för givet och glömmer.. Jag har hittat lyckan som har kärleken på släptåg. Jag vet vad som håller mig på en bra lycka. Lyckan som tar dig genom den gråa vardagen, den vardag som förr drog mig ner..

Location:Invernessvägen,Stocksund,Sverige

Makt & Pengar

Pengarna är det snabbaste sättet du kan ta ditt liv på. När du satsar dina pengar så satsar du egentligen ditt eget liv. Har du Inga pengar i denna penga kåta värld så är du ingen utom på gatan som hälsar dig kallt välkommen.
Där.. På gatan, där är och förblir du en hemlös tiggare utan mening för andra. En siffra i statestikten.
Pengar är makt. Jag älska makten och hatar pengarna.
Att ha den makten. Att få göra sina tankar & idéer verkliga, få ansvaret & kontrollen..
Förtjänad makt! Förtjänat ledarskap!
Pengar förtjänar ingen respekt..
..Pengar är en handelsvara inget annat..

Min historia

Sitter och väntar på bussen till ett möte jag ska vara på om en timme. Jag sitter och funderar över hur länge jag haft mitt äventyr igång, fyra år, fyra av mina senaste år har jag gjort allt.
Jag har gjort allt som jag viljat göra. Jag har åkt utomlands, gjort utflykter, bytt jobb, bytt karriär, fått reda på vem jag är och jag står fortfarande på fötterna och har med min planering lika mycket framför mig som jag lagt bakom mig.
Fyra år, det är så lång tid detta har hålligt på. Fyra av 24 år har jag spenderat som jag själv velat.
När jag sitter på hållplatsen mitt i centrala Stockholm, kommer jag på att när jag kommer berätta om dessa år. Dessa fyra korta år, kommer det att låta som om jag var knäpp. Det har hänt hur mycket som helst på bara några få år.
Nu känns det som en evighet som aldrig slutar, om tio år kommer det vara ett av mina häftigaste minnen.

Pengar & Yta

Slavar.
Det finns mer slavar idag än det historiskt någonsin gjort. Vi har gjort oss till slavar under det vi själva skapat.
Pengar.
Pengarnas makt över andra. Har du pengar kan du tysta en hel värld. Har du pengar är du härskare & gudomlig hos de med mindre. De fattiga ser dig och ditt skämt rakt igenom.
Hur kan en handelsvara få dig att kyssa en okänd mans fötter?
Det är inte makten som ligger på fel ställen i världen. Det är pengarna som existerar utan att existera. Pengar är idag enbart digitala siffror något skämt tryckt fram på en skärm. Luft.
Du har gudomlig respekt för någon som har tillgång till samma luft som dig. I mitt huvud så låter det mycket underligt.
Yta.
Vad är det som säger att jag inte är rikare än dig när du möter mig på gatan? Vad är det som gör att du ser ner på mig när jag går till mitt jobb i utslitna mjukisbyxor och en stor pösig jacka?
Vad är det som säger att jag inte knarkar och är fattigare än en kyrkråtta? Vad är det som gör att du ser upp till mig på gatan när jag kommer med kammat hår, kostym, kappa och huvudet högt påväg till kartongen bakom ditt hus?
..människan har gjort bort sig själv..

Constantly changes

I have big Utopias and one way to get there. You from the outside can not chang it.
my future plans is constantly changing. My utopia hasn’t been the same more then at tops two years. Then it has been changed.
I don’t see when I’m in the utopia I hade three years ago.. I have changed it to an other plan, an other utopia.
Then I’m close to where I wanna be, I get a new, better plan. The new plan needs to be done and I forgett where I was heading I wile ago. But I always have to go throu the old idea to gett to the new one.
This means that I don’t see what I have done and made. I see it for the first time when Im sick of not getting anywhere and accully looks back.
Then I don’t believe I’ve accully done all of those things I can see i’ve done.
My mentor sad to me: “You need to change your utopia at the same speed that you make your dreams come true. If you don’t, you don’t have anything to push yourself agents.
if i look back three or four years, I probably have like 20 future dreams. 15 of them was changed, because I was in the dream of very close to it. Five of them was unreasonable to go throue with.

Min verkstad

Jag sitter åter igen i den lokala kollektivens värld där ingen vill vara kontaktbar med grannen brevid.
Jag känner mig glad. Jag har sagt det förut, det kan ha med våren att göra. Dock vill jag inte tro det!
Jag skriver nu mera rätt ofta hur positivt allt är och det stämmer. Det som är så bra är att ju mer jag uttrycker i text eller när jag pratar med andra hur bra jag mår så mår jag oftast ännu bättre. En sorts riktigt kul kjedjereaktion av glädje.
När dagarna är så att säga mindre glada. Solen syns inte till, trött och faktiskt ganska bitter. När dom dagarna kommer, då går jag till hörnet av mitt rum. Där i hörnet vet jag att det alltid finns några som tycker jag är bra, bra på att vara jag!
Dom är min service verkstad!
Feedbacken från VBL har fått mig att börja lyssna på vad människor faktiskt säger till mig.
Så när dagarna är mindre roliga och grå, går jag till min verkstad och läser deras rapporter om mig den söndagen, Den 13:e mars 2011.