Tv:n slår bilder mot mig, flera tusen bilder varje sekund och jag ser inte längre min verklighet. Först när bilderna har stannat ser jag det gråa täcket som skapats över himmelen. Efter de korta konstaterandet av vädret fortsätter jag till vardagens sysslor medans den melankoliska musiken strömmar ut ur nästa anpassningsbara enhet. Det skapas en bubbla runt mig medans den jag älskar sitter uppdagen i ett rum som inte finns med människor som är så långt bort att de inte går att röra vid. Vi är i två olika bubblor som vi för stunden själva valt och jag är väldigt nöjd med min egen. Jag vaggas skata in i en sorts trygghet, en känsla av värme.
Under tiden som passerar har regnet börjat slå hårt mot backen, och de till en början få dropparna har efter en stund ökat till ett kraftigt regn som rensar luften samtidigt som världen utanför spelar sin egen musik blandat med mullret och blixtarna på himlen. Vi är klara samtidigt, världen och jag, och jag kan inte undgå längtan att gå där ute mot den blöta baken i den kalla luften som regnet nyss kylt ner.
Barfota i mina sommrigaste skor öppnar jag dörren och går ut. Jag är mycket mer förväntansfull n jag vill medge och när jag tillslut möts av alla dofterna från ett varmt sommarregn så går en känsla välbehag igenom hela kroppen. Jag går sakta igenom den lilla parken utanför vår lägenhet med en stark känsla av glädje. Jag brukar sällan nära något annat än att bara se saker runt mig snabbt åka förbi mig då jag alltid ska från A till B. Men den här gången är allt så annorlunda och alla sinnen känner av allt som finns just nu och kopplar ihop dofter med minnen av sommarregn. Känslorna byter av varandra hela tiden och ändå lyckas jag vara så närvarande. Det är bara känslan som kommer tillbaka inte bilder bara känslor..
