Jag vill finnas där. Jag känner ett krav på mig att hjälpa. Det är automatiskt och känslorna och ömheten kommer som en reflex med budskap om känsliga situationer

Med känslor
Staffan

Do you hear the people sing?

Jag ser en revolution.
Vid ljudet av folket. Att höra massan sjunga. Mäktigt.
Jag vet precis vem jag är, vem jag skulle varit. Den unga mannen med en tro på något större, något bättre! Jag hade varit den unga mannen som brinner för sin frihet, som med stolthet och kraft visat vägen för andra.

För en tid sedan pratade jag med en vän. Vi pratade om hennes föräldrar och vad de gjorde, för och vad de stod för. Att lämna någon man älskar i säkerhet för att kunna kämpa för det som du anser är rätt. Det är så stort. Att prata och försöka förstå vad de kämpade för fick mitt hjärta att svämma och tårarna vilja rinna.

Senast jag träffade min bror, sa han att jag som har så mycket jag vill säga, borde börja snart. Problemet är att jag inte vet vad av allt jag ska börja med.

Snart är dagen här. Den dagen du aldrig vill ska inträffa, dagen då du för sista gången ser någon du älskat hela ditt liv. En av alla de där få som man trott ska finnas med dig livet ut som en självklarhet.

Du vet inte riktigt hur du ska hantera dig själv sedan du fick veta att din mormor nu för alltid är borta. Utåt visar du dig stark, så som om ingenting har hänt, och inombords förstår du inte varför du inte reagerar mer och längre än du gör. Ni har naturligt tappat kontakten, något som förmodligen gör medelandet ”lättare” att bära. Men så fort du känner dig trygg och omfamnad gråter du värst av alla.

Jag önskar att det funnits en kvot, att det bara fanns ett visst antal personer du skulle behöva se försvinna. Jag upplever tyvärr bara motsatsen, att för varje person som går bort, kommer det in minst en till i mitt liv att älska. Vågen av glädje får inte väga för tungt, utan måste balanseras med sorg.

Det var en mening som fastnade i mitt huvud. Jag skulle bara skriva ner den som en anteckning för att fortsätta på något längre senare. Istället blev det detta, samtididigt som tårarna bara rann ner utan avbrott.

Jag hoppas att du kom till den värmande solen och de där skrattande barnen som du berättade om för mamma.

Med värme
Ditt barnbarn

Det här kommer bli en kortfattad summering av det tidigare inlägget som handlar om hur man precis skrivit på sitt drömjobb. 

Beroende på vilken dag du frågar mig, kommer svaret variera 1000 ord i längd. 

Beroende på i vilken årstid du frågar mig, kommer du se mina mörka eller ljusa sidor.

Beroende på i vilken situation du frågar mig, kommer du få svaret att jag är någon helt annan.

Där du är precis den du vill vara.

Där sitter jag med en osmaklig snabbkaffe i muggen jag håller i. Jag sitter lutad mot den faluröda torpfasaden, som är sådär sommarvarm efter att solen legat på flera timmar.

Solen värmer mig de sista minuterna som den kommer att vara uppe.

Ställer mig upp och funderar n stund på vad jag ska göra nu.. Tankarna hinner inte gå långt innan jag går ner för backen och ut på grusvägen. Vid första stegen på gruset släpper jag mina tofflor som snällt stannar där de blev släppta, i riktning mot vattnet.

Första dagen i sommar som jag går barfota. Att känna gruset under fötterna är så skönt. Trotts alla vassa stenar och barr som åker rakt in i fötterna och gör så jag går som om jag skulle ha svåra tix så är det värt besväret.

(2012)

Om jag ska ärligt säga dig vem jag är. Jag har inga ord. Det är du som avgör vem jag är. Jag har sagt så många ord utan att få människor att förstå. Mina ord har satt dom mer i spinn och desto fler ord jag med min mun formar desto större blir deras labyrint till vem jag är.

Det finns dom som låtit mig flöda i eget intresse. Låtit mig prata.

De ställer inga frågor, de ifrågasätter mig.

De frågar om min resa. De låter mig vara jag.

Jag är alltid jag. Jag kan inte vara någon annan. Litar du inte på mig så kan jag inget göra. Du kommer aldrig veta vem jag är då du letar efter något jag inte är.

Den som inte frågar får ofta mycket mer än den som vill veta.

En sång är inget utan melodi, det är bara text. En text som vilken annan text som helst. Du får mig inte att sjunga, du kan bara få mig att läsa min text.

Det är i mina ögon fascinerande hur dom som undrat i flera år fortfarande inte kan sätta fingret på vem jag är. De säger att jag ständigt överaskar, samtidigt förvirrar..

De som lyssnat när jag sjungit har på bara dagar sett mig rakt igenom.

___

Nätter som denna kan jag ibland bli sorgsen då jag aldrig villat vara någon som ingen förstår sig på. Jag vill inte vara förvirrade. Varför ser människor mig som mystisk?..

Hur mycket jag än berättar om min bakrund kommer det inte göra dig mer förståndig. Du ser fortfarande inte mig.

I de stunder som kräver min fulla närvaro, är jag alltid lojal.

Ligger i en soffa mitt i den utanför fönstret kraftigt brusande staden.

I soffan finns hon som är mig så lik trotts så olik. Jag släpper inte mina murar, utan njuter av närheten och ömheten på ett skyddat avstånd.

Bruset finns inte trotts vetskapen om dess närhet.

Här inne finns lugna toner som fyller lokalen vägg till vägg, golv till tak.

En oas som inte syns för den som inte bryr sig.

(2012)

Hur gör jag för att drastiskt ändra ett negativt tillstånd till på sekunder få ett positivt engagemang?

Ett svar är att kontinuerligt spara det positiva i ett kroppsligt inne

Med känslor
Staffan

Jag har ständigt erövrat nya erfarenheter och breddat min zon av trygghet. Detta har krävt otroligt mycket av mig själv, och psykiskt har jag både pikat och dalat kraftigt på grund av min egen framfart. Jag har sällan slängt blicken bakåt för att tänka på det jag nyss genomfört, istället har jag sprungit in i en annan utmaning! 

”När jag vrider på huvudet och blickar tillbaka, kan jag med lätthet skapa en röd tråd med händelser som fått mig att bli den jag är och att jag är där jag är just idag. Ibland är det en slump, men utan min egen drivkraft till mer, vet jag inte vem jag hade varit idag.”

Min dröm är att få nätverka, hålla i workshops och presentationer.

I samhället ropas det överallt om egen vilja. Att ingen ska få göra om mig och att jag är värdefull. Att man ska respektera och acceptera varandras åsikter och värderingar. 

”[…]Där har jag min anledning att åka ner till Peace lägret i Saudi Arabien i slutet på september. Jag vill fortsätta på den resa som ******** lät mig börja på. Jag har ingen aning om vad som kommer hända framöver.  

MEN jag vill göra allt jag kan för att få fortsätta i samma riktning. Jag är Engagerad, Motiverad och Nyfiken. Att sprida min erfarenhet vidare i Sverige är inte svårare än man gör det!  

Min referens är ***** ******* på *****.  

Jag har pengarna till min egen resa.   

Vänliga hälsningar
Staffan Ydrefalk”

Jag sitter i den öppna dörren som leder till uteplatsen på jobbet och fryser.. Men jag sitter kvar… Utanför staden  där allt är mörkt. I de få lampornas sken ser jag hur dimman ligger tung i luften. 

Finns det något mer ointressant än att ”tävla” om att få hem någon eller att ”vinna” någon…? Att göra en människa till ett objekt utan åsikt… 

Är det bekräftelsen på att det är äkta? Är det så vi vet att vi en gång för alla lyckats med den omöjliga uppgiften att öppna oss för någon annan? Att våga ta in och våga känna.

När tårar faller och förklaringen inte finns. Du sitter och pratar om något som längtan trodde den skulle få men inte fick. När inget längre är logiskt. Är det då det är äkta på riktigt?

När hjärtat ständigt avbryter dig med tårar, tårar du inte förstår. När hjärnan vill se verkligheten och hjärtat bara vill gråta.

Jag har haft svårt att våga känna, våga släppa. Idag har hjärtat börjat jobba själv, struntar i vad jag vill och visar helhjärtat vad mina känslor ville men inte fick..

Jag har aldrig riktigt varit med om att sitta och prata för att helt plötsligt brista utan att kunna stoppa det. Det var så stark saknad, hjärta hade i hemlighet gått in utan hämningar och fastnat. Jag visste inte hur starkt det kändes tills då mitt hjärta utan att vara barmhärtig visade mig precis hur fast jag var.

Med känslor
Staffan

Vi bor i samma värld med osynliga väggar som inte får överskridas, de finns för din säkerhet.

Jag har en laddad magnet som är omvänd för att mänsklig värme och trygghet inte ska straffa mig, den är alltid laddad, för min säkerhet.

Det som i min värld till vis del skapar relationer och förtroende till andra. Ses som ”brott” hos andra och ständigt får jag citat: ”du bör vara försiktig” ”va observant”. Sagt till mig. Blickar som visar på opassande eller felaktigt beteende.

Alla dessa magneter pluspol mot pluspol som stöter bort mig för att visa att jag inte gör rätt.

Ingen har hittills tagit på sig ansvaret att förklara varför jag växt upp i fel värld.

Vi bor i samma värld med osynliga väggar som inte får överskridas, de finns för din säkerhet.

Jag har en laddad magnet som är omvänd för att mänsklig värme och trygghet inte ska straffa mig, den är alltid laddad, för min säkerhet.

Det som i min värld till vis del skapar relationer och förtroende till andra. Ses som ”brott” hos andra och ständigt får jag citat: ”du bör vara försiktig” ”va observant”. Sagt till mig. Blickar som visar på opassande eller felaktigt beteende.

Alla dessa magneter pluspol mot pluspol som stöter bort mig för att visa att jag inte gör rätt.

Ingen har hittills tagit på sig ansvaret att förklara varför jag växt upp i fel värld.

Under en lektion om mobbing ser vi en intervju med Lisbeth Pipping.

Under intervjun blir mitt bröst tyngre och tyngre. Tårarna är nära när Lisbeth beskriver sina första sex skolår. Min egen utsatthet i skolan åker som fritt fall förbi i huvudet. Inget som fastnar. Där är jag klar.

Men det är två saker som fastnar. Två situationer som jag nästan detaljerat kan beskriva, där jag själv utsatt och inte utsatts.

De fäster hårt och vill inte släppa. Jag vet att våra lärare tog tag i båda situationerna. Jag vet att vi bad om förlåt och att vi fick rätta till den onda vi gjorde. Föräldrar som fick veta. Allt uppklarat..

Ändå är det inte helt borta från mitt samvete..

Vad finns det för mening med att man så sällan släpper hela greppet om det förflutna, det som varit? Svaret är att det ofta inte finns någon mening mer än din egen stolthet eller kärlek för det som varit.

Det håller enbart kvar skorpan av gamla sår, för att explosivt öppnas igen och göra lika ont som då trots att du gått eller i alla fall försökt gått vidare..

I hetsen kräver man svar på någon som andra redan glömt eller gömt. Du kräver saker du första gången inte skulle veta. Allt enbart för att igen försöka läka, i hopp om att det denna gång ska gå bättre med en förståelse. En förståelse om varför du inte fattade från början!

Vad är mest hälsosamt ur ditt perspektiv? Att radera allt och gå vidare med erfarenheter. Eller gå med sår som aldrig riktigt läker på grund av din egen längtan, stolthet eller ilska..

Jag blir frustrerad på mig själv som inte släpper. När det inte finns någon anledning till att hålla i, gör jag det ändå. Med poetiska förklaringar samtidigt som jag VET varför jag inte går vidare…

Jag gör nya upptäckter nya val och förskräcks av tanken på att det förflutna ligger så alldeles för nära. Trots sin korta varaktighet och det tidsmässiga avståndet gör det mig rädd att förlora det jag får idag. Ändå håller jag kvar en monolog med förr, utan att få något tillbaka mer än känslan av rädsla.

Jag vill se vart denna vägen leder mig. Jag vill inte överhuvudtaget förlora den på grund av min oförmåga att stänga gamla dörrar! Nu känns det som den hänger i en mycket skör sytråd.. Hur länge finns tålamodet att vänta? Lyckas jag stänga rätt dörrar innan?

Jag har redan låst upp denna dörr och väntar med samma iver och längtan som barn väntar på tomten varje år… Att den ska öppnas med välvilja av någon annan.

Staffan Ydrefalk

Har fumlat hela hösten med vart jag vill fortsätta mitt liv… Örebro, Hallsberg Grannkommuner? Eller upp till Stockholm igen.

Vissa allternativ är mycket mer lockande än andra. Det här är mitt största problem idag, och det är ett stort ett kan jag utlova!

Jag vet inte heller exakt vad för jobb jag önskar att ta.. Bara hur jag vill jobba.. Tyvärr få fritidsgårdar som erbjuder det här hemma.

Jag älskar utbildningen och kurserna. Jag känner att med säkerhet att jag vill jobba med dessa ”frågor”! Men hur och var är som sagt svårt att hitta. Jag har visserligen inte letat ordentligt heller men.. Men vad ska jag söka på för att hitta rätt?

Med värme
Student med många frågor

Vill verkligen träffa dig igen.. Men tiden går och trots båda sagt samma känner jag nervositet för att det inte kommer hända. I min oro hör jag av mig lite för mycket för att det enligt mig själv ska vara okej..

Det känns som det skulle kunna bli så bra. Det är vad magen säger..